Ljuden i en indisk palmlund - Tidningen Kulturen

Allmänna reportage
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Ljuden i en indisk palmlund

Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.


Nyligen var jag på resa i södra Indien och fick anledning att begrunda ljuden i olika miljöer. De tre största religionerna i Indien är i turordning hinduismen (överlägset dominerande), islam och kristendomen. Märkligt nog tycks samma hierarki gälla beträffande de ljud de ger ifrån sig.

 palmlund_02
   Palmlund i Keralas
   backwaters. Bild: Eva
   Rehnström
Muslimerna har sitt mässande ur Koranen på vissa tidpunkter och ibland har förvisso minareterna högtalaranläggningar, men de återger bara en mansröst under rätt korta pass. De kristna drar sig oftast tillbaka till sina kyrkor och firar gudstjänst mest på söndagar. Av de religionsutövare jag stötte på var dock hinduerna i särklass ljudligast. Har man ett hinduiskt tempel i grannskapet kan man knappast undgå att märka det.

Lite före gryningen - klockan fem på morgonen - läser man Veda-texter ur Mahabharata och Ramayana och spelar musik en god stund. Märkligt nog har musiken ibland tycke av dansbandsmusik, om än med orientalisk anstrykning. Sedan templen utrustades med högtalare snålar man inte heller med effektpådraget. Ett hindutempel i gryningen låter som ett disco som går på övertid. Den vällovliga avsikten torde vara att väcka menigheten till en ny arbetsdag.

 palmlund_01
   Artikelförfattaren i en palmlund i 
   Kerala. Bild: Eva Rehnström
När jag hörde mig för om ett särskilt ljudstarkt tempel i Keralas "backwaters" fick jag veta att högtalarna hade kommit på plats genom en donation. I Kerala finns inte arbete för alla, och därför måste många av delstatens söner utvandra, bland annat till oljestaterna kring Persiska viken. En utvandrare, som hade skapat sig en nätt förmögenhet i Dubai, donerade en rejäl högtalaranläggning till hembygdens hinduiska tempel. Och den nya fina resursen utnyttjades verkligen maximalt av personalen. Man kan tycka att denna discovolym rimmar illa med religionsutövning, men uppenbarligen frestas man att dra nytta av möjligheten att med hög ljudstryka nå ut med budskapet till så många som möjligt. Och så finns förstås nyttoaspekten, att fungera som en väckarklocka för den arbetande befolkningen.

Men det är inte bara templen som låter i Kerala. Djurlivet i kokospalmlunderna har väldigt speciella, klingande profiler, och främst tänker jag då förstås på fåglarna. Det finns fåglar som låter som när man knackar på en trälåda. Det finns en annan fågel vars läte börjar med ett plupp, som en liten sten som släpps i vatten. Och det finns fåglar som visslar förföriska glissandon, ungefär som när man visslar efter tjejer... Djurlätena i palmlunden påminner mig osökt om de fantastiska ljudeffekterna i Povel Ramels självplågarvisa "Ittma Hohah" från 1950, en förbluffande träffsäker akustisk miljöstudie för sin tid, då inspelningstekniken låg långt bort från dagens möjligheter.

Även om nu "discomusiken" från templet kan vara störande för den som vill sova, är den inte alltid det. En morgon väcktes jag av en sångerska, ackompanjerad av några instrument. (Templet spelade sannolikt en skiva.) Stycket slutade med en oändligt lång uttoning och successiv fragmentisering av de instrumentala motiven. Allteftersom "människomusiken" förtunnades återtog fåglarna steg för steg ljudmiljön i palmlunden. Det var en sällsam upplevelse som jag aldrig ska glömma! Eller drömde jag där i min säng, i gryningen bland palmerna i Kerala, att människor och djur hade funnit en form för musikaliskt samspel?

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen