Teater; Vin och död, lammkött och räkor, Regi: Erik von Platen

sep152006

Skrivet av Roberto Fogelberg

Scenkonst - Kritik om scenkonst

kimispenaten

Kim Hamberg som Trollkarlen. Bild: Teater P

Magnifik och grym fars

Titel: Vin och död, lammkött och räkor
Grupp: Teater P
Manus: Jerker Beckman
Regi: Erik von Platen
Medverkande: Jorge Cardenas, Lotta Murvall, Rasmus Dahlstedt, Eleonore Stenqvist, Kim Hamberg, Katarina Strandberg, Fredrik Kahn, Moa Åström, Producent Kajsa Fogelberg.
Teater: Folkkulturcentrum på Skeppsholmen i Stockholm.

Roberto Fogelberg har besökt Teater P och ger lovord åt föreställningens tolkning, manus och regi. Föreställningen är en fars i medeltidens och renässansens bemärkelse, en grand macabre.

Pjäsen Vin och död, lammkött och räkor är teater P:s första produktion. För regi ansvarar Erik von Platen. Manus är skrivet av Jerker Beckman. De har lyckats med det nästan omöjliga: att underhålla publiken, att vara avantgardistiska och sammanväva bra skådespelare. Stycket är en fars i medeltidens renässans bemärkelse, en fruktansvärd allvarlig och tragisk fars som T.S. Eliot påpekade om Christopher Marlowe Juden från Malta. Det är ingen tillfällighet att jag refererar till detta tidiga elisabetanska verk, i vilket karaktärerna börjar med stereotyper men som lite i taget utvecklas till fulländade gestalter.

hovm_chef

Jorge Cardenas som Hovmästaren och Eleonore Stenqvist som Chefen. Bild: Teater P

I en krogmiljö som verkar komma från en tidig Ingmar Bergman film (Musik i mörkret 1950) har vi presentationen av den absoluta ondskan i Fredrik Kahns gestalt, en oandstädlig trubadur. Precis som de andra aktörerna på scenen gör han en perfekt fullbordad gestaltning, liksom den först komiska och därefter tragiska kocken Rasmus Dahlstedt och en något lättfotad servitris Lotta Murvall. Till skillnad från de två sista genomgår trubaduren ingen förändring av karaktären. Teatern P strävar för att gå från den typiskt svenska introverta teatertraditionen som lyckligt blandas med cirkusliknande inslag. Trubaduren, den komiska ofta elaka clownen, medan trollkarlen (i både tyst och talade skepnad) blir den trista vita clownen, som är känd för sin relation med döden. Detta exemplifieras även av faktum att de två karaktärerna är söner till en f.d. cirkus och operadiva gestaltad av Katarina Strandberg. Det är en svår roll för en ung kvinna eftersom poängen med denna roll är att se hur mycket livet glider från hennes händer, ett liv som inte har varit så rikt. Samma tema av uppoffring ses tydligt i hovmästarens roll väl gestaltad av Jorge Cardenas som är den verklige konferencieren. Denna melankoliska kärlekshistoria påbörjas endast, som så mycket av den absurda teatern lyckas den föra samman både komiska och lätt sentimentala inslag, som även möts i en annan figur, den timida chefen gestaltad av Eleonore Stenqvist, som bjuder på äkta komiska stunder. Alla dessa karaktärer verkar mer härstamma från 1950 talet än nutiden något som inte görs av den mest svårgripbara av rollerna, Envar, som spelas av Victoria Beckman kopian Moa Åström vars kostymering verkar komma från Stureplans jetsettare. Hon talar alltid om banaliteter och tror inte på trolleri, men har alltid kontroll. Hennes roll har många scenografiska inslag eftersom videokameran som används under föreställningen lyckas byta scenens spelplats och bjuda på kontakt med andra miljöer.

En teater uppsättning som serverar spänning, och komik.

Pjäsen är väl konstruerad och bättre genomtänkt än mycket av det mosiga och stela som kan ses på de stora teaterinstitutionerna. En föreställning som man verkligen måste se.