Innehåll: Tidningen Kulturens kategorier Scenkonst Kritik om scenkonst
Kritik om scenkonst
Teater: Bibeln Regi: Stefan Metz
Ojämn helaftonsshow
Babels torn: hela ensemblen på scenen med Petter Kevin på stegen i Bibeln på Göteborgs stadsteater. Foto: Ola KjelbyeBibeln
Regi: Stefan Metz
Komposition: Bengt Beche Berger
Musik: Göran Klinghagen, Stefan Bellnäs
Medverkande: Mina Azarian, Per-Anders Ericson, Carl-Magnus Dellow, Lamine Dieng, m.fl.
Göteborgs Stadsteater
Kaxigt skriver Göteborgs Stadsteater att man kan strunta i att läsa böckernas bok, nu när föreställningen är här… Och det är klart att det är pampigt. En lång rad scen- och kostymbyten för de 14 skådespelarna, varav några också får visa sig som Gud skapande dem i en manlig omskärelse på löpande band… Men tyvärr haltar skådespelandet. Stela och nervösa statister och förlorade repliker duggar tätt.
Det är skönt att lyssna till de olika brytningar och dialekter som ensemblen besitter, jag gillar det även om det inte är en nyhet att man brukar ha etniskt integrerade ensembler för att spela upp Bibelns berättelser.
Vissa scener och skådespelarna som är inblandade i dessa lyser som brinnande buskar dock. Jag kommer aldrig att glömma när ärkeängeln, majestätiskt spelad av Michailis Koutsogiannakis, kommer svepande och ställer sig tätt inpå Abraham (Lamine Dieng) för att in i hans mun uttala Guds ord så att de ekar inne i båda deras kroppar.
Eller när Mina Azarian står på scenkanten och berättar om historien om hur Moses moder till slut inte kunde dölja sitt förbjudna barn och satte ut honom i vassen i en korg. Faraos dotter hittade honom där, den förtjusande lilla pojken som log mot henne och hon adopterade honom. Poetiskt relaterar hon Nilens delta till en bild hon i skolan såg av äggledarnas form och att det alltid skulle finnas barn som en kvinna skulle bära som befruktade ägg, som korgarna i vassen och att en del av dem till slut skulle finnas i en annan kvinnas famn.
Radioteater: Tid för Ekot; Manus och regi: Christina Ouzounidis
Listigt manus om vårt paradoxala fundament
Christina Ouzounidis står för manus och regi till Tid för Ekot när Teatr Weimar debuterar i Radioteatern. Foto: André de LoistedTid för Ekot
Manus och regi: Christina Ouzounidis
Musik: Henning Lundkvist
Ljud: Henning Lundkvist, Michael Johansson
Medverkande: Malena Engström, Frida Röhl, Sandra Huldt, Daniel Nyström
Teatr Weimar / Radioteatern
Den utvalda panelen, som består av fyra personer, ger sig i kast med att undersöka den tid vi lever i, människans göromål, brister och förtjänster. Det är ingen lätt uppgift. Medlemmarna talar i mun på varandra, reviderar sina utsagor, korrigerar andras och når efter hand den punkt som innebär att svaren kanske existerar närmare än man tror. Det enda vi behöver är tid för reflektion. Det är också just denna eftertanke som själva titeln på Christina Ouzounidis radioteater mynnar ut i. ”Tid för Ekot” diskuterar inte bara språkets makt och användning, utan också vad den dagliga dosen av nyhetsflöde har för inverkan på oss. Varifrån kommer våra ideal? Vår kroppsuppfattning? Vår tomma karriärism? Dessa frågor ska kunna besvaras på trettio minuter, innan Ekot hunnit börja.
Det passar oss bra – vi vill få svar snabbt. Det är i viss mån symptomatiskt för vårt samhälle, att vi alltsomoftast letar utåt och inte inåt, att vår reflektion inte inleds hos oss själva, utan uppkommer ur tv-tablån eller genom twitterinlägg. Vi gör naturligtvis tappra försök att rannsaka. Då försöker vi vända oss till någonting inom oss. Detta någonting svarar med en nonchalant handrörelse – som för att säga: svaret finns men varhelst utom här. Panelens medlemmar vill göra oss uppmärksamma på vad som sker runt omkring oss. I ett kapitalistiskt system är vi alla varor och tjänster, men sanningen är den att vi faktiskt inte finns till för enbart nyttan. Vi finns också till för varandra och det är först och främst detta erkännande som kan förändra och göra saker och ting till det bättre.
Det slår en medan man lyssnar på ”Tid för Ekot” att mängden åsikter, ställningstaganden, uppfattningar och värderingar som framkommer speglar samhället i stort. Pjäsen innehåller härvidlag en metadimension och ställer frågan: Hur är verkligheten beskaffad? Eller än tydligare: Hur ser verkligheten ut år 2012?
Mycket handlar om krav och ideal, om kontroll. Vi ska ha tränat, men inte för mycket. Vi ska ha naturlig talang. Har vi uppnått någonting är det för att vi ”är” sådana – så lyder skrönan – ty vi har inte gått över lik för våra förtjänster. Vi ska befinna oss högst upp på karriärstegen men fortfarande kunna klättra. Ovanpå allt är det viktigast att vi är medvetna om just detta; helt enkelt ha kännedom om vår aningslöshet. När vi sedan kommit så långt att denna insikt nått oss är det tillräckligt för att vi inte ska behöva gå vidare med den.
