Teater Sláva visar Inannas mod

nov032008

Skrivet av János Deák

Scenkonst - Porträtt

Image

Katabasis. Foto: Daniel Rudholm

Den 7 november är det urpremiär för Katabasis - The Best of Hell i Teater Slávas uppförande. Spelet handlar om och kretsar runt Inannas nedstigning i underjorden.

Inanna är kärleks- och krigsgudinnan i den Sumeriska mytologin. Hon stiger ner i "Det Stora Nedan" för att besöka sin syster, underjordens härskarinna, Ereshkigal. Inanna blir minst sagt ogästvänligt mottagen och hon berövas sina sju "me" på väg in genom underjordens sju portar. Genom att bli av med dessa, som enligt den mesopotamiska mytologin ger henne skydd och kraft blir hon dödlig. Väl inne hos Ereshkigal blir Inanna dömd av underjordens domare och dödad av sin syster.

Inanna hade dock varit vis och ordnat så att hon kunde få hjälp ifall det värsta skulle hända i samband med nedstigningen. Hon får sitt liv tillbaka i underjorden med hjälp av sin tjänare och vishetens gud Enki. Inanna kan till slut även komma upp från "Det Stora Nedan", men får betala ett pris för sitt återvunna liv.

Teater Slávas val av denna myt som sin nya produktion har flera orsaker enligt ensemblen. En är, att genom arbetet med vuxenföreställningarna Cassandra Now och Exile (Medea) såg ensemblen att myter passar väldigt bra för deras uttryckssätt. Ett uttryckssätt som är väldigt fysiskt där aktörerna använder alla sina kroppsliga möjligheter för att gestalta och ge karaktär åt skådespelet.

De letar sig fram med toner, de kastar sig ut i akrobatiska svängar och överraskande flygturer, de dansar, de spelar instrument, de flätar ihop sina röster i flerstämmig körsång och de utmanar varandra med toner som kommer djupt inifrån.

Att beskriva Teater Slávas uttryckssätt och ge namn åt det är svårt. Man behöver vara på plats och ta del av det i sin helhet, med alla sina fem sinnen och även med det sjätte. Det sjätte sinnet knutet till kroppens känslighet fångar upp "vibbarna" i rummet som förstärks av en skådespelares närvaro och smittar av sig till publiken.

En annan orsak till valet av Inannas myt är fascinationen av att en så pass gammal text fortfarande har något viktigt att säga dagens människa. Texten, "manuset" är 5000 år gammalt och den är den allra första nedtecknade texten som vår kultur känner till. För att göra den "mer begriplig för den moderna människan", som Uje Brandelius uttryckte det, har han närläst och redigerat den och gett berättelsen en "rakare linje" så att den bättre passar för dramatisering.

Image

Foto: Daniel Rudholm

Teater Slava har även samarbetat med en svensk sumerolog och sumeriska kommer att förekomma i pjäsen. En tredje och naturligtvis den starkaste anledningen till valet av Inannas myt är dess innehåll.

Att möta svårigheter och hela tiden lära sig och förändras till det bättre är en människas sätt att växa. Ibland blir utmaningen så svår, att vi måste "dö" och "pånyttfödas" för att klara den. Det vill säga vi måste ge upp vårt gamla sätt att agera på och göra det på ett nyare och på ett bättre fungerande sätt. Men att verkligen förändras kan innebära att gå igenom ett helvete, att gå igenom "Det Stora Nedan" och komma upp igen.

Enligt Teater Sláva berör denna pånyttfödelse inte bara ensemblens aktörer personligen utan den speglar också Teater Slávas nuvarande situation.

Först nu efter 4 år, med Tonsalen som sin egen lokal, känns det för ensemblen som att den återigen har hittat en plats att gro, växa och blomma på. Det är nu som ensemblen är på väg upp från "Det Stora Nedan". Efter mycket arbete som har spretat åt väldigt många olika håll har de nu fått andrum till att fokusera på en ny vuxenföreställning. En hel föreställning.

Med all den extra erfarenhet de har fått under de senaste åren har de återigen kastat sig ut i det okända på många sätt. Som t.ex. genom att ta in en ny skådespelare i den annars sedan länge sammansvetsade ensemblen. Eller genom valet av en text, som antagligen aldrig har dramatiserats. Eller genom de otaliga improvisationer de gör för att locka fram pjäsen. Och improvisation är ju i sig att kasta ut sig i det okända.

Det mest påtagliga hoppet ut i det okända var att bjuda in koreografen Linda Forsman som regissör. Hon är mest känd som dansare i Vindhäxor och som ledare för Korda art Productions. Hon kom i kontakt med Teater Sláva redan för 20 år sedan och samarbetat med dem på olika sätt, men aldrig i den här omfattningen. Att regissera en teaterensemble var lika nytt för Linda Forsman som det var nytt för Teater Sláva att bli regisserade av en koreograf.

Att få arbeta med " kroppens hela register" är väldigt spännande och givande, enligt Linda Forsman. När t.ex. sången och rösterna kommer inifrån djupet utan att man vet hur det ska fortsätta blir hon väldigt inspirerad.

För ensemblen var det ett nytt och utmanande sätt att lära sig redan förutbestämda rörelser och göra dem till sin egna. Vanligtvis brukar de utgå från sina känslor för att hitta rörelsen, men nu fick de vid många tillfällen färdiga rörelser som de sedan behövde hitta en väg att få ut känslan igenom.

Hur utmanande något än är tycker ensemblen att det är viktigt att ge sig in i det. Både för att växa och för att inte förlora kontakten med kraften som ger mod.

Teater Sláva antyder också att de hela tiden måste utmana sitt mod, eftersom de själva vill veta vad de talar om när de jobbar med ungdomar och barn i olika projekt som handlar om MOD.

Hur skulle de annars kunna vara trovärdiga inför de unga människornas frågor om just detta? Hur skulle de annars kunna visa vägen till en inspirerande modig tillvaro?

János Deák

Katabasis - Best of Hell med Teater Sláva har premiär den 7 november.