Teater: Ett hav av Kaspar Hausrar, Regi: Johanna Holmström

okt202012

Skrivet av Stefan Estby

Scenkonst - Kritik om scenkonst

Socialministern frånvarande när arbetssituationen granskas

Sara Turpin, Inga Edwards och Maja Embrink i Teater Tribunalens Ett hav. Foto: Henrik DahlEtt hav av Kaspar Hausrar
Regi: Johanna Holmström
Av Felicia Zeller
Översättning: Magnus Lindman
Scenografi: Sören Brunes
Medverkande: Inga Edwards, Maja Elmbrink och Sara Turpin
Teater Tribunalen, Stockholm

Den märkliga titeln härrör från ett vanskött hittebarn som har förbryllat och fascinerat många tyskar sedan början av 1800-talet. Man kan tolka ökningen av vanskötta barn som att det var illa förr i tiden och att det sannerligen inte blivit bättre under den tid som gått sedan tonåriga Kaspar dök upp i Nürnberg 1828.

De tjänstemän som har till yrke att hjälpa människor med ekonomiska och sociala behov krävs på omänskliga insatser som knappast kan komma i närheten av samtidigt som resurserna knappas in. Föreställningen visar fyra typer av socialsekreterare som arbetat sig till egna problem, i flera fall värre än klienternas. Den unga perfektionisten tar hem arbete och försummar sitt eget barn som tar skada rent fysiskt medan mamman/tjänstemannen slits mellan kraven; den mera erfarna drunknar i krav på statistik som ska hålla chefens rygg fri och den äldre fuskar rutinerat och håller näsan över vattenytan genom att kritisera medarbetarna. Den fjärde är ständigt frånvarande, oklart varför: sjukskriven, missbruk, uppsägning, omorganisation? Vi får bara veta att mannen i dramat inte finns med längre. Kanske är han symbol för en besparing. Säkert är bara att han inte levererat vare sig rapporter eller anteckningar.

Olika störningar dyker upp. Telefoner, avbrutna samtal, ofärdiga utredningar. Allt illustreras med all önskvärd tydlighet och vi känner igen problemen och resonemangen som förekommer samt kraven på tjänstemännen som hårdnar medan nödvändiga resurser rinner iväg på annat håll utom den egna kontrollen. Här kan publiken "hjälpa till" genom att med strömbrytare invid sittplatserna blinka med lampor, sätta igång telefoner, pennvässare och kaffebryggare. Att scenen är gradängformad, i trappsteg och i fyrkant, gör det möjligt för skådespelarna att snabbt och enkelt byta position och status och närma sig och fjärma sig från publiken och varandra.

De agerande är mycket samspelta och uppvisar stor inlevelse och trovärdighet under de nästan två timmar som föreställningen varar. Ingen nämnd och ingen glömd.

Fackförbundet Vision finns på plats. Det finns förstås ett fackligt intresse av att visa hur omöjlig arbetssituationen är och eftersom pjäsen är importerad och översatt förstår vi också att situationen upprepar sig i land efter land. 2/3-samhället visar sig allt tydligare och polariseringen breder ut sig. Man kan tänka sig att Vision saknade socialministern i publiken.

Stefan Estby