Dans: Norrdans - Schakt & Feeding Monsters, Koreografi: Per Jonsson (Schakt), Felix Landerer (Feeding Monsters)

okt162011

Skrivet av Nils Jernelius

Scenkonst - Kritik om scenkonst

Som si, som så

Schakt. Foto: Bengt WanseliusNorrdans - Schakt & Feeding Monsters
Koreografi: Per Jonsson (Schakt), Felix Landerer (Feeding Monsters)
Musik: Peter Bengtson (Schakt), Christof Littmann (Feeding Monsters)
Ljusdesign: Torkel Blomkvist (schakt), Fredrik Zetterberg (Feeding Monsters)
Video (Feeding Monsters): Andreas Skärberg
Kostym/kostymdesign: Per Nilsson (Schakt), Bente Rolandsdotter (Feeding Monsters)
Medverkande: Maria Pilar Abaurrea, Fanny Barrouquère, Sara Enrich Bertran, Ian Butler, m.fl.
Gästspel, NorrlandsOperan, Umeå

Två föreställningar sätts upp efter varandra utan att det på förhand presenteras ett givet samband dem emellan. När ridån hissas, när de konstnärliga uttrycken tar vid, så går mina tankar (både i upplevelsen och sedan i reflektionen) till Pierre Bourdieus sociologiska arv. Bourdieus analys av teori tillsammans med empiri har kommit att forma om synen på samhällets bärande strukturer, menande att en människas livsstil är beroende av hennes bakgrund både i social och ekonomisk bemärkelse. Vikten läggs på hierarkier, maktstrukturer vilka påvisar och ytterst handlar om jämlikhet och rättvisa. Här kommer vi in i kvällens ena verk; Feeding Monsters.

Jag ser två dansare av kött och blod och sex dansare som representerar genus, förväntningar och den egna stoltheten i en individ. De rör sig tillsammans men var för sig, dansande både i grupp och som enskilda essenser. När kroppen – människan – blir lämnad av sina mörkklädda kompanjoner, som vore de människans daimon, så saknas det ett sammanhang som vi förhåller oss till (vi kan inte föreställa oss rummet utanför rummet, utan att tänka på det som ytterligare ett rum). Dansaren raglar och tycks nästan sväva, som utlämnad till strömmarna i ett stort hav, i dansen liksom följer kroppen med utan egentlig riktning. I motsats står den andra kroppen fast förankrad, i stort sett bunden, till de krav och normer som formar oss medborgare.

Christof Littmanns ljudsättning är dystopisk och samtidigt berättande, så med en fascinerande klang. Ljudsättningen är både ett enigmatiskt bakgrundljud och ger en känsla av en pågående upplevelse. Påminnande om ljudet av en diabildsprojektor som matar fram nya bilder skapas en känsla av något som drivs framåt, men eftersom vi inte ser vare sig maskinen (projektorn) eller kassetten med bilder som matas fram så skapas en repetitiv konstant, en upplevelse som är suggestiv i ordets rätta bemärkelse, men också representativ för samhällsapparatens kontinuum.

Rummet utanför rummet aktualiseras med de två rödklädda dansarna ensamma på scenen. De saknar nu ett rörelsemönster och skärpa men finner snart en symbios, invid varandra, tillsammans. Det minner om en slags romantisk tonårskärlek – det är vi mot världen men bara vi är tillsammans så klarar vi allt! Men snart dyker de upp, förväntningarna på kärleksparet hägrar som mörka stoder och söndrar snart deras tvåsamhet.

Den unge tyske koreografen Felix Landerer har med Feeding Monsters lagt emfas på människans väsen. När medborgaren skalas av, när hon betraktas utan normer och bara är i sig själv, så ställs frågan vad hon är. I ensamheten kan människans inre väsen sägas vara mänsklighet, en vacker teoribildning som dock stöter på hinder i människans möte med andra människor – när båda försöker leva efter sina idéer och tankescheman.

Emedan Feeding Monsters gräver i människans inre så är Schakt ett grävande i samhällets strukturer som lika mycket handlar om jämlikhet som det är en uppvisning i ojämlikhet. I tre schakt – likt tre gruvorter som leder fram till stora plåtar som hänger från taket – så rör sig de tre manliga dansarna i Norrdans ensemble med både arbetande grovhet, en mått motvilja och ett uns frustration. På scengolvet ligger torv som både avgränsar de tre schakten och sprätter iväg av dansarnas rörelser. (Torv är ett slags jordart som består av växtrester som av naturens nycker eller molekylärbiologiska lagar har undgått nedbrytning och finns företrädesvis på landsbygden. Och tydligen i schakt.) Dansarna klämtar med klubbor i plåten och ackompanjeras av öronbedövande stråkar som ramar in dansen på ett både sorgset och hämmande sätt. Schakt ger tyvärr en känsla av att något essentiellt saknas, verket förmedlar inte en igenkännande nyans. Den höga volymen är en kraft som tar både del i och tar en del ifrån rörelserna på scenen. Som åskådare värjer jag mig instinktivt mot ljudbilden (rädda mina öron!) och fångas samtidigt, som av det hårda livets soundtrack. Det är någonstans där som upplevelsen knäar för ljudbilden, det dansas i schakten, det arbetas i schakten och det är strävsamt i schakten, men med ljudvolymens storlek känns det nästan lite spastiskt i schakten.

Maktstrukturerna som omger oss tillhandahåller en föreställningsvärld om gemenskap och rättvisa som formar samhället tillsammans med våra egna subjektiva uppfattningar om vad vi egentligen menar. Här finns också kopplingen mellan de två koreografierna – det inre själsliga strävandet och vår identitet, och det levande livet tillsammans med andra. De är båda delar i oss som medborgare, de är komponenter som vi måste främja och lära av. För utan vår medverkan i alla delar av det som vi är som människor – vår mänsklighet – så formas och frodas andra krafter och strukturer. För det spelar roll, det vi gör – de som vi utger oss för att vara och det vi förmedlar att vi är till andra. Det finns inte ett vi och dem, vi är alla vi. För när vi ger upp på oss själva, när några vi blir de andra, då formas de omänskliga krafternas strukturer, och då röstar någon jävel in rasister i Riksdagen. I det myckna slamret och den höga ljudnivån så får ändå sammanhangen ses, strukturerna uppfattas, så det inte blir som si, som så.

Nils Jernelius