teater:Vi har det bra, Dödsdansen, Regi: Dritëro Kasapi

okt202012

Skrivet av Gregor Flakierski

Scenkonst - Kritik om scenkonst

På en exotisk semesterö i Vi har det bra, en pendang till Strindbergs Dödsdansen av Camilla Blomqvist. Foto: Markus GårderFrån klaustrofobisk kammare till exotisk semesterort

Dödsdansen av August Strindberg
Vi har det bra av Camilla Blomqvist
Regi: Dritëro Kasapi
Scenografi/Kostym: Annika Nieminen Bromberg
Medverkande: Jimmy Endeley, Benjamin Moliner, Sylvia Rauan
Riksteatern, Kristinascenen, Härnösand

Strindbergsåret går mot sitt slut. Om någon i Ångermanland har missat att det pågår en hyllning av vår nationalskald – vilket är tyvärr lätt hänt – kom Riksteatern till Härnösand med en nyttig påminnelse. Med sig hade man två enaktare, ”Dödsdansen” av Strindberg och ett nyskrivet stycke inspirerat av denna, ”Vi har det bra” av Camilla Blomqvist.

”Dödsdansen” är ett av Strindbergs mest spelade kammarspel, tätt, intensivt, klaustrofobiskt, med ett oefterhärmlig svart humor. Scenografin av Annika Nieminen Bromberg är kongenial, rummet där triangeldramat utspelar sig är nästan hermetiskt tillslutet, det finns bara en liten lucka ner till på golvet bakom en soffa genom vilken man kan krypa in eller ut. Dekoren är ritad på väggarna med krita och lämnar inga öppningar, även om man suddar ut det förblir väggarna lika kompakta och stängda.

Det strävsamma paret Edgar och Alice, han artillerikapten, hon före detta skådespelerska, plågar livet ur varandra på en ö någonstans. De hatar varandra, men kan inte släppa greppet och gå sin väg någon av dem. Det är förtätad hatkärlek, sadomasochistisk könskamp, en riktig dödsdans.

När vännen Kurt dyker upp på besök ser båda en utväg, men av det blir det förstås inget.

Jimmy Endeley är duktig som den velige, i grunden svage och eftergivne Kurt. Sylvia Rauan briljerar som demonisk, förförisk, slug men på samma gång lidande, plågad kvinna som aldrig fick chansen att förverkliga sitt liv.

Benjamin Moliner är pjäsens svaga punkt, han är bara ömklig och saknar som karaktär både den yttre och inre ambivalensen som gör Edgar till en splittrad och tragisk person. Bristen på nyansrikedom försöker han dessutom kompensera med ett teatraliskt överspel.

Det är kanske därför som pjäsen aldrig riktigt tar skruv och relationens fastlåsta skruvstäd övertygar inte.

I ”Vi har det bra”, som är tänkt som en pendang till ”Dödsdansen” har vi förflyttat oss till en exotisk semesterort. Äkta paret Anna-Karin och Erik har byggt upp enorma förväntningar nu när de får komma bort från vardagens grottekvarn och äntligen ska kunna ägna sig åt varandra. En vän som ligger i skilsmässa råkar befinna sig på samma ställe och hans påträngande närvaro får den planerade idyllen att krackelera. Det slutar med katastrof.

Benjamin Moliner tar lite av en revansch här, han är mycket mer övertygande som mesig medelklasstönt. Sylvia Rauans roll däremot är platt och fyrkantig. Jimmy Endeley fortfarande lika övertygande, med skicklig mimik och starkt kroppsspråk.

Camilla Blomqvist behärskar teaterhantverket, dialogen är rapp, men där repliker hos Strindberg är knivskarpt vassa, är de hos Blomqvist bara putslustigt innehållslösa. Handlingen är förutsägbar, karaktärerna klyschiga, det finns inga komplikationer och konflikterna problematiseras inte.

Pjäsens humor bottnar i ett folkförakt, vi skrattar, men det berör aldrig oss själva.

Föreställningen på Kristinaskolan i Härnösand spelades med textning. På en liten skärm ovanför scenen kunde man läsa replikerna. Meningen är förstås att göra teatern tillgänglig för personer med nedsatt eller ingen hörsel. Några av de hörande uttryckte en viss irritation, själv tyckte jag att man vande sig ganska snabbt. Tillgänglighetsaspekten överväger naturligtvis.

När Riksteatern tog sig till environgerna passade man också på att spela föreställningen på Babelsberg i Kramfors.

Gregor Flakierski