Teater: Gertrude Stein, Regi: Carolina Frände

sep212011

Skrivet av Lena S. Karlsson

Scenkonst - Kritik om scenkonst

En sällsynt intressant föreläsning om modernismens genombrott

Gunilla Röör i Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein på Stockholms stadsteater. Foto: Carl ThorborgGertrude Stein
Av Marty Martin
Översättning: Bodil Malmsten
Regi: Carolina Frände
Scenografi och kostym: Daniel Åkrström-Steen
Medverkande: Gunilla Röör
Stockholms stadsteater

Även den som har svårt att komma ihåg litterära citat känner till frasen ”En ros är en ros är ros” och vet sannolikt också att det härrör från konstsamlaren och författaren Gertrude Stein. Få Pariseradresser har samma klang som 27 Rue de Fleurus, en mötesplats för konstnärer och författare. Här bosatte sig i seklets början även Gertrude Steins bror Leo och så småningom även Getrude Steins livskamrat Alice B. Toklas. Gertrude och Leo Stein började tidigt samla konst av dåtidens mer eller mindre etablerade konstnärer som Matisse, Picasso, Renoir, Gauguin, Cezanne. De upptäckte kubismen och Gertrude Stein fick 1905 sitt berömda porträtt målat av Pablo Picasso, som hon protegerade fram till sin död 1946.

I slutet av 1970 skrev Marty Martin monologen ”Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein” för den amerikanska skådespelerskan Pat Caroll, i Stockholm stadsteaters tappning nyöversatt av Bodil Malmsten.

Varje skådespelare med ett längre förflutet inom teatern tvingas att spela roller där någon stor och beundrad kollega tidigare präglat rollen. 1985 hade Gertrude Stein premiär på Dramaten med Margaretha Krook i rollen som Gertrude, den spelades inte mindre än 150 gånger på teatern och gick även ut på en landsomfattande turné. När Gunilla Röör tar sig an pjäsen kan det tyckas som ett kamikazeupprag, men det ska sägas genast: Gunilla Röör gestaltar Gertrude Stein med bravur. Hennes röstbehandling är utstuderat teatral, rörelserna kantiga och trubbiga och hon levererar sina repliker med oavbrutet säker timing.  

Vad som framför allt skiljer föreställningarna åt är den totala koncentrationen på texten, på Stockholms stadsteater är scenen totalt kal. Några tomma brädväggar inramar scenen, inte ens Picassos berömda porträtt från 1905 finns med. Det enda rörliga elementet är Karl Svenssons delikata ljussättning  med några batterier med strålkastare som långsamt pulserar ut sitt ljus över publiken, bländande ibland för att senare dämpas.

Gertrude Stein är ensam på scenen och hon talar oavbrutet – någonstans ligger Alice B. Toklas och sover bort en regnig eftermiddag, men hon är hela tiden närvarande, Gertrud Stein lyssnar hela tiden inåt mot den sovande. Året är 1937, Alice B. Toklas och Gertrude Stein har återvänt från en lång föreläsningsturné i USA och finner att de blivit uppsagda från 27 Rue de Fleurus.

Gunilla Röör sitter hela tiden på scenkanten, i första akten till vänster och till höger i den andra. Under den två och en halv timmes långa föreställningen passerar Gertrude Steins, Leo Steins och Alice B. Toklas liv förbi. Från de första årens sökande strax efter sekelskiftet för att finna unga talanger i den samtida konsten. Hon berättar om vänskapen med Pablo Picasso, berömda tillställningar som banketten för Henri Rousseau Le Douanier i Pablo Picassos ateljé Le Bateau-Lavoir och naturligtvis Salon Stein, på 27 Rue de Fleurs. Här möttes varje lördag avantgardet, bland andra Scott Fitzgerald, Ezra Pound, Dos Passos, Sherwood Anderson och T S Eliot. De tillhörde alla ”den förlorade generationen”, dvs. de desillusionerade som som präglades av första världskrigets fasor. Begreppet myntades av Gertrude Stein, men spreds bland annat genom Ernest Hemingways självbiografiska bok om sina parisår ”En fest för livet”.

Gertrude Stein är en berättelse om mod, att stå upp för sina ideal och att leva som en outsider trots snålblåsten. Det skulle dröja ganska länge innan Gertrude Steins betydelse som författare blev känd utanför de små avantgardistiska grupperingarna. Gertrude Stein var på många sätt en pionjär och avantgardist som aldrig har upphört att fascinera, hon introducerade kubismens teknik i litteraturen och var öppet lesbisk i en tid då homosexualitet var något som praktiserades i det fördolda.

Marty Marins pjäs kan ses som en sällsynt intressant föreläsning om modernismens genombrott, en heroisk tid som aldrig upphör att fascinera. Men den stora behållningen är Gunilla Röörs nerviga och känsliga spel, som blåser liv i ikonen Gertrude Stein och gör henne till en sällsamt gripande och varm kvinna som på ett unikt sätt grep in i sin samtid.

Lena S. Karlsson