Performance: Skogen på Weld; Johan Forsman och Johan Rödström

jun252012

Skrivet av Axel Andersson

Scenkonst - Kritik om scenkonst

Rumspraktik 

Skogen tar Weld till Skogen. Foto: Ylva FalqvistSkogen på Weld
Johan Forsman och Johan Rödström
Skogen på Weld, Stockholm

Hur många rum finns det i världen? Vilket förhållande ställer sig det mätbara till de oändliga kombinationernas horisont? Performancescenen Welds källare på Norrtullsgatan i Stockholm är ett utrymme för utforskande av rummet. Den konstnärliga ”plattformen” (i deras egna ordval) Skogen utforskar rummet som utforskar. Med konsekvent bokstavlighet tar de Weld till skogen, genom Järvafältets domesticerade landsbygdsidyll, endast lätt anfrätt av hängspinnmal, vidare till en estetiskt behagande skogsdunge med kopparröda tallar och smågranar som svävar över mossa och harsyra. En stiliserad skiss av Welds konturer ritade i plaströr och vaxade linor möter den utforslade åskådaren som ska skåda rummets transmigration. I själva verket framstår skogen först som en chimär. Som om vi lika väl kunde befinna oss på en industritomt, en minigolfbana eller ett i grustag.

Plattformens förflyttande av rummet är en mimik av kritikerns kommentarer. En självreflexion inifrån konsten som kan läsas både som en kolonisation, rummet rör sig, eller som ett uppoffrande förkroppsligande. Snarare är att beskriva en beskrivning finns det nu möjligheter, i kritiken, att låta allt det som inte är rum eller material posera. Det går att röra sig bort från meningar som: åskådaren blir utrustad med hörselkåpor i vilkas isolerade sfärer spelas upp ett ljudspår där en beskrivning av Weld kommer att åtfölja oss på resan från det ”verkliga rummet” i staden till kopian av rummet i skogen. Istället går det nu att begrunda; det märkligt runda trädgårdsbordet som står mellan sätena i bussen, en road förbipasserandes leende när hon ser oss där i kåporna, Häggviks köpladors monumentalitet och, kanske mest absurt, ryttarinnan på fots med tömmarna i sina händer på den sista grusvägen, hon som ivrigt i den lantliga romantiken talade i sin mobiltelefon. Att denna nya konfiguration; rummet i skogen, leder till ett avbrott som för ett ögonblick låter strukturer falla.

Samtidigt går det att kritisera kritiken, så klart. Räcker det om den för ett ögonblick gör oss till författare av verket? Rummens oändlighet är livsviktig för den repetition som krävs för att kulturen ska kunna återfödas och mellan varje kopia finns en dissonans som utmanar det mätbara. Men samtidigt är det inte allt. Att frakta en grupp människor från punkt A till B är att laborera med ett socialt sammanhang, men det är inte samma sak som att analysera ”det sociala”. Kritiken av kritiken tvingas till en reaktiv motmanöver, till en återberättelse som söker att organisera bilderna till strategiska formationer. Vi går där som träd. I vår egen värld. Avskärmade men ändå osynligt lutande oss på varandra. Inte för nära. Raka. Sammanbundna av den mening och mål som det vore lögn att beskriva som utslag för någon slags individualitet.

En detalj fångar till slut så uppmärksamheten och styr handlingen tillbaka till en värld av idéer, koncept, viljor och kommunikation. I Welds källare, där vi föst satt, står stolarna i ett märkligt mönster på golvet. Ute i skogen står de i samma formation, men där står det klart att hålrummen i staden mellan stolarna rymmer ett träd i skogen. Så enkelt, så elegant. Det är detta som är handlingen. Historien skrivs där. Hur många rum finns det? Två. Och sedan, två till. Skogen har börjat tala till slut. Lågmält och inte från den plats som från början framstod som den centrala. Vad som framstod som platt får en märklig pregnans. Var är skogen i de rum som vi lever och verkar i, vilka spår lämnar andra verkligheter i vår och hur kan vi göra för att föreställa oss denna andra värld vars existens vi hela tiden misstänker?

Axel Andersson