Kritik om scenkonst
Teater:Hamletmaskinen; Regi: Nina Holst
Äcklets privilegium
Enligt Heiner Müller var teaterns funktion att få tiden att gå. Stockholms stadsteaters uppsättning av Hamletmaskinen, i regi av Nina Holst, får en timme att försvinna på nolltid, menar artikelförfattaren. Foto: Petra Hellberg
Hamletmaskinen
Av Heiner Müller
Översättning: Lars Bjurman
Regi och videoinslag: Nina Holst
Scenografi och kostym: Elin Hallberg
Medverkande: Rolf Skoglund, Ann Petrén, Lasse Petterson,
Meta Velander och Ingvar Kjellson.
Stockholms stadsteater, Bryggan
”Något är ruttet i denna hoppets tidsålder”. Det är en kärnformulering när den östtyske Heiner Müller vränger till Shakespeare. ”Hamletmaskinen” är en ödesmättad pjäs, rågad med postmoderna influenser och laddad symbolik. I detta referensbibliotek lämnas inget obemärkt – inte heller för dagens publik. När 2000-talets viktigaste nyhetshändelser flimrar förbi på ett dussintal tjockteve-apparater på Bryggans scen är det meningen att vi ska känna skuld. Gör vi det? Känner vi skuld för vår tids våld och förtryck – ruttenheten?
Müllers dekonstruktion har överlevt tack vare dess tidlösa mörka sug. Genom Hamletfiguren söker han begripliggöra efterkrigstidens nya gränser och omdefinierade ideologier. Den drabbar – skratten fastnar i halsen. I Nina Holst regi ligger skammen som en drivfjäder rakt igenom föreställningen, här som en sorts arvssynd (”modersskötet är inte enkelriktat”). Vi är i högsta grad medskyldiga men knappast skuldmedvetna – kanske är det därför Hamlets vän Horatius träder ut på scenen i skepnad av en stor, kramgo nallebjörn.
Teater: Hopsnackat; Regi: Martha Vestin
Det stora i det lilla. När snusdosan symboliserar ordet
Christer Flodin, Emma Larsson och Jesper Gester i Hopsnackat. Foto Beppe ArvidssonHopsnackat
Av Frances Tuuloskorpi
Regi: Martha Vestin
Medverkande: Christer Flodin, Emma Larsson och Jesper Gester
Folkrörelselinjen ABF Stockholm
Med små, sparsamma medel lyckas de tre skådespelarna i Hopsnackat på ett såväl dramatiskt som roligt sätt gestalta en mängd situationer på arbetsplatser. Uppsättningen bygger på en behändig antologi med samma titel, en samling berättelser från arbetsplatser som alla utgör mer eller mindre uppmuntrande historier och erfarenheter från en hård arbetsmarknad. Boken är tillsammans med efterföljaren Hopskrivet början till en serie böcker som ger människor i arbetslivet möjlighet att berätta om sina arbetsvillkor. Tydligt är att berättelserna uppmanar till aktivitet och samarbete, gemenskap och kamratskap: nu har något av innehållet fått liv på scenen.
Uppsättningens rekvisita är mycket enkel: bord, stolar, kaffekoppar, en kassettradio och en termos. Mössor med texten "Stockholms sopgubbar" åker på och av. Inga mikrofoner, ingen scen. Inte heller något smink, tycks det som. Men vad ska dessa aktörer med en massa bling-bling? De klarar sig utmärkt med egna röster, samspel och excellenta gestaltningar där rollbytena sker sekundsnabbt, i steget, och publiken hänger med. Spelet är tydligt, kraftfullt och trovärdigt.








































