Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel
Dödsdans och pånyttfödelse Våroffer av Igor Stravinsky
När Igor promenerade vid sin hustrus sida på stranden av Genevesjön under deras hälsovistelse i den schweiziska byn Clarens vaknade vårens krafter så sakteliga. Allt som bidat sin tid och vakat i naturens koder var under uppvaknande. Det var ett mångfacetterat skådespel som pågick i det disiga morgonljuset. Sjöns vattenformationer belystes av den uppgående solen och skapade en regnbågsliknande färglyster där en lätt vind gjorde att spännvidden i speglingarna och vågornas mönster blev till ett imponerande upptåg. De virvelskiftande småvågor som deltog i den ytliga vattenleken var hämtade från underströmmarna och omformades till dansande figurer som i det glittrande solskenet korsades med vindens krusningar och skapade ytterligt komplicerade strukturer på den ljusblåa vattenytan. Pånyttfödelsen tog också form av uppvaknandet i den kringliggande naturen som denna morgon gjorde outplånliga intryck på Igor. Som de purpurblå frukter som startat sin begynnande existens i fruktträden som små knoppar av svällande löften om kommande liv och trädens lövknoppningar som var apterade bomber av potentiellt uppvaknande som hängts ut i grenarna för en framtida explosion.
Dessa scener gav impulser som skapade de allra första ansatserna till ett nytt symfoniskt verk som började ta form i Igor. Vilda musikaliska tankar for genom hans huvud om att gestalta denna morgonscen och återskapa våren musikaliskt. Han förlorade sig i drömska fantasier där små embryon till tonskiftningar som motsvarade vårvindarnas lek i vattnet transformerades till symfoniska slagvågor som i vilda crescendon speglade naturens uppvaknande med en underliggande strömning av något mörkt och våldsamt.
Detta hav av liv som exponerade sig under morgonen ägde ett existentiellt anslag, dels i det harmoniska, vackra och extremt skönsjungande men också i det sorgsna faktum att allt en dag åter skulle dö. Att allts förgänglighet var ett faktum som återgavs i det disharmoniska och gällt skärande med aggressiva dissonansers spel med destruktivt dödande klanger.
Detta var ett första framfödande av konstverket. Alltihop i vårens uppvaknande kunde enligt Igors tanke återskapas genom sinnrika partiturmanövrer där hela sceners grundteman byggdes upp blott genom simpla treklanger i moll och dur men där det också måste vara inlagt ovillkorliga rytmiska pulser som återgav det impulsiva och irrationella men ändå kunde illustrera det stegvisa i födandet och växandet. Dock måste det ombytliga och irrationella rådbråkandet mellan födelse och död ges sina mäktiga och komplicerade uttryck genom hittills okända musikaliska konstruktioner som han måste skapa och dispositioner mellan musik, dans och scenografi som han måste vidtaga för att uppnå sina musikaliska mål med verket.
Om Sonant av Mauricio Kagel
Elastiska svängningar, förtätningar och förtunningar i ljudrummet. Knappt förnimbart breder det ut sig, bestämt av sin amplitud. Icke-buller, antikaos, eko av eko, poesi, kanske – musik. Ljud som infra- och ultraord, under och över örats förmåga att uppfatta mellan 20 och 20.000 svängningar per sekund. Dubbelfuga, trippelfuga, varje ord har sin egen klangfärg.
I ett samtal konstaterade Mauricio Kagel (1931-2008) att musiken skiljer sig från poesin däri att den kan vara ett steg mer absolut än språkets relativa betydelsespel. Det finns ett drag av klassisk renhet i många av Kagels verk – speciellt i ett glömt verk från 1960: ”Sonant”.
I den ursprungliga versionen använder Kagel inga ord. Ändå finns det – i poetisk mening – fler ord i ”Sonant” än i många av hans ordbaserade verk. Kagel är fullt medveten om att den ”nya” musiken inte har något annat val än att framhärda i sin hårdhet, utan eftergift åt det ”humana elementet”, som ändå fortsätter att lura i vassen. Men musiken känner igen det elementet enbart som en mänsklighetens mask. Verkligheten uppenbarar sig mer än någonsin tidigare i den nya musiken, eftersom den är demaskerad, naken som en död älskare, som endast döden avslöjar. Den nya musiken är sann och verklig därför att den förnekar – genom en organiserad betydelselöshet – den mening på vilken samhället som den avvisar, baseras på. Man kan diskutera om musiken under ”isarnas nya epok” kommer att (enligt Dieter Schnebel) framträda som ”Die wirkliche Revolution”. En tanke byggd på Hegel och Marx, som har svårt att avsäga sig de revolutionära perspektiven. Men redan i Adornos sista skrifter hörs klangen av ”Den förtrollade flöjten”, utopins röst, svagare och svagare. Denna röst förnekas inte hos Kagel, men inte heller uttrycks den så ofta som tidigare hos Adorno. Det finns inget värde, etiskt, moraliskt eller politiskt, i klangen. Inte längre.
Efter Cage, men framför allt efter Kagel behöver vi inte lura oss själva i tron på dess framtid.
Kagels musik är ”efter”, Kagels musik tillhör det som kommer senare.
Petrus de Dacia och Kristina av Stommeln
Medeltiden betraktades länge som en mörk och dyster period i mänsklighetens historia. Det finns en rad bidragande faktorer som har hjälpt till att stärka denna bild. Uppfattningen hos medeltidsmänniskan var att ingen kunde skapa något av egen kraft. Människan var starkt bunden till sin tro på himmel och helvete. De olyckor som skedde ansåg man vara djävulens verk och vidskepligheten var mycket stor. En hel del av medeltidsmänniskans liv ägnades åt fruktan för döden och ett liv i helvetet med alla dess hemskheter. Detta underblåstes och utnyttjades av kyrkan som mot betalning påstod sig kunna ge människorna frälsning och slippa helvetets straff. Det finns således underlag bakom en mörk bild av medeltiden. Men på senare år har vår syn på detta tidevarv genomgått stora förändringar. Denna mörka tid i vår historia ses idag snarare som den epok då städer växte fram, universitet och katedralskolor grundades och det andliga livet var vitalt. Teologin utvecklades vid katedralskolorna och dess viktigaste mål var att förena kristna uppenbarelser med filosofiskt tänkande. Nya ordnar, som franciskaner- och dominikaner, grundades och det blev en blomstringstid för spiritualitet och mystik. Denna ljusare bild av medeltiden har vuxit fram som en följd av modern forskning.
Om Sonant av Mauricio Kagel
Elastiska svängningar, förtätningar och förtunningar i ljudrummet. Knappt förnimbart breder det ut sig, bestämt av sin amplitud. Icke-buller, antikaos, eko av eko, poesi, kanske – musik. Ljud som infra- och ultraord, under och över örats förmåga att uppfatta mellan 20 och 20.000 svängningar per sekund. Dubbelfuga, trippelfuga, varje ord har sin egen klangfärg.
I ett samtal konstaterade Mauricio Kagel (1931-2008) att musiken skiljer sig från poesin däri att den kan vara ett steg mer absolut än språkets relativa betydelsespel. Det finns ett drag av klassisk renhet i många av Kagels verk – speciellt i ett glömt verk från 1960: ”Sonant”.
Prostitution är lögn och postmodernismen är depression
Kajsa Ekis Ekman är skribent, författare och essäist. Nyligen har hon givit ut en bok Varat och varan (Leopard förlag) som har väckt uppmärksamhet i både dagspressen och teven. Reportageessän handlar om någonting politikerna tar upp ganska ofta i Sverige: prostitution och surrogatmödraskap. Vi har träffat Kajsa Ekis Ekman för en intervju.
Varat och Varan. Du skriver att den prostituerade kroppen fragmenteras och delas av samhället bara för att kunna utnyttja den. Menar du att kroppen slutar vara kropp när denna säljs - låt oss säga, på tjänstens altare?
- Jag utgår från en syn på människan som en helhet. Det vill säga, att kroppen och själen är två ord för samma sak. Om inte identiska, så lever ändå kroppen och själen i ett samspel, och allt som händer kroppen händer också själen. Det här låter inte så uppseendeväckande och de flesta skulle nog hålla med. Men i prostitutionen tvingas vi dela upp oss i två delar: en kännande del som hålls utanför prostitutionen och en död del som säljs, som inte får känna därför att det skulle bli för smärtsamt. De som försvarar prostitution talar också om kroppen som en ägodel, som jaget kan sälja utan att påverkas, och det är denna dualism som jag vänder mig emot.
Fler artiklar...
- Strindbergs otippade fans
- Edmund Husserls Experience & judgment. Om erfarenhet, omdöme och andra fenomenologiska grundbegrepp
- Bomber över Tyskland. Kommentarer till bombandet av Tyskland under andra världskriget
- Kreativiteten hos en teater som fått växtnäring och har nerv. Intervju med den avgående teaterchefen och konstnärlige ledaren Ulf Fembro
Sida 1 av 43.
