Teater: Salome; Regi: Anna Jakobsson - Tidningen Kulturen

Kritik om scenkonst
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Suggestivt om kvinnors rätt till sexualitet och självdefiniering

 i Salome tolkar Unga nyskapare i ett feministiskt teaterprojekt den klassiska myten om Salome, fritt med utgångspunkt i Oscar Wildes manus från 1893. Foto: Disa Krosness

Salome
Regi: Anna Jakobsson
Koreografi: Disa Krosness
Scenografi: Fathia Mohidin
Kostym och mask: Linn Wara
Musik: Sandra Broström
Medverkande: Helmi Tolonen, Alica Tserkovnaja, Moa Nilsson, Sara Bohlin
Unga nyskapare
Blå huset, Tensta

Unga nyskapare tolkar den klassiska myten om Salome, fritt med utgångspunkt i Oscar Wildes manus från 1893. Salome är ett feministiskt teaterprojekt och samtliga medverkande är kvinnor.

Den 2 juni spelades Salome för mer än utsålda hus i Blå huset i Tensta. Stolarna räckte inte till, så några i publiken fick sitta på golvet.

De fyra skådespelarna står alla på scenen under hela den en timme långa föreställningen. De spelar ibland samma roll, ibland fyra skilda, ibland kollektiva roller. Rollbytena görs med enkla medel: glasögon tas på och av, kroppsspråket skiftar från kvinnligt till manligt och tillbaka igen. Däremellan är de fyra nästan identiskt klädda – i enkla grå dräkter och med kopparröda peruker. Lösningen är effektiv och det blir stundtals mycket suggestivt. Scenlösningen är även den enkel: långa vita skynken används såväl som säng, tron, väggar, fönster och – vid filmprojektionen – som filmduk. Danskoreografin, såväl på scen som på filmprojektion, är enkel och effektiv. Man vill förmedla en känsla snarare än en handling och det fungerar.

Salome blir i Unga nyskapares händer mer en koreografisk dansföreställning än gestaltande teater, mer performance än iscensatt myt. Myten om Salome är här ganska underordnad uttryckssättet och publiken tvingas läsa ganska mycket mellan raderna. Vid en sådan läsning blir det dock tydligt att det huvudsakliga temat här är kvinnors rätt till sin sexualitet och till att själva definiera sig. De sexuella motiven är tydliga, men balanserar ändå på rätt sida gränsen. Det blir aldrig plumpt eller obehagligt ens för den känsligare delen av publiken. Trots det allvarliga temat finns utrymme för humor.

Salome bygger tydligt på upprepning. Långa scener upprepas, repliker tas om och byggs på. Det gör att det ibland känns lite utdraget, men bidrar å andra sidan till att öka den suggestiva, konstnärliga känslan. Till det bidrar också det skickliga skådespeleriet. Trots få gestaltningar och lite regelrätt agerande lyckas de fyra skådespelarna med röst, mimik och kroppsspråk suga in publiken i en annan, alternativ värld och där beröra.

Anna Bergqvist

 

 

 

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen