Teater: Tolv Historier, Teater C

sep222011

Skrivet av Josefine Ek

Scenkonst - Kritik om scenkonst

Kammarteater i Uppsala

Andrea Geurtsen och Dag ThelanderTolv Historier
Teater C
Med: Dag Thelander och Andrea Geurtsen
Piano och arrangemang: Per Wickström
Text och musik: Dag Thelander
Regina Teatern, Uppsala

Det finns historier som är påhittade och historier som är sanna. Det finns historier mättade av klavertramp, av pinsamheter, av tankar man helst inte ska tänka, av känslor man inte bör ha. Det finns typer av historier som alla bär på, men som ändå inte berättas för någon. Och kanske är det dessa som är allra viktigast att berätta? 

På Regina Teaterns andra våning är det avskalat och intimt. Fyra kvadratiska fönster dekorerade med ljusslingor utgör den anspråkslösa kulissen i Teater C:s uppsättning. Det tänkta scenutrymmet är magert. Publiken trycker mot varandra i stolarna. Pianot med Per Wickström bakom är fickparkerat i vänstra hörnet. Andrea Geurtsen och Dag Thelander, där den senare också står för manuset, inleder föreställningen tillsammans i en duett.

Av de tolv historier vi får lyssna till är en helt uppdiktad och en helt och hållet sann, berättas det. Genom sex visor och sex monologer får vi vidare höra om bland annat Eva som under en föreläsningshelg med sitt företag framhäver att det bästa med att arbeta varken är gymkort till halva priset eller att utgöra en inspirationskälla för andra. Det bästa med att jobba är den molande huvudvärken som infinner sig efter en dags arbete vid datorn. Vi får möta lärarinnan Märta. Märta som beundras så av sina elever att de bestämmer sig för att lussa för henne på Luciamorgonen. Objudet knackar de på hennes dörr klockan sju. Men den välmenande överraskningen misstolkas totalt av lärarinnan som noga vakar över sin integritet. Berättelserna handlar dels om ensamma människor: Micke som drömmer om att vara behövd, trettiofyraåriga Ann som förbereder ett födelsedagsfirande till vilken ingen dyker upp. Dels handlar de om hur vissa personer oväntat kan glida in i ens liv, för att i nästa sekund lika slumpartat försvinna ut igen.

Geurtsen, som framför de flesta av berättelserna i visformat, har en vacker röst. Dessvärre brister den emellanåt; måhända av förkylningsorsaker. Thelander, med bakgrund inom estradpoesi, har en betydligt svagare stämma. I förhållande till uppsättningens lilla format gör den sig dock fint. Vid pianot flyttar Wickström sig vigt över tangenterna - tretaktsmelodier, jazziga ackord och finstämda, ivägilande tonslingor - något som absolut kunde skänkas mer utrymme. I övrigt är det texterna som står i centrum. Manuset ger intryck av hög textmedvetenhet. Språket är enkelt och avklätt utan att hemfalla allt för mycket åt det banala. Det är mestadels vasst; hänger sig sällan åt fåfänga piruetter på språkets såpgolv.

I föreställningen stryks man ömsom medhårs av harmoniska pianotakter och vissångens mjukhet, ömsom konfronteras man med textens ogenans i att lyfta fram människors mindre smickrande sidor. Det blir dock aldrig speciellt obekvämt. I regel är berättelserna snälla, underhållande. Man ler. Skrattar. Nä, snarare än olust är det känsla av befrielse och ro som infinner sig i lyssnandet till dessa berättelser. Som om att lyfta på locket till en kastrull med fäktande kräftor och låta kräftorna kravla ur innan vattnet börjar sjuda. För en stund förs även mina tankar till en slags terapeutisk mötesgrupp där människor yppar sina innersta hemligheter; hemligheter som de inte förmår bära själva. Och på den ro som breder ut sig efteråt, när det tidigare fördolda kastats ur kroppen och ligger naket och rent framför en. Skillnaden med en mötesgrupp är att samtliga deltagare där berättar historier ur sina egna liv, vilket får antas vara sanna historier. I ”Tolv Historier” finns endast en sann historia, påstås det. För somliga må det vara frestande att reda ut vilken det är. Dock tycker jag själv att distinktionen mellan den verkliga sanningen och den konstruerade inte bör fästas för stor vikt vid här. Trots den eviga debatten mellan fiktion och verklighet, nyligen nyuppblossad i och med Lisa Marklunds Gömda, ligger pjäsens förtjänst i något helt annat. Den återfinns just i denna terapeutiska verkan. Det gör förvånansvärt gott att lyssna till sånger om ensamhet, om penibla intermezzon, om olustkänslor; att få höra om okända, onåbara personers liv i all sin enkelhet.

Josefine Ek