Teaterkritik · William Shakespeares Rikard III

okt132006

Skrivet av Ulla-Britt Edberg

Scenkonst - Kritik om scenkonst

rik_c 
Rikard III. Från vänster: Rikard Wolff, Veronica Dahlström, Margareta Hallin. Fotograf: Mats Bäcker

Pjäs: William Shakespeares Rikard III
Översättning: Lars Huldén, bearbetning: Linus Fellbom och Franka Gebert.
Regi: Linus Fellbom.
Scenografi och kostymdesign: Bente Lykke Möller.
Ljusdesign: Linus Fellbom och Jim Rasmussen.
I rollerna: Rikard Wolff, Emil Almén Karin Bergquist, Lars Bethke, Veronica Dahlström, Margareta Hallin, Sten Johan Hedman, Henrik Norlén, Jens Ohlin.
Plats: Sagateatern i Umeå

Briljant Rikard Wolf i sin monologiska tolkning av den hatiske kungen

Svart, grått. Det finns inga andra färger än gråstensnyanser i Bente Lykke Möllers strama effektfulla scenografi. Det är hårt och obevekligt, en bakgrund till de framhasande lömska mördatyper som låter bår efter bår av dödade människor försvinna in bakom de uniforma utgångarna, ett slags svarta hål som slukar dödens offer och någon gång låter det ännu kvarlevande hovfolket träda fram, till en början naivt ovetande om det satans rävspel som Rikard III bedriver kallt och överlagt, en dödandets ritual där Rikard III:s ord ekar stenhårt i ett lismande obönhörligt inferno.

rik_a

Rikard III Från vänster: Emil Almén, Karin Bergquist, Veronica Dahlström, Rikard Wolff, Margareta Hallin, Jens Ohlin och Henrik Norlén. Fotograf: Mats Bäcker

rik_b

Rikard III. På bilden: Rikard Wolff. Fotograf: Mats Bäcker

För det är Rikard III som är den främste aktören i uppsättningen av det historiska drama som var Shakespeares genombrottsverk, en berättelse om sluttampen av det rosornas krig mellan två släkter som utkämpades på slutet av 1500-talet. Pjäsen har bantats, omarbetats till att bli en Rikard III:s monolog, endast tillfälligt avbruten av de omgivandes och de sörjandes förvirrade slutsatser.    För det är Rikard III som är den främste aktören i uppsättningen av det historiska drama som var Shakespeares genombrottsverk, en berättelse om sluttampen av det rosornas krig mellan två släkter som utkämpades på slutet av 1500-talet. Pjäsen har bantats, omarbetats till att bli en Rikard III:s monolog, endast tillfälligt avbruten av de omgivandes och de sörjandes förvirrade slutsatser.

Rikard Wolf är briljant i sin tolkning av den hatiske kungen. Hans vanskapta högra arm är omsluten av svart bandage, han är handikappad men ändå vig och rörlig. Hela hans fysionomi varslar i kapp med orden om det enda mål han har för ögonen: att tillskansa sig makten, bli Kungen, kosta vad det kosta vill. Det är stor prestation att hålla denna vrede som väller fram i sjok efter sjok levande i en utantilläxa av gigantiska mått. Därtill lyser Rikard Wolffs humor och spefulla lekfullhet då och då fram i gnistrande moment.

Alla skådespelarna är välformulerade och exakta. Alla är värda en eloge. En av dem, Margareta Hallin, lyser som en svart diamant upp hela spelscenen när hon är närvarande. Hon är Rikards mor och hennes sorg och vrede spetsas fram i en exakt och mycket tydligt riktad ords framställning, ett mönster av tals behandling.

Den unga regissören Linus Fellboms regi är imponerade i sin fruktansvärda konsekvens. Allt är in i detalj oerhört utmejslat. En framgång för en regissör som tills nu mest varit känd som en begåvad ljusdesigner.

Musiken lånad av gruppen Nine Inch Nails har vid något tillfälle en fin ton i några spridda pianotoner som ger en atmosfär men mest är gruppens ljud fränt entonigt och starkt drivande.

Ulla-Britt Edberg