Teater: Meja i spökjägarnas sal, regi: Helena Nilsson

feb222010

Skrivet av Anna Nyman

Scenkonst - Kritik om scenkonst

Manga gifter sig med dockteater

Dockan Meja i Meja i spökjägarnas sal
Av: Yokaj Studio
Regi och bearbetning: Helena Nilsson
Scenografi och kostym: Yokaj Studio och Andreas Braula
Kompositör: Torbjörn Svedberg
Dockmakare: Thomas Lundqvist
Medverkande: Annika Arnell, Andreas Braula, Magnus Erenius, Kay Tinbäck du Rées
Marionetteatern Bryggan, Stockholms stadsteater

Japansk manga, som egentligen betyder "impulsiv bild", uppstod ursprungligen i början av 1800-talet. Den form i vilken vi idag känner den fick den dock under tecknaren Osamu Tezukas hand, som på 1940-talet lät sig inspireras av de västerländska Walt Disneyfigurerna. Idag är manga ett sedan länge starkt förankrat tecknings- och berättaruttryck i Japan och det vinner i allt snabbare takt popularitet i Europa. På Marionetteatern på Stockholms stadsteater spelas just nu mangapjäsen "Meja i spökjägarnas sal", vilket Yosh på Yokai Studio tror är mangas första besök på en teaterscen.

"Meja i spökjägarnas sal" är berättelsen om en ung flickas önskan om att leva upp till sin dugliga systers förväntningar på henne. Som examinerad spökjägare är systern en upprätthållare av familjetraditionen och Mejas mål är att bli som hon. Detta förutsätter dock att man kan se spöken, vilket Meja inte kan. Efter en misslyckad spökjägarexamination beslutar hon sig för att öva hårt och i stället klara provet vid nästa tillfälle.

Hennes strävan försätter henne dock i en problematisk situation, vilken har sin grund i hennes altruistiska läggning, när hon en dag faktiskt ser och också lär känna ett spöke. Hur skall hon nu kunna vara spökjägare? Går det att både vara spökjägare och att umgås med spöken? Vill hon ens bli spökjägare? De olika karaktärernas inställning till spöken, till att vara spökjägare och till hur Meja bör bete sig i den situation som hon hamnat i, tvingar henne att lyssna till sitt eget hjärta.

I den bästa av världar löser sig allt genom att den gyllene medelvägen till slut uppenbarar sig och det är utan plumphet som denna väg dyker upp. Upplösningen känns trovärdig. Kanske beror detta på att uppenbarelsen av den gyllene medelvägen i detta fall också lär oss någonting: att inte dra alla över en kam. Så kan Meja utan att tappa ansiktet fortfarande välja i form av ett "både och".

Mitt i denna pjäs allvar, som har sin utgångspunkt i sökandet efter sin plats och att på ett värdigt sätt förmå föra familjens ära vidare, är "Meja i spökjägarnas sal" en komisk och intensiv berättelse. Mangaestetiken är tydlig i såväl dockornas utseende och koreografi som i uppsättningens användande av medie- och konstnärliga uttryck. Skuggspel varvas med närvarande dockor, som i sin tur varvas med såväl stillbilder som rörliga animationer på en storbildsskärm i fonden. Kanske är det endast examinatorn Yoshiro som tenderar att bli ett haltande element. Med sina karaktärsdrag, sitt utseende och sitt sätt att bete sig riskerar figuren att befästa föreställningen om hur japaner "är".

I sin helhet känns dock mangateatern fräsch. Mangan gifter sig väl med marionetteaterns förutsättningar och bidrar till att bli en för marionetteatern ny källa att ösa ur, liksom en ny dimension att arbeta med. Säkert kan detta också bidra till att ge marionetteatern större uppmärksamhet också inom (mangapublikens) högre åldrar, vilket i sin tur kanske bidrar till att marionetteaterns magi kan upptäckas av en bredare publik.

Anna Nyman