Den isdansande ökenblomman

feb022009

Skrivet av Helena Strångberg

Scenkonst - Porträtt

Virpi Pahkinen. Foto: JoseFigueroa

Virpi Pahkinen. Foto: JoseFigueroa

Hon har kallats för schamankvinna i direktkontakt med Gud, hennes danskonst för rituell, meditativ och hypnotisk.  Koreografen Virpi Pahkinen, sedan 20 år verksam i Sverige, är en färgstark ökenväxt i en annars ganska sval nordisk danstradition. Tidningen Kulturen träffar henne för att prata om disciplin, döda mästare och ljudet i James Bondfilmer. 

Vi har stämt träff på ett av Virpi Pahkinens stammisfik på Kungsholmen.  Iklädd svart dunkappa och en diskret grå tröja ser hon inte fullt så excentrisk ut som på scenen, även om det näst intill snaggade huvudet sticker ut något bland de övriga gästerna. Nyss hemkommen från en semester i Jordanien utbrister Virpi Pahkinen i lovord över landet. Hon berättar om besöket i ökenstaden Petra, och visar några fantastiska bilder av stenbyggnaderna. Nyanserna skiftar i samma färger som hennes randiga sjal, och som en ökenblomma sitter Virpi och blickar ut över landet.

Från Jordaniens ökenstäder till isdans i Kungsträdgården, inget steg känns för långt för Virpi Pahkinen. 12-14 februari medverkar hon i Moderna Dansteaterns satsning Contemporary on Ice med ett stycke koreograferat för Christine Brorsson. Även om TV4-spektaklet "Stjärnor på is" vekar ha gått koreografen förbi hoppas hon på stor, folklig publik i Kungsträdgården i februari. Utöver detta innehåller det späckade vårschemat bland annat ett tredje besök i Libanon, för uppförandet av en helaftonsföreställning. Verket Sepia Longa framförs i Moskva tillsammans med organisten Gunnar Idenstam, och senare i vår släpps Virpi Pahkinens första bok i Finland, kallad det finska ordet för "Ormätare" . Den har kommit till under åtta års turnerande och arbetande, är mestadels självbiografisk och innehåller flera "mer lättfotade inslag", som Virpi själv uttrycker det. Till exempel när den planerade skrivisoleringen i den Andalusiska bergsbyn snart förvandlades till ett romantiskt äventyr.

 Jag visste nog inte vad jag hade att vänta mig av koreografen Virpi Pahkinen, men mellan tuggorna av den grillade smörgåsen gör hon ett sprudlande intryck. Hon skrattar ofta, porlande likt en finlandssvensk skogsbäck. Kanske förväntade jag mig mer svårmod? Hennes danskonst brukar knappast beskrivas som lättsam. Snarare hypnotisk, meditativ och spirituell, med dragning åt en uråldrig asiatisk estetik. Men det religiösa allvarets betydelse för Virpi Pahkinen visar sig vara själva kärnan i hennes danskonst.

 Uppväxten i mellersta Finland präglades av religiösa grubblerier, och dansen blev ett sätt att tampas med de existentiella frågorna. Från att ha sysslat med konståkning och gymnastik kom hon in på modern dans efter att en annons suttit uppe på skolan. Lektionerna skulle hållas i Mormonkyrkans gamla lokaler, och en gestikulerande Virpi övertygar mig om det andaktsfulla i att dansa under en kyrkas höga takåsar.

- När jag började med dans kunde jag liksom svettas ut mina religiösa grubblerier, det ledde mig bort från all den här ängsligheten, förklarar Virpi. För mig har det fysiska alltid haft ett existentiellt intresse. Det som är intressant är att jag började dansa för att vila och komma bort ifrån de religiösa tankarna. Numera dansar jag för att närma mig samma sak!  

Som tonåring studerade Virpi piano vid Musikkonservatoriet i Helsingfors, men hoppade av när hon kom in på koreografutbildningen på Danshögskolan i Stockholm.

Pianostudierna byttes mot hård fysisk träning, men också en tydligare kreativitet.

- Jag hade varit så låst i det klassiska pianospelandet med alla dess regler och tekniker, och kunde inte skapa något nytt, säger Virpi. När jag kom in på koreografiutbildningen fick jag istället använda kroppen som instrument, och där hade jag inte samma klassiska bakgrund och regler.

Hon tar ett bett av smörgåsen och ser ut att riktigt samla tankekraft inför nästa påstående:

- Dans som konstart kräver oerhört mycket disciplin. Men denna disciplin måste också kombineras med en "odisciplin", ett slags kreativt kaos. Det finns de som tycker om att dansa, som tycker om att röra på lemmarna i kroppen, säger Virpi och förtydligar genom att förstrött sprattla med armarna.  Men det är skillnad på sådana dansare och danskonstnärer. Det är svårt att kombinera dans med en konstnärssjäl, eftersom det krävs både strikt disciplin och "odisciplin". En halvalkad författare har inga problem att skapa, till viss del går det att leva destruktivt och samtidigt vara konstnärligt kreativ. Men inom dansen är ramarna snävare. Därför finns det inte heller lika många danskonstnärer. De behöver disciplin och kaos i en klok blandning, ler hon nästan hemlighetsfullt.

Image

Virpi Pahkinen. Foto: AnnaKoch

Virpi Pahkinen måste ha rätt mix av elementen, för hennes produktivitet vet inga gränser. Hon har turnerat i 40 länder, främst solo men också med verk skapade för andra dansare.  2001 vann hon koreografipriset på International Solo Dance Theatre Festival i Stuttgart. 2002 belönades hon med Carina Aristiftelsens guldmedalj. Förutom att skapa verk för scenen har Virpi Pahkinen också gjort flertalet dansfilmer, och dansat i Ingmar Bergmans uppsättningar på Dramaten. 22 år gammal och fortfarande elev på Danshögskolan dansade hon i Peer Gynt, för första gången i Bergmans regi.  Danshögskolans gästlärare koreografen Donya Feurer, som hade fattat tycke för Virpis stil, fick dock övertala den från början motvillige Bergman.

- Han tyckte inte om mitt hår, eller mitt smink, säger Virpi och stryker med handen över den stubbade hjässan. Osminkad och med en sjal på huvudet fick jag ändå vara med. Det var första budet.

Men snart fattade Bergman tycke. Snart uppträdde Virpi i "Rummet och tiden", iklädd kroppsstrumpa. Till mottagningen av applåderna fick hon bära en särskild "applådklänning", minns Virpi leende. Till slut var hennes från början så främmande stil accepterad, och hon fortsatte att jobba med mästaren i flertalet produktioner.

- Av Bergman lärde jag mig att vara lyhörd för de nästan osynliga detaljerna.

Vad är det som lockar i att skapa dans för film?

- Framför allt hur tillgängligheten ökar, säger hon med eftertryck. Om en av mina dansfilmer visas på SVT når den oändligt många fler än de som annars skulle ha gått för att se mig uppträda. Det ger också en helt annan upplevelse jämfört med scenisk dans. Vinklar och bildformat ger väldigt mycket möjligheter.

David Lynch har varit en stor inspirationskälla för Virpi Pahkinens filmer. För att förklara hans tankar kring bildformatet gör hon en lång utläggning om dansarkroppens sätt att på olika sätt fylla en bild. Det märks att Virpi ser mycket på film. Men kanske inte bara det som kanske förväntas av en finkulturens dansfilmkonstnär, även James Bond-filmerna verkar göra stort intryck. Ögonen riktigt glittrar när hon djupdyker i teman som kanske inte riktigt klassas som lågbudget-dansfilmskapande.

- Mina filmer har inte direkt samma budget som en idrottsgala, säger hon med ett snett leende. Tänk dig om man hade haft tillgång till alla de där kamerorna som flyger i luften, eller kunnat åstadkomma ljud som i en James Bond film!

Så hur hade en dansfilm av Virpi Pahkinen sett ut om budgeten var obegränsad?

- Har du sett den där reklamen för Vattenfall, med en boll av ljus som liksom flyter fram genom ett landskap? Den är helt fantastisk, skrattar hon och verkar mena fullt allvar.

Vad har ljuset för betydelse i ditt skapande?

- Det har med Gud att göra, svarar Virpi dröjande och ler lite.

Som tioåring vid en sjö i barndomens Finland fick hon plötsligt syn på ett stort ljus. Det var Gud, som sa till henne: "du behöver inte tro".

- Och då, när man inte måste tro, är det ju precis det man vill! gestikulerar Virpi skrattande. Precis som det alltid fungerar!

Virpi började tidigt arbeta med ljussättaren Jens Setzman, en av Danssveriges mest anlitade.

- Eftersom jag inte använder mig av rekvisita blir det väldigt viktigt med ljus för att skapa rummet, och en atmosfär. Och som solodansare är det ännu viktigare, eftersom flera dansare kan skapa ett rum med relationerna mellan dem. Ensam på scenen - då har man bara kontakt med Gud, eller universum.

Din stil har kallats hypnotiserande och rituell, till och med anspelningar på schamanism nämns. Bilden av att din inspiration kommer från orientalisk eller asiatisk estetik, hur sann är den?

- Det är kanske ett tidigare liv som sipprar igenom, svarar Virpi tankfullt. Kanske är det bara reinkarnation. Redan tidigt sades det om min stil att den påminde om yoga. Då hade jag aldrig ens fördjupat mig i yogafilosofins eller den österländska filosofins värld. Nu har jag det och visst inspirerar det mig. Men jag är kroniskt inspirerad, skrattar hon. Hela livet inspirerar mig!

Är det särskilt här i Sverige som du upplevs som exotisk eller får du samma bemötande världen över?

- I stort sett beskrivs mina verk likadant, säger Virpi efter en stunds betänketid. Men i länder som Mexico och Japan där ritualer och det spirituella inslaget har en mer självklar plats i vardagen, anses det jag gör som mer naturligt. Magin och mystiken är inte särskilt närvarande i Sverige och västvärlden.

Men i Virpi Pahkinens värld är den det, i allra högsta grad. Död och liv går hand i hand, och det ligger inget overkligt i att få undervisning av döda mästare.

- Jag har lärt mig massor av den legendariska balettdansösen Anna Pavlova och regissören Stanley Kubrick i mina drömmar! Hos Anna Pavlova tog jag klasser här i Stockholm, och Kubrick lärde mig hemligheten med att ta långa tagningar, minns Virpi. Och som ökenberättaren Isabella Eberhardt skriver tror jag att drömmens uppgift är att fortsätta drömma, och att fortsätta be.

Är dans en slags bön?

Svaret kommer nästan direkt, och de kajalintensiva ögonen möter min blick.

- Dans är ett sätt att be till universum.

Helena Strångberg