'Happy end, vad fan är det?' Thrillernoir och deckarautenticitet
Lisbeth Salander spelad av Noomi Rapace i Män som hatar kvinnor filmatiseringen av Stieg Larssons Milleniumtrilogi
Året var 1990. Det var en regnvarm sensommardag i Gamla Stan i Stockholm och jag låg bunden i en trång källare under en antikvitetsbutik som nyss fått sina fönster krossade av en piketstyrka genom inbrytning. Där uppe i butiken vimlade det av poliser och jag låg bunden i kalsongerna nere i källarskrubben där en munkavel skavde mina läppar och ryggraden skrapade mot den ruggiga cementväggen. Vi var två män i soputrymmet och kampsportsexperten och före detta polisinstruktören hade tajtat våra händer med tjocka rep så att blodet hade stannat i ådrorna. Jag mådde genuint illa i källardammet och hade kissat på mig. Gangsterns skjutvapen var riktat mot just mig. Han var hög som ett hus och hans tekaksögon med de nattsvarta pupillerna fladdrade som febriga stålkulor när han stirrade på mig. Han hade lagt beslag på mina sopgubbekläder. Vi hade samma kroppsstorlek Torsten och jag. Flinck var otroligt bra i den scenen.
-Den tar vi grabbar! Det var regissör Pelle Berglund som avgjorde att vi var klara. -Det där gjorde du bra Benny! Jag som statist blev stolt av berömmet inför självaste Thorsten Flinck. Vi spelade in en scen för teveserien Goltuppen. Vi hade tagit om scenen ett par gånger för att få det rätta actionstuket och den hudnära autenticiteten nere i soprummet där jag och den andra sopgubben låg i det astmatiska källardammet med gangstern Lars-Peter Forsman alias Thorsten Flincks skjutvapen riktat mot oss. Detta var vanlig vardag i krimträsket i det filmiska deckarkneget. En dag på jobbet. Sanningen var den att detta var min andra bedrift i skådespelargenren. Förra gången jag lekte skådis var i småskolan när jag spelade snödriva i ett julspel. Efter tagningen var det fika där seriens författare kriminologen Leif GW Persson gästade filmteamet och berättade dramatiska historier från vilda älgjakter i Norrland och Gert ”Äntligen” Fylking som agerade kriminalare i Goltuppen, sekunderade med assisterande kommentarer.
Thorsten Flinck i GoltuppenDramateveserien Goltuppen var startpunkten och inledningen på det nya kriminalkonceptet i böcker, teve och film i den svenska deckartraditionen. Honnörsorden var djupare autenticitet, högre trovärdighet och bättre casting, helt enkelt 'närmare gatan' i upplägget. Det sociala anslaget i svenska deckare har alltid varit givet redan i Sjöwall-Wahlöös böcker och Leif GW Persson är en mästare i det hänseendet. Men nu skulle det vridas upp ytterligare i realism och streetsmartness. Och varje deckartitel med aktning skulle bli film eller teveserie. Den hårdnande konkurrensen i deckarvärlden och thrillerskrivandet fick också andra konsekvenser. I böckerna men också i filmatiseringarna ändrades verklighetsanknytningen markant. Man började till exempel använda 'riktiga juggar' i rollistan istället för fejkade Dramatenjuggar. Den etniska autenticiteten blev allt viktigare och naturligtvis oundviklig för trovärdigheten. Samma sak med de sociala referenserna hos de medverkande. Detta resulterade i ett allt flitigare användande av folk med autentiska skråmor från livet i kropp och själ både vad gäller skådespelare och statister. Det kändes fräscht och nydanande. Precis som när man en gång i tiden bytte ut överviktiga och illa sminkade vita indianwannebees i hollywoodmatinéerna mot autentiska reservatindianer.
De nytillkomna deckar- och thrillerförfattarna rekryterades allt oftare bland journalister, till en början oftast de som sysslat med kriminaljournalistik där Jan Guillou bildat skola. Redan hade till den kriminella världen näraliggande branschfolk som kriminologen, författaren och sedermera polisprofessorn Leif G W Persson satt sitt bomärke inom kriminalberättelsen. Flera läkare rusade också till och man fick allt fler initierade och extremt obehagliga obuktionsrapporter i deckarfloden.
Henning Mankell Foto Lina IkseDe senaste årens bokdeckare, thrillers- och actionproduktioner har konstant haft realismen och autenticiteten som prövande och avgörande lackmuspapper för ögonen i sin strävan att pejla, stadfästa och helst öka trovärdigheten. Och läsarna och tittarnas krav har definitivt stegrats i detta avseende. Den svenska deckar- och thrillerfloden som översköljer den internationella publiken har just trovärdigheten som främsta signum och har ofta också en personteckningen med en sorts skitig vardagsrealism bland poliser och kriminella som gillats av en internationell publik. Den svenska kriminalinspektören har genomgående haft gallsten varit överviktig alkoholist och genererat en stank av kroppsodörer eller ägt andra sociala defekter eller allmänt sunkiga egenskaper.
En nedärvd diskbänksrealism har gett svärta åt berättelserna. Inte för inte har Jens Lapidus hos en ny generation knäsatt begreppet Stockholm noir. Hos en del författare sätts realismens prägel in i vapenexercis med trovärdigheten förlagd i kaliber och patronkonceptet med en extrem kännedom om säkerhets- och spionpolitik och dess outgrundliga organisationssystem samt med en grundläggande allmänpolitisk överblick som till exempel hos Jan Guillou och i politiskt hänseende också hos Henning Mankell och Lisa Marklund, den senare som anfört den kvinnliga anstormningen och fått många efterföljare i deckarbranschen. Hon har medverkat till att kvinnans situation fått en röst i deckarvärlden i hennes romaner etablerad som journalisten och kvällstidningsreportern Annika Bengtzon som gav stor eko redan med första boken Sprängaren.
Oftast blir våldet, det grava metodiska eller besinningslösa extremvåldet en mätare på autenticitet. Ofta en falsk sådan då det i dessa fall gärna är de mellanmänskliga relationerna och känslosvajningarna som får sitta i mellan i gestaltningen i denna blinda strävan efter hög autenticitet och trovärdighet genom alltmer högljudda effektsökerier med hjälp av de uppskruvade våldsspiralerna. Man förlorar i autenticitet trots ansträngningarna genom att gestaltningen i personteckningen och av det mellanmänskliga blir onyanserad eller i värsta fall går förlorad.
Uppfinningsrikedomen hos författarna av deckarböcker och thrillers vad gäller de kriminellas handlag har också stegrats. Ofta blir den häftiga realismfaktorn förväxlad med vålds-och chockverkan och utvecklad och förnyad i så hög och extrem grad att referenserna går åt motsatt håll. En spegeleffekt i intag och avtag uppstår. Föreställningen om realism blir sådan att den 'realism' som redovisas och uppvisas i bok- och filmdeckaren istället blir en förebild för verkliga gangsters och exemplet går motsatt väg.
Det berättas att teveserien Sopranos emellanåt lärde ut tricks till maffiamedlemmar i USA. Att en omvänd sakhämtning inte var ovanlig. Ett flitigt påseende av Sopranosserien gav en hel del intressanta uppslag menade en anonymt intervjuad maffiatorped i New York.
Det är ett känt faktum att när kabelkanalerna startade sin verksamhet och sände ut uppsjöar av action, deckare och thrillers över vårt land började svenska kriminella av både hög och låg dignitet lägga folk i bakluckorna på bilarna helt i linje med det redovisade exemplet i förlagorna. Allt oftare hittades uppbrända flyktbilar vid minsta lilla postrån i Blomstermåla eller Löddeköpinge. Konceptet var ett direktkopierat avtag och exakt avhängigt de framstormande teveserierna. Dessutom figurerade allt oftare frystejpen varthän man än hörde om brott och de praktiska väganglarna blev standard för att stoppa polisen jakt på de flyende.
Jens Lapidus Foto Mattias Edwall
De svenska deckarserier och thrillers som bygger på ursprungliga böcker har bjudit de största framgångarna utomlands. En av dem är juristen, brottmålsadvokaten och författaren Jens Lapidus Stockholmnoir-trilogi. Snabba cash, Aldrig Fucka upp och Livet de Luxe. Autenticiteten i Jens Lapidus Stockholm noirserie äger sina komplikationer. Den visar naturligtvis att försvarsadvokaten Lapidus är extremt påläst i sitt rike vad gäller den juridiska terminologin, kriminologin och domstolsprocedurerna. Hans nära handhavande med brottslingar som försvarsadvokat ger honom en god inblick och visar att han har en extremt bra faktakontroll på sitt yrkesområde om brotten, pengarna och knarkets väg. Det är initierat, skrivet av en jurist som lånat sitt öra till de åtalade och som med knivskarp blick och koncist språk redogör lika bra för det kriminella råtugget som för de juridiska protokollen. Därtill är det hela badat i kvällstidningsjournalistikens axiom och idiom, förlängt med den kriminella världens ständiga högsök på lust och våld i en aptitlig litterär sörja, uppfluffad med juridiska termer. Med en domstolsprosa uppblandad med kriminellt språkhokuspokus som behandlar slaskig inälvsmisshandel och grotesk död likaväl som juridiska domstolsprotokoll blir det bitvis lysande.
Men det blir efterhand trångt i texten, syrebrist i upplägget. Det är för följsamt, för undfallande, undergivet i både handling, mentalitet och språk till en verklighet som visserligen är verklig i betydelsen att man kan hitta delar av den i verkliga livet men det blir ändå uttänkt, efterapat och stiliserat. Det hela underkastas en kultur, som lever i en symbios av kvällstidningsvåldsporr och kriminell outfit uppblandad på staccatoartad nysvenska allt i en symbiotisk form av kriminellkulturell modehybrid. Och människorna far omkring som stereotyper i denna smet, oftast med en enda utskuren representant för varje gren på det sociala trädet. Det hela genererar svartvita bilder av en i längden alltmer osannolikt verklighet. En förvillande fiktiv verklighet där det irrationella och avvikande och egentligen mening vanliga och normala städas bort. Och resultatet då? Någonstans måste ändå en lucka erbjudas. Någonstans måste livets syre gå in. Någonstans måste den goda människan vistas. Någonstans måste barn uppfostras. Leka i sandlådan med spade. Någonstans måste mormor få vattna blommor. Sticka koftor. Någon gång måste man väl älska med kärlek!
Snabba Cash av Jens LapidusJag saknar oftast komplicerade människor i Lapidus böcker, sådana både-och-människor som vi vet att det vimlar av i vår omkrets. Och också skymten av det goda livet. Det som måste finnas där för att ge kontur och motiv till det onda och etablera djup i autenticiteten. Nu bjuds bara på människorna där ett massivt antal kriminella är i majoritet uppblandade med aggressiva poliser och plågade mödrar, de senare bara utgörande relief åt ondskan utan egna liv och viljor. Det blir en kavalkad av kriminella människor som inte en enda gång i sina spektakulära liv längtar efter värme, kärlek och lugn. Där inga tänkande kvinnor finns i det främre romanrummet. Och det blir så tröttande med alla våldtäkter och råsmällar från de kriminella mot svagare kvinnor.
Kruxet är att författaren Lapidus är inlåst i alltför klichémässig vålds- och outfitsrekvisita. Hans våld är stiliserat och mekaniserat. Avlyssnat men inte upplevt. Inhöstat men inte ihoparbetat genom egna erfarenheter. Man har liknat Lapidus vid James Ellroy som är en av hans förebilder. Men där är den avgörande skillnaden känslan och närvaron. Det dallrar av det självupplevda i Ellroys gestaltning i texterna. Varje kanyl vet sin exakta plats i kvarten, varje lik luktar precis så vedervärdigt vid förruttnelse som det faktiskt gör i det levande livet. Varje socialt utanförskap har sin sorgliga story. Ingen föds torped. Ingen älskar våldet om man inte är galen. Det som är research hos Lapidus, han har ju sagt det själv, 'jag satt i timmar på nätet', är ordinarie familjeliv hos Ellroy. Det som är språkhärmning hos Lapidus är hemspråk hos Ellroy. Ellroys korthuggna staccatoverbaliseringar är irrationella, syntaktiskt oekonomiska, motsägelsefulla och obalanserade och äger därmed autenticitet. Lapidus språkliga nysvenska-övningar är musikaliska och språk- och syntaxekonomiska vilket de inte är i riktiga livet. Ellroy har växt upp och stått för att inte säga legat i kvartarna och skrivit sina skitiga manus direkt ur sina hårda och härdande minnen från kvartarnas sunkiga elände. Ellroy hade en besvärlig uppväxt: Sommaren 1958 våldtogs och ströps hans mamma, han började missbruka, levde på gatan, gjorde inbrott; detta liv återspeglas i kraft av autenticiteten i hans böcker. My dark places är ett bra exempel på hur han hämtat material direkt ur sitt liv. Med andra ord genomsyrar hans liv hans texter. Och då finns även de bräckliga drömmarna om det goda där, de som ändå alltid finns mitt i allt det hopplösa.
Noomi Rapace och Michael Nyqvist i Män som hatar kvinnor Det nya autenticitetssökandet under de senaste årens deckarutgivning i vårt avlånga land har allt oftare koncentrerat sig kring författarens ursprung. Vi har juristerna, kriminologerna, en och annan läkare och de otaliga journalisterna. Nu har kåkfararna trätt fram. En David Larsson har stigit upp ur sitt hideaway i Thailand och menat att: there is no looking hole in the door. David Larsson vars bakomliggande identitet var okänd då han låg lågt(när debutboken kom) i Bankok med ett pris på sitt huvud, säger luttrat och kortfattat längst bak i sin första bok: Happy end vadfan är det? Det var en lovande debut som David Larsson gjorde. Jag är wanted hittade definitivt fler läsare än vad som rymdes på Kumlas rastgård. Larsson hade i sin debut lagt tung vikt vid spänning, kriminell touch och personlig outfit som egentligen också var hans kriminella clou och tidigare uppburna identitet. Och det var övertygande. Bakgrunden är hans egen. En tuff historia om en familjetragedi som bygger för hat, sorg och i förlängningen kriminalitet. Övergiven av sin mor och med fadern död och han själv tidigt placerad i fosterhem. Ovanligt aggressiv som barn, bröt armen på lekkamrat. Sedan började traskandet genom institutionerna, harvandet i brottsrubriceringarna och dömandet efter straffskalorna. Tyngre saker tyngre stötar. Och sist denna Bangkokvistelse, lyst av polisen och jagad av folk från den undre världen. Här funderar man på vilken frihet som gäller för de kriminella. Att ligga lågt i trånga kvartar med huvudet på ett fat när prisjägarna söker eller att släpa fotboja runt kvarteret som en snöpt tjur vid sin påle eller att stega centimetrar i fyrkantig cell när domen fallit, ja det är ju ingen hejd på det ofria och klaustrofobiska i det kriminella livet.
Motsägelsen men också trovärdigheten ligger just i berättelsen om den inskränkta friheten som varje bekännande kriminell historia bär, den fyrkantiga cellsittningen eller det snåla medlemskapet i någon hermetisk brottssammanslutning där varje individuellt taget steg blir en anledning till uppgörelse och helvetesyttringar med vinkelslipar och andra tillhyggen enligt utsagor från de som löst på munbanden. Rigorösa regler och absurda medlemsanvisningar av det mest hårdkokta slag vittnas det om. Och i det övervakade återhämtarlivet väntar socialsekreterare, handläggare, kronofogdar och övervakare och i slutändan åter dessa plitar, nycklar och lås i den eviga kriminella rundgången. Var ligger friheten i detta? Och det är just det motsägelsefulla i det autentiska, detta virrvarr som äger trovärdigheten. Här finns alla dessa oförklarade delar. Här finns tusen hopplösa frågor till synes utan svar. Just så många om och varför som finns i verkliga livet. Autenticitet gäller.
Liam Norberg är också en av de författare vars skrivande står i ett dramatiskt förhållande till det egna livet och blir till en sorts bikt och direktväg ur det gamla och ett avstamp att börja något nytt. Och just i denna bikt, denna vandring genom de förbannade eklutarna ligger autenticitet, ett slags sigill på storyns äkthet. Om man jämför Liam Norbergs bok Insidan med Jens Lapidus brottsskrönor Snabba Cash, Aldrig fucka up och Livet de Luxe så föreligger den bastanta och avgörande skillnaden i att Norbergs berättelse är på riktigt och äger stor trovärdighet i följd av att författaren har denna identitet och detta handlag med möjligheterna och i egen hög person har tagit det sisyfiska nappataget med hopplösheten. Dessa nya 'insiders' Larsson och Norberg får i och med sin anamnesmantel en tung kaliber nedlagd i sina böckers trovärdighet.
Noomi Rapace i Män som hatar kvinnor En annorlunda variant med tanke på innehållet är Stieg Larssons millenniumtrilogi. Författaren Stieg Larsson var visserligen journalist vilket inte ägde något större nyhetsvärde i genren men det var innehållet och den kvinnobild som Lisbeth Salanderkaraktären redovisade som frambar det nya. Här kan man direkt ifrågasätta trovärdigheten i den roll den hårdhudade tjejen med det sargade innanmätet spelade. Var det trovärdigt att hon behandlade förmyndaren och andra snuskhögar till äckelgubbar och plågoandar på det sätt hon gjorde? Ägde berättelsen autenticitet? Uppenbarligen har konceptet gått hem i en hel värld då den salanderska kvinnobilden i någon sorts överförd mening blivit till en upprorisk förebild som förmedlar en iscensatt hämnd som äger en ljuvligt lisande och läkande kraft inte minst för alla kvinnor som blivit illa utsatta i vår värld. En kvinnobild av en självständig kvinna som bokstavligen tar rejält tag i sitt liv och hämnas mycket gripande och konkret gestaltad av Noomi Rapace.
Man lever med henne och känner med henne i hennes känslomässiga kaos och det uttryck detta tar sig i filmen. Hennes plågoandar blir bokstavligt talat genomplågade vilket tillfredsställer mångas hämndbegär.
Men är det realistiskt? Äger berättelsen autenticitet? Jag menar i betydelsen att detta skulle ske någonstans i verkliga livet? Sorgligt nog äger motsatsen oftare rum. Kvinnor som Lisbeth Salander går med bedövande och skrämmande automatik under. Det är bara att se sig om där ute i den realistiska verkligheten...
Benny Holmberg
| < Föregående | Nästa > |
|---|
