To acquire the karma of a cat: Om katter, Current 93, och londonsk esoterism
Sell all you have, and give it to the kittens
Någon gång under 80-talets andra hälft befann sig David Tibet på taket till sångerskan Rose McDowalls hus i Muswell Hill i London. McDowall ingick vid denna tid i en krets av bekanta som umgicks kring Tibets band Current 93, en krets vars medlemmar ofta var en del av egna musikaliska projekt som samarbetade med varandra i mer eller mindre instabila konstellationer. Hit hörde även musiker som Douglas Pearce (Death in June), John Balance (Coil) och Boyd Rice (NON).
Rose McDowall David Tibet and Douglas P Foto Ruth BayerVad som föranledde Tibet att klättra upp på Rose McDowalls tak framgår inte av hans berättelse. Väl på taket tittade han emellertid upp mot himlen och blev varse något som måste ha förvånat även honom, välbekant som han var med förändrade medvetandetillstånd av skilda slag. Från himlavalvet hängde barnboksfiguren Noddy korsfäst iförd en röd toppluva. Föga förvånande verkar upplevelsen ha varit omtumlande. Tibet berättar historien för att förklara varför han vid denna tid var fixerad vid Noddy. En fixering som bland annat tog sig uttryck i att han tvångsmässigt samlade föremål med anknytning till den populära pojken från författarinnan Enid Blytons böcker.
”I just started hoovering around and would come back with bin-liners full of anything with Noddy on. Rugs, mugs, jugs, didn't matter, bought it all, to the extent that I started wandering around London wearing a red Noddy hat with a bell on the end”, säger Tibet i en intervju med författaren och journalisten David Keenan i England’s Hidden Reverse, (2003), s 151.
Fixeringen letade sig tillslut in i Current 93:s musik, vilket tydligt framgår på skivor som Swastikas for Noddy (1988) där referenserna till Noddy snabbt trängde in bredvid anspelningar på brittisk ockultism, tibetansk buddhism och andra religiösa traditioner som redan gick att finna överallt i bandets musik och texter.
Tibets fixering vid Noddy kan tyckas koketterande surrealistisk men fascinationen för engelsk populärkultur och intresset det tidiga 1900-talets esoterism har fler beröringspunkter än vad som är uppenbart vid ett första ögonkast. Mötet mellan dessa båda aspekter av bandets estetik utgör inte bara en viktig del av Current 93:s särart utan säger också mycket om den tankevärld som florerade inom den subkultur av musiker som Tibet var en del av på 80-talet.
“The lost rivers of London”
I slept I dreamt I dreamed a dream:
London bright fires smiling and burning
Light roads road through the starlacked night
Many dark suns are falling, falling down
London Bridge is destroyed
– Current 93, All the stars are dead now
All the stars are dead now På senare år har David Tibet tonat ner influenserna från det tidiga 1900-talets brittiska esoterism, men det är svårt att bortse från att Current 93:s produktion från 80-talet svämmar över av referenser till den miljö av excentriska individer och ordenssällskap som åren runt det förra sekelskiftet var en produkt av, det som i engelskspråkiga historieböcker brukar kallas 'the occult revival'. Denna miljö var idéhistoriskt och ideologiskt mycket brokig. Ekon av tankegods från renässansen eller till och med antiken samsades med modern pseudovetenskap, alternativa historieskrivningar, kontradiskursiva artikuleringar av evolutionsteorin, antikorsettagitation, tredjevågenmesmerism, antivivisektionism, samt fria fantasier och fixa idéer av alla slag. Det var inom denna miljö som konstnären och originalet Austin Osman Spare kunde berätta en historia om att han en gång jagat en Faun längs en av Londons gator och förvänta sig att bli trodd. Tankefloran var yvig, men det fanns vissa teman som var, om inte allmänt accepterade, så åtminstone populära. Ett sådant var föreställningen om att tankar och fantasier i någon mån är intersubjektiva, kollektiva fenomen och att den mänskliga fantasins produkter kan leva ett eget liv oberoende av sina skapare.
Ett målande uttryck för detta är föreställningen om den smittbara fantasin. En tanke som gav upphov till en mängd anekdoter i esoteriska skrifter runt förra sekelskiftet (och som senare har letat sig in i den fantastiska litteraturen). Enligt denna idé kan vissa människor i vissa situationer stegra sin föreställningsförmåga till en sådan grad att deras dagdrömmar och fantasier blir märkbara och påträngande för andra människor. Om en sådan förstärkt föreställningsförmåga inte hålls tillbaka av ett disciplinerat sinne kan tvångstankar och destruktiva impulser sprida sig runt de individer som ger upphov till dem och besmitta människor i deras närhet. Så skriver bland andra ockultisten Violet Mary Firth på 20-talet, realistiskt, i detalj och av allt att döma på fullt allvar om hur hennes aggressioner vid ett tillfälle tog sig en vargs skepnad och hemsökte människorna i bostadsområdet där hon bodde. En del spiritister uppfattade fantasin i sådana situationer som halvmateriella projektioner som kunde tränga ut ur den fysiska kroppen genom porer eller andra kroppsöppningar, idéer som man försökte systematisera i en teori om 'ektoplasma'.
madame Blavatsky Teosofiska samfundets grundare madame Blavatsky hävdade en gång i tiden att Londons dimma besatt den märkliga egenskapen att den kunde beröva människor deras 'ockulta krafter'. Trots detta är emellertid den brittiska esoteriska miljön, till stor del centrerad till huvudstaden, mycket rik under hela 1900-talet. Tankar om kraften i den mänskliga föreställningsförmågan utgjorde här bland annat bakgrunden till en serie experiment som utfördes av Kenneth Grant, en av Aleister Crowleys anhängare, på 50-talet. Dessa påminde i någon mån om den typ av seanser som spiritister ägnat sig åt sedan 1800-talets mitt, men istället för att försöka etablera kontakt med de dödas andar försökte Grant och kretsen kring honom att medialt kanalisera ett antal skönlitterära romanfigurer. Anledningen till detta är komplicerad men vittnar om en idévärld där sådana fantasiskapelser uppfattades som självständiga och påtagliga, lika reella som den klassiska esoterismens änglar.
Grants verksamhet var centrerad kring London, inte bara geografiskt utan också mentalt. De flesta av de skönlitterära verk som utgjorde grunden för de nämnda experimenten, exempelvis Arthur Machens och Sax Rohmers böcker, har en stark anknytning till staden och Grant var tillsammans med Austin Osman Spare en av de ledande figurerna i Londons esoteriska miljö under 40- och 50-talet.
Denna miljö skulle längre fram under 1900-talet utgöra inspiration för en ny generation av små organisationer, kotterier och individer i gränslandet mellan esoterism och olika former av skapande, från musiker till serietecknare. Här fanns organisationer eller lösa nätverk som Illuminates of Thanateros (IOT), The Lincoln Order of Neuromancers (LOON) och Thee Temple ov Psychick Youth (TOPY), band som Psychic TV och Coil, eller serietecknare som Allan Moore och Grant Morrison. Alan Moores From Hell innehåller till exempel flera citat ur Kenneth Grants böcker.
I mötet mellan ett sådant esoteriskt arv, punken, industrimusiken och en begynnande postmodernism skulle det här finnas människor som kunde argumentera för att seriefigurer eller Lovecrafts onda gudar kunde vara lika förtjänta av religiös vördnad som Kristus eller Buddha.
John BalanceUr denna värld uppstod också Current 93. Bandet hade tydliga kopplingar både socialt och konceptuellt till samma miljö. David Tibet var vid 80-talets början medlem av det tyfoniska OTO – se: Keenan s.42; det verkar också som om den tidiga skivan LAShTAL (1984) spelades in under en ceremoni med tydliga kopplingar till Grants föreställningsvärld, en invokation av den kliffotiska tunneln Malkunofat – ett ordenssällskap lett av Kenneth Grant. Tibet och John Balance var dessutom med och skapade ideologin bakom Thee Temple ov Psychick Youth, som senare skulle utöva en viss påverkan på 90-talets sub- och popkulturella intresse för ockultism.Genesis P-Orridge hävdar att de båda bidrog till att skapa såväl organisationens ideologi som dess praktiker.
Dessa intressen kan man många gånger se glimtar av i dunkla textrader hos Current 93, som dessa från ”Lucifer over London” där Tibet uppenbarligen kommenterar vännen John Balances intresse för Spare:
Over there the setting sun
And under that the silent stars
And under they the weeping sky
And under Her the laughing world
Balance sits in western parts
And piles spare Spares
in his gabled room
Balances intresse för Spare gick i själva verket så långt att han så sent som 2001 hävdade att han mottog övernaturliga budskap från de Sparemålningar han hade i sin ägo. Som många före honom kom Tibet dock så småningom att alltmer förlora tilltron till den idévärld som följde med sådana intressen. Man kan ana sig till detta i hans ganska skamsna beskrivning av Noddy-incidenten till David Keenan i The Wire, nr 164, 1997:
“… I started thinking that Noddy was – er, I was taking a lot of speed at the time – that Noddy was in fact a Gnostic icon. This was round about the same time I became interested in Punch and Judy and was seriously thinking that it might be worth... I mean, I probably wasn't well at the time mentally, but I thought it might be good to start worshiping Punch and Judy. I don't know why. Having decided that Noddy is a Gnostic deity, then it's really a small step to thinking that I might as well worship Punch and Judy…”
kulten av NoddyTrots avståndstagandet skulle man kunna argumentera för att den nästan sakrala fascination för delar av brittisk populärkultur som kännetecknar Current 93 är en kvardröjande konsekvens av påverkan från den tanketradition som skisserats ovan. David Tibets fixering vid engelsk (eller kanske till övervägande del londonsk) populär- och folkkultur stannade naturligtvis aldrig vid den rörande kulten av Noddy. Den sträcker sig från intresset för kultfilmer som The Wicker Man, till barnsånger som ”London Bridge is Falling Down”, alltihop sammanvävt med en känslomässigt uppskruvad gnostisk kristendom. Detta var dock inte specifikt för Current 93, jämför Coils intresse för ”the lost rivers of London”, de floder som begravts under den moderna staden, the Fleet, the Tyburn, Stamford Brook med flera (Keenan s. 202). Ett av de mest tydliga exemplen som i hög grad genomsyrar Current 93:s texter och musik, och till och med konsten på deras skivomslag, är intresset för den viktorianske kattillustratören Louis Wain.
Sell all you have, and give it to the kittens
Louis Wain (1860-1939) var en skicklig tecknare vars bilder i princip endast hade ett motiv. Han ritade katter. Hans teckningar, som främst publicerades i illustrerade tidskrifter, föreställer oftast katter som klär sig och beter sig som människor, och har något vagt oroväckande över sig. I början av 1900-talet utvecklade Wain schizofreni och blev så småningom intagen på Bethlem Royal Hospital i London där han levde fram till sin död, samtidigt som han fortsatte att teckna. En del av illustrationerna för tankarna till surrealistiska formexperiment, något som ofta tolkats som en konsekvens av hans sjukdom.
Man behöver inte lyssna särskilt länge på Current 93 för att lägga märke till att deras musik i hög grad befolkas av katter, åtminstone sedan Tibet mot slutet av 80-talet orienterade sig mot ett slags folkmusik som är så uppskruvat sentimental att den sannolikt inte går att parodiera. Katt-temat är i detta sammanhang en viktig del av det som ger bandet dess särprägel och det är tydligt relaterat till Tibets intresse för Wain. I en subkultur där andra sjöng sånger om seriemördare och könspiercing började Tibet helt enkelt sjunga om kattungar. Tibet engagerade sig för övrigt under samma period för de hemlösa katterna. Katterna dyker upp i sångtexter, på skivomslag och i skivnamn, och flera gånger nämns Wain själv. Ett talande exempel är ”The Bloodbells Chime” från All the pretty little horses (1996) som inleds med raderna:
Sell all you have
And give it to the kittens
And pour the milk
on Louis' grave
And Catland
sometimes called Pussydom
Opens for you
instantly
På andra ställen förekommer rena citat eller parafraser på texter av Wain. ”The Cat is Dead” från An introduction to suffering (1999) avslutas med orden ”those with feelings/wonderous kind/Our love with kittens/everbind” som anspelar på titeln till en av Wains illustrationer.
bialystocker The CAT Came Back the Very Next DayI sådana sammanhang får anspelningarna på Wain oftast uttrycka känslan av en förlorad oskuld och är en del av en större strategi där det triviala, vardagliga och oskyldiga placeras i ett sammanhang där det tycks få en ny, ofta religiös, många gånger apokalyptisk, betydelse. Här byggs ett nästan messianskt stämningsläge upp kring Wain. Och även om Tibet antagligen inte i sin relation till katterna behåller samma hållning som han en gång hade till Noddy bidrar stämningsläget till den särskilda mytologin i Current 93:s idévärld.
Ett intressant exempel på detta är den fjorton minuter långa ”The Seven Seals are Revealed at the End of Time As Seven Bows” från Lucifer over London (1994). Som så mycket av Current 93:s musik anspelar naturligtvis ”The Seven Seals” på uppenbarelseboken och den kristna apokalyptiken och beskriver hur en vredgad, gråtande gud stegvis förgör skapelsen till ljudet av jamande katter. Mot detta protesterar “de små djuren”, möjligen de ovan nämnda katterna, i ett väldigt tibetskt ordflöde:
“Yet the stars and the moon and the sun and the comets and the little birds and the little lights and the little animals that sing to God God bless the little animals and the little animals that scream to God please O Lord bless the little animals that weep and weep and weep they are approaching the Greatbluegate of Death itself oh Lord hear me when I shout and shout and shout my heart is almost empty…
Trots det förgörs emellertid skapelsen. Men när solen tillslut sjunker över alltet är det inte någon gud eller djävul som väntar därbortom utan istället Louis Wain i sitt rum på Bethlem i London. Som om Wain själv vore en Kristusgestalt redo att leda världens katter ut ur skapelsen, en mytologisk figur, ett folkligt helgon kopplad till staden och de djur han ägnade sitt liv åt. Redo att motta libationer av mjölk vid sin grav på Kensal Greens katolska kyrkogård. Och det är som om tanketraditionen från Grant och kattälskaren Spare, som matade grannskapets katter medan han själv svalt i ett rivningshus i Southwark, för en stund gjort det möjligt att fly från den weberska rationalitetens järnbur, till staden utanför.
Johan Nilsson
| < Föregående | Nästa > |
|---|
