Dans: Beauty of Despair, Koreograf: Anna af Sillén de Mesquita

sep182011

Skrivet av Anna Nyman

Scenkonst - Kritik om scenkonst

När medvetandet gör sig gällande

Anna af Sillén de Mesquita & Leandro Zappala i Beauty of Despair på Teater GiljotinBeauty of Despair
Konstnärlig ledare och text: Leandro Zappala
Koreograf: Anna af Sillén de Mesquita
Kostymör och scenograf: Anna af Sillén de Mesquita
Performers, idé och koncept: Anna af Sillén de Mesquita & Leandro Zappala
Ljuddesign: Lucas Marcier
Ljus: Tobias Hallgren
Videoteknik: Palle Lindqvist
QUARTO Teater Giljotin, Stockholm

Det tycks ha skett någonting med den nutida teaterscenen. Från att under en längre tid snarast ha tyckts skygg inför varje tänkares eller teoretikers inblandning i det kommunikativa rummet, kan man nu ana hur scenen återigen börjar välkomna dem och låta dem bli verkens inspiratörer.

Detta gäller inte minst i det gästspel som framförs av teatergruppen QUARTO på Teater Giljotin där den sedan länge döde, men på inga sätt inaktuelle, filosofen Spinoza står som inspirationsgrund till föreställningen ”Beauty of Despair”. Framfört på engelska tar uppsättningen oss med i ett bokstavligt men abstrakt kammarspel; Ett sovrum utan egentliga konturer.

För det är här som kroppen och ordet eller mer abstrakt, naturen samt tanken och medvetandet – de två egentliga huvudpersonerna i detta drama – etablerar sig. För även om de fysiska huvudkaraktärerna är tänkande varelser är de också av naturen frambringade, en del av ett system som är överordnat människan. Medvetna om detta är det också det här som frustrationen skapas. De är sig själva, men är också bortom sig själva, åt naturen givna.

I dessa banor cirkulerar också uppsättningens hela frågeställning, i kampen mellan natur och medvetande, deras inbördes relation, och i frågan om frihet alls kan vara möjlig så länge medvetandet står vid vår sida. Att i detta sammanhang ha valt sovrummet som plats och samlaget med dess mer verbala mellanperioder som händelse är träffande. För var uppstår inte krocken mellan frihet och bundenhet, mellan drift och tanke, mellan det verbala och det fysiska, om inte här? QUARTO gör det också såväl vackert som komiskt. Med mimen som hjälpmedel framförs karaktärerna i vissa intima stunder som nickedockor, varpå ett hölje av distans, men samtidigt symbolisk överblickbarhet läggs över situationen.

Distansen återkommer. Teater Giljotins rektangulära och proportionellt sett djupa scen har under tidens gång sett många förvandlingar för att på bästa sätt passa varje specifik uppsättnings karakteristika. Denna gång har man placerat åskådarna i kortsidans fördjupade ”loge” för att på så sätt få tillgång till scenens fulla djup. När man också låter lägga in en filmduk i fonden möjliggör man en ytterligare förlängning av scen- och perspektivdjupet. Enkelt som det kan låta, är detta grepp inte bara en förlängning eller en utökning. Helt i enlighet med de sceniska greppen skapar denna rymd också sin motsats: ett avstånd. Och greppet förstärks när den förlängda armen, alias filmduken, mot föreställningens slut även filmar galler och rum i flera leds djup likt det kända fenomenet ”la vache qui rit”. Vidderna och djupen innebär också sin egen motsats.

Att scenrummet denna gång genomgripande målats i den ljusa färgen vitt tycks fungera på samma sätt. Glatt som det först kan tyckas, behöver denna färg inte betyda ”la vie en rose”, så inte heller här. Ironiskt nog kläs karaktärerna i ”Beauty of Despair” just i livets rosa färger, men också här förmår ensemblen arbeta med form och innehåll på ett sådant sätt att de symboliska accessoarerna blir komplexa och innebor en dubbelhet.

Dubbelheten i varje såväl symboliskt som konkret situation, i problematiken med medvetandets inblandning, och i frågan kring möjligheten att uppnå frihet är kanske just det som QUARTO förmår förmedla allra bäst i denna uppsättning.

Anna Nyman