Teater: Blodbadet – En helt ny historia, Regi: Johan Westermark

jul232012

Skrivet av Pia Lindestrand

Scenkonst - Kritik om scenkonst

Charmigt om ett blodigt förflutet

 Blodbadet – En helt ny historia Bild: Ronneby Folkteater

Blodbadet – En helt ny historia
Manus: Magnus Bejmar
Regi: Johan Westermark
Scenografi och kostym: Loa Miller
Medverkande: Anders Gustavsson, Alexander Zaicenoks, OttoLundberg, Håkan Robertsson m.fl.
Ronneby Folkteater. Ronneby kyrka, Ronneby 

Ronneby Folkteater sålde både programblad och regnponchos inför föreställningen på kyrkbacken då det blivit dags att spela ” Blodbadet – En helt ny historia”. Regnet hängde i luften även denna kväll, under den regniga svenska sommar som vi nu lärt känna.

De hotfulla grå molnskyarna stämde märkligt väl in på pjäsens upptakt; när en ung borgare i 1560-talets Ronneby tycker sig se fientliga svenskar i fjärran hör den krokryggiga saltänkan fel och tror han pratar om regn. Denna blandning av högt och lågt, komik och tragedi, i Shakespeares anda, präglar denna nyskrivna pjäs om Ronneby blodbad. Även skådespelarinsatserna varierar från stel amatörnivå till lysande insatser, fyllda av inlevelse. Rebecca Westermarks gestaltning av saltänkan, exempelvis, är en komisk pärla, hon hade gärna fått ha enbetydligt större roll.

En första version av Blodbadspjäsen spelades redan 1987, i samband med stadens 600-årsjubileum, det man firade då var den unge unionskonungen Olovs utfärdande av stadsrättigheter 1387 - vilket kan ha varit en förnyelse av redan existerande sådana, förstörda i en brand. Pjäsen sattes upp på nytt 2010 med flera bejublade föreställningar utanför Heliga Korskyrka i Ronneby. Kyrkan är kanske den enda byggnad från tiden för blodbadet som ännu står kvar, inuti den finns den gamla kyrkporten bevarad, med tydliga yxhugg i det mörknade träet och på väggen hänger den enda klenoden som svenskarna inte stal med sig från det sanktuarium man skändade; ett träkrucifixi av nästan naturlig storlek, måhända var det för tungt och otympligt att släpa på.

Så pass mycket nya fakta om historien hade framkommit under de dryga 20 åren som gått att Ronneby Folkteater bestämde sig för att arbeta fram en ny version. Förhoppningen var att den skulle ha fått premiär sommaren 2011, men ekonomin satte käppar i hjulen och man fick istället ytterligare ett år på sig att förbereda sig. Man samlade in tidstypiska blekingska ord och uttryck och övade på uttal, 1564 talades det såväl bred dialekt som danska och skotska i Ronneby. En del av dessa ålderdomliga ordvändningar ligger inte väl i munnen på några av skådespelarna, det är tvekande småpauser, ett ängsligt trevande efter replikerna och än värre: ibland låter det stelt som om de läste innantill. Johan Westermark, som många av dagens yngre Ronnebybor känner igen som sin dramalärare, gör naturligtvis en stabil och professionell insats i dubbelrollen som skotske Captain Clerk och svenske kungens amiralgeneral Klas Kristoffersson Horn. Otto Lundberg kreerar på ett strålande sätt den danske kommendanten Peder Stinger, en rolig danska kombineras med ett kaxigt uttryck, inte helt olikt Erik Saade fast i medeltidsdräkt. Daniel Gustavsson är bitvis fantastisk både som Erik XIV:s beryktade rådgivare Jöran Persson, med vilt rullande galen blick och som den fege Ronnebyborgaren Fabian fra Stralsund som helt enkelt svimmar av skräck till publikens uppspelta jubel. De nya stjärnskotten Tuva Gustavsson och Moa Borenberg Swanström är också självklara och naturliga i sina roller som ”Jeannedäkan” och ”Sofian”.

Christoffer Österhof har utvecklats enormt som skådespelare, från en tämligen slätstruken förste-älskare i 2010 års Blodbadspjäs gestaltar han nu Erik XIV med bravur. I första akten framställs Sveriges förste renässansfurste som en sexgalen fjant med hög och pipig röst, en kung i sin faders, den store Gustav Wasas, skugga som kämpar för att bevisa sig värdig sitt ämbete, som drivs av hämndbegär mot de upproriska Dackemännen vars sistafäste han ser i staden Ronneby. Den historiska personen Erik XIV har skrivit att han ville ödelägga hela Blekinge, hellre ödeland än fiendeland. Men hanägnade även en hel del tid åt sina frillor. Österhof får användning för sitt ibland explosiva utspel och sina komiska talanger när pjästexten anakronistiskt refererar till såväl kung John i Disneys Lejonkungen som Ernst-Hugo Järegårds danskjävel-vrålande läkare i ”Riget”. I slutet på andra akten får Christoffer Österhof spela en helt annan kung, en skakad, eftertänksam Erik XIV och det gör han precis lika bra.

I den uppdaterade versionen av Blodbadet ges också den svenska sidan en röst, scenerna med Erik XIV, den drivande kraften bakom händelsen och hans dröm om att ”äga” hela Östersjön, de tullar och skatter som då var möjliga att håva in när all handel sjövägen skulle gå genom svenska farvatten. Det är en smidig historielektion som slinker ner med glada skratt. Ronneby som idag är en obetydlig liten stad i Sverige var då en av Östdanmarks största handelsstäder. Flera viktiga handelsleder såväl till lands som till sjöss korsades vid den åkrök där staden förlagts. Stadskärnan skyddades från tre håll av ån men låg öppet mot den fjärde sidan där man nöjt sig med att gräva en grundvallgrav - utan vatten- och uppfört en träpallisad. I pjäsen påpekas det att man kanske borde haft en stenmur men av snålhet eller kanske för att man kändesig så bedrägligt trygga ändå, blev den aldrig byggd. Det är bara ett staket, skriker Fabian fra Stralsund innan han ”dånar” bakom rekvisitan. Det var inte hellermed någon större ansträngning som de svenska trupperna forcerade Ronneby stadsmur fjärde september 1564 innan massakern inleddes. Enligt Erik XIV:s dagboksanteckningar stacks Ronnebyborna ihjäl som vildsvin och åvattnet lär ha varit rött av blod i tre dagar. Ett par tusen människor fick sätta livet till, men Ronneby blodbad är ändå inte lika känt som Stockholms blodbad då 82 ädlingar avrättades på huvudstadens torg mellan den sjunde och nionde november 1520. I Ronneby var det mestadels vanligt folk, allmoge och några borgare, som dödades urskiljningslöst, själva staden plundrades och brändes. Och det är som om den aldrig hämtat sig efter detta slag; Ronneby är blott en svag skugga av sina forna glansdagar.

Första akten spelas på kyrkans baksida som får föreställa ett livligt torg med högljudda marknadsförsäljare och skvallrande stadsbor. På en liten estrad finns Erik XIV:s kungliga sängkammare i Kalmar, det är en enkel och effektiv scenlösning. Liksom i 2010 års upplaga av pjäsen byter man fokus mellan vilka skådespelare som ska höras genom att på ett filmiskt sätt ”frysa bilden” på de övriga som står stilla och tysta mitt i en rörelse. Tonen är burlesk, stundom närmar den sig buskisnivå på ett fryntligt sätt. Efter en paus med möjlighet att köpa en fika, kaffe och kanelbulle, återupptas spelet. Nu förändras tonläget, det oundvikliga närmar sig, det är lite som när Titanic just ska braka in i isberget. Den sista halvtimmen ska spelas inne i kyrkan och överflyttandet av publiken från sittplatsläktare utomhus och in i kyrkans hägn, smälts fint in i handlingen genom att aktörerna hojtar att alla ska söka skydd, det är säkrare inne i kyrkan. För några minuter får åskådarna spela med i dramat. Förväntningarna när man väl bänkat sig därinne är höga, hur ska en massaker framställas? Finska hjälptrupper stormade ju in kyrkorummet och började slå ihjäl de som gömt sig för det första svenska anfallet och striden som utspelats på stadens torg. Finnarna anlände senare och kom till en utplundrad stad, deras utlovade krigsbyte redan ivägburet av andra, de vände sig till den enda byggnad som stod kvar och kunde erbjuda något av värde.

Lösningen blir att hoppa över stridsscenerna, gå två dagar framåt i händelseförloppet och låta de smutsiga och blodiga få överlevande krypa fram från sina gömställen i koret för att vittna om vad de sett. Det känns lite snopet. Det är ”all tell, no show”. Men när man kommit över att det blivit lite mer som radioteater är berättelserna gripande, allra helst som detta ju faktiskt hänt en gång.

Som helhet är ”Blodbadet- en helt ny historia” en charmiguppsättning väl värd att se.

Den som är i Ronneby nu undersommaren ska också passa på att avnjuta en stadsvandring i staden där några av skådespelarna från Blodbadet bidrar med dramatiserade inslag. Christoffer Österhof ger inte bara ett smakprov på sin Erik XIV inne i kyrkan, han spelar också Brevapelle, ett Ronnebyoriginal från tidigt 1900-tal som både delade utpost och förevisade sina tama vildfåglar för dåtidens turister, brunnsgästerna. Med flaxande armar och stor entusiasm återberättar han bl.a. en gammal skröna om när skräddaren Flyktajösse for nerför vattenfallet i sin roddbåt och hamnade på en sten som alltsedan dess kallats skräddarstenen. Ännu ett bevis för att historia kan vara ytterligtunderhållande!

Pia Lindestrand