teater: Lycko-Pers resa Regi: Richard Turpin

jan032012

Skrivet av Lena S. Karlsson

Scenkonst - Kritik om scenkonst

Lycko-Per ringer in Strindbergsåret

Oskar Thunberg och Nina Jeppsson i Lycko-Pers resa av August Strindberg i regi av Richard Turpin på Strindbergs Intima Teater. Foto: Bengt Wanselius Lycko-Pers resa
August Strindberg
Regi: Richard Turpin
Scenografi: Sören Brunes
Kostym: Ulrika van Gelder
Musik: Janne Tavares
Medverkande: Henrik Dahl, Nina Jeppsson, Mattias Lech, Jonas Nilsson, Lotta Ramel, Janne Tavares, Oscar Thunberg och Sara Turpin
Strindbergs Intima Teater, Stockholm

När den väl sammansvetsade duon Sören Brunes och Richard Turpin drabbar samman med delar av ensemblen från 2003 som framförde ”Fritänkaren” på Strindbergs Intima Teater svänger det rejält redan från början. Men den uppslagsrika uppsättningen signerad Turpin har mera karaktär av roadmovie än traditionellt ”vandringsdrama”.

Pjäsen tillhör August Strindbergs tidiga 80-talsdramer och är utan tvekan en av hans mest omtyckta för alla åldrar. Här möts sagoväsen som tomtar, hämndlystna råttor och feer, men också samtida nidbilder av samällsreformatörer, riksheraldiker, skattskrivare, supplikanter, liktornsoperatörer liksom symbolväsen som en talande skampåle, för att erinra om några av de 37 rollerna i stycket. ”Lycko-Pers resa” har många faddrar: allt ifrån HC Andersens sagor till E T A Hoffman och Charles Dickens trolska världar, vår egen Atterboms Lycksalighetens ö och Ibsens ”Peer Gynt” samt danske Oelenschlägers ”Aladin”. Men resultatet är omisskännligt strindbergskt och stycket pekar framåt mot Damaskusdramerna, ”Ett drömspel” och även ”Stora Landsvägen”, också här gycklar Strindberg med mänskliga svagheter och tillkortakommanden.

I dramats centrum finns Lycko-Per, som av sin misstänksamme far stängts in i ett kyrktorn för att inte fara illa – men som det så ofta går i sagan trotsar Lycko-Per förbudet och beger sig ut i världen, av sin goda fe försedd med en ring som ska ge honom allt han önskar sig och lite till, ibland råkar Per ganska illa ut.

Under resans gång kommer den av världens ondska oanfrätte Lycko-Per att möta mänskliga svagheter som ärelystnad, makthunger och girighet. Satiren kan stundtals verka komma från Almqvists Ormus och Ariman, vars Gatugångs-Reglemente tycks ha lämnat inspiration för den tredje aktens kannstöperi rörande gatubeläggningen i den fiktiva stad där Lycko-Per så småningom hamnar, men som den lyhörde upptäcker bär tydliga spår av 1880-talets Stockholm.

Förvånande mild kan dock satiren tyckas i denna uppsättnings samtidsreferenser; fjärde aktens kalif har drag av en viss glöggfryntlig Carl XVI Gustaf i jakttagen, även (van)vårdsföretaget CareMa får sina fiskar varma då Lycko-Per möter döden vid havsstranden i det avslutande changemanget i denna akt.

Detta drama skulle inte ha kunnat spelas på Strindbergs Intima Teaters lilla scen utan Sören Brunes geniala scenografi som kan vridas och snurra i såväl höjdled som sidled – och vips så finns där ett lysande slott, ett orientaliskt hov, en skog och en lantlig kyrka. Publiken bjuds in och bjuds på öl, de uppmanas att sjunga med samt kreera ett stormande hav genom att trä huvudena genom ett kolossalt stycke blå plast som täcker hela salongen.

”Lycko-Pers” resa är också ett romantiskt drama där temat är ”boy meets girl”, och kärleken triumferar. Lycko-Per och hans ständige följeslagare Lisa alternerar mellan de åtta skådespelarna, vilket kan kännas förbryllande – det är ibland svårt att urskilja vilka gestalterna är. Men överlag är spelhumöret sprudlande och överdådigt i denna iscensättning som på ett övertygande sätt ringer in det kommande Strindbergsåret – ett år som Strindbergs Intima Teater väljer att uppmärksamma, inte bara som ett jubileum utan också som en påminnelse Strindbergs slitstyrka, något som Lycko-Pers resa i denna uppsättning är ett övertygande bevis för.

Lena S. Karlsson