När devising tar sig an Ett drömspel

aug012011
Skrivet av Anna Nyman
PDFSkriv ut

Kursgården och arbetsplatsen Rösta utanför Östersund där Teater Verbal arbetar under sommaren. Foto: Anna NymanKursgården och arbetsplatsen Rösta utanför Östersund där Teater Verbal arbetar under sommaren. Foto: Anna NymanJag blir upphämtad vid Östersund C av Teater Verbals producent Olle Olsson. Tillsammans åker vi till den konferensgård cirka en mil utanför centrala Östersund där Teater Verbal huserar sommaren 2011. Efter en kort stund blinkar Olle och svänger in på en mindre väg och sedan på en grusväg.

Kantad av åkermarker, skogspartier och lantgårdar samt med Storsjön inom synhåll, ligger så den röda kursgården och arbetsplatsen Rösta med intilliggande småhus. Här har Teater Verbal valt att jobba, äta, sova, ja leva avskilt och tillsammans, under perioden för den produktion de nu arbetar med som tar avstamp i Strindbergs Ett drömspel med premiär den 12 augusti. Jag undrar hur de hittat en denna plats att arbeta och bo på under en hel sommar.

- Det har varit en ganska lång process. Det var först när vi började tänka ”utanför” Östersunds kommun som vi kom att tänka på det här stället. Kursgården ligger i Krokoms kommun. Projektet vi driver är egentligen riktat mot Östersunds kommun, men eftersom vi kommer att spela i Östersund, tyckte vi att det ändå var motiverbart att arbeta här ute under produktionsarbetet, säger Olle

Han parkerar bilen framför en enplansvilla. Här bor vi, säger han och känner samtidigt på dörren som är låst.

- Jag skulle bara se om de andra är och äter.

Men truppen arbetar fortfarande, trots att klockan är två och sedan länge passerat gängse lunchtid. Det kan troligtvis bara betyda en sak: det här är en trupp som går upp i och in för vad de gör.

Vi promenerar vidare längs en liten stig och närmar oss en skogsdunge och en röd trävilla. Där är de. Precis som anat är de fullt upptagna, men inte med fysiskt repetitionsarbete, utan med ett konstverk där allt från plankor till glasflaskor och papperspåsar integrerats. En och en hälsar truppmedlemmarna bestående av skådespelare och musiker komna från flera delar av landet på mig, men återgår lika snabbt till att arbeta. Alexandra Dannberg, en av skådespelarna, som initierat arbetet med konstverket säger:

- I Ett drömspel klagas det väldigt mycket och jag ville undersöka den här klagan. Inledningsvis sade väl jag några ord om hur jag tänkte kring människornas klagan och uppfattade den med utgångspunkt i pjäsen, men sedan har alla fritt fått ge sin bild av klagan genom arbetet med konstverket.

Genom varje persons insats och tillägg av material till verket, vävs varje persons synvinkel in i det. Jag undrar om det också kan innebära att det uppstår en inre debatt, förd genom konstverket mellan de olika uttolkarnas sätt att se på klagan.

- Det gör det väl hela tiden, säger Alexandra. När någon lägger till någonting till det som någon annan redan lagt till uppstår en kommentar. Alla ger uttryck för sin syn på klagan och genom att lägga till någonting påverkas det som redan finns där.

Del av det undersökande konstverket på temat ”människornas klagan”. Foto: Anna NymanDel av det undersökande konstverket på temat ”människornas klagan”. Foto: Anna NymanAlla är engagerade. På sitt sätt. Medan några fortfarande lägger sista handen vid verket, sitter eller ligger några i gräset och betraktar.

- Jag har inte mer att tillägga, säger Joséphine Wistedt. Jag kan inte lägga till något bara för sakens skull. Att betrakta kan också vara inspirerande för den fortsatta processen, fortsätter hon.

Arbetet med konstverket denna eftermiddag är ett konkret exempel på den metod, devising, som Teater Verbal under regi av Olof Runsten valt att arbeta med då de tar sig an Ett drömspel. Devisingmetoden bygger inte på något traditionellt processarbete där de första stegen skulle vara textanalys och samtal kring texten, där var och en tidigt får sina bestämda roller och där man sedan arbetar med repetitionsarbete på golvet. I stället gör man den initiala textsamtalsperioden kort, ingen vet under en period av arbetet vilken roll den till slut kommer att ta sig an – eller om en person kommer att spela flera roller eller flera personer en roll.

- Även om man till exempel hade arbetat med ett fritt associerande men samtidigt hade vetat vilken roll man slutligen skulle spela, skulle det inte ha varit samma sak. Även om man i den situationen skulle försökta att associera fritt och vara öppen, så hade man hela tiden relatera det till karaktären man sen skulle spela. Man fungerar på det sättet, säger Joséphine.

Genom att arbeta med denna metod försöker truppen att så villkorslöst och öppet möjligt ta sig an texten. Detta gör man genom att arbeta med olika ingångar till texten och dess tematik. När man möttes för första gången som trupp, här på gården, hade man dock förberett sig genom att individuellt möta och reflektera över texten och dess tematik.

- När skådespelarna och musikerna kom hit hade de först arbetat med en uppgift, individuellt, hemma. Den presenterade de för varandra när de träffades. På så sätt fick vi flera ingångar till texten och var och en fick ge uttryck för sin uppfattning. säger Olof

Det visade sig att uppfattningen om texten både hade sina gemensamma nämnare och divergerande trådar, men ingen avslöjar varken vad som sammanstrålade eller vad som gick isär. Jag förstår det som att det finns en metodisk tanke i detta som sammanfaller med hela det öppna sätt man valt att ta sig an texten på. Man vill än så länge hålla så många dörrar som möjligt öppna för att fortsätta låta processen vara undersökande. Därmed blir det inte intressant att benämna skillnader och likheter mellan olika tolkningar. Det ena, såväl som det andra riskerar att sätta en tolkning framför en annan.

Golvarbetet får i denna metod och detta skede i många fall vänta. På så sätt utgör dagens undersökande konstverksarbete en stor del av arbetet. Någon dag tidigare arbetade man under rubriken ”Stackars lilla blomma”. Det bejakande arbetet har till och med lett truppen att ge den initiativtagande metoden ett namn: Ja det gör vi!

Men i arbetet ingår också många andra moment och angreppssätt, vilket vittnar om det späckade och välplanerade schema som Teater Verbal har under sina arbetsveckor på landet.

Då jag kommer för att hälsa på har de redan haft ett antal workshops ledda av inbjudna eller till gruppen lösare knutna personer. En av dessa workshops, ledd av Martin T Johansson, hade sin utgångspunkt i undersökandet av besvärliga människor, en undersökning som tidigare kunnat ses i Suzanne Ostens undersökande produktion med samma namn på Unga Klara. Det är en viktig workshop eftersom, som skådespelarna i Teater Verbal påpekar, Ett drömspel har ett flertal ”besvärliga karaktärer”.

- Vi fick välja en person i vår omgivning och med hänsyn till personens integritet byta ut namnet. Sedan fick vi försöka undersöka personen/karaktären och skildra den. Det var ju bara en introduktion – Osten och hennes trupp tror jag arbetade med undersökningen under ett års tid – men det var nyttigt, säger Joséphine

- Risken finns att man gör en komisk tolkning av sådana karaktärstyper. Men det handlar om att känna sympati för en sådan karaktär och spela karaktären utifrån den positionen, säger Olof

- Vi fick också ha en observatör som följde oss i skildringen av karaktären. Det var intressant. Jag blev medveten om hur självmedveten man kan bli när man vet att någon observerar en, hur man börjar tänka på hur man agerar när man vet att någon tittar på en och följer en med blicken, hur risken finns att man inte agerar i sig själv utan i relationen till den andre, utanför sig själv eller sin karaktär. säger Joséphine

Denna morgon har truppen just haft ytterligare en workshop där de fått relatera till kroppen på ett lite annorlunda sätt, nämligen genom en workshop med långdistanslöparen Samuel Lindgren. Av de sporadiskt utkastade komiska kommentarer som hänvisar till denna – ”Fram med höften!” – tycks just höften ha fått en framträdande roll under övningen. Så uppskattad blev denna workshop att man bestämmer sig för att introducera löpning även på det kommande schemat. ”Ja det gör vi!” utropar någon under utvärderingen. Så läggs nya moment till schemat, vilket förändrar och modifierar det alltefter behov och önskemål.

Sedan sjunker dock blodsockerhalten en aning. Det är dags att gå på sen lunch. Klockan har blivit tre. Då man bor tillsammans har man bestämt sig för att sköta mathållningen genom att upprätta veckovisa matlag. Veckas ansvariga tar snabbt fram rester från gårdagen, kokar ägg och sätter på kaffe och vips sitter alla till bords. Energin är tillbaka och det uppstår ett spontant jammande runt bordet, någon trummar mot bordskanten och någon annan framsjunger rytmiska ljud. Fler personer stämmer i.

Är det alltid så här glad stämning?

- Ja, det är det faktiskt, säger flera meddetsamma.

Man verkar trivas och när jag frågar om arbetet flyter smidigt får jag veta från flera personer att detta är en grupp som det är mycket lätt att arbeta i och där arbetsglädjen är stor.

Det är nu jag passar på att sätta mig in lite bättre i Teater Verbals strukturella uppbyggnad och dess relation till Kulturkollektivet. På denna gård håller nämligen sammanlagt tre projekt till under sommaren: Kreativ Explosion som genomfört och avslutat projektet ”Sommarjobbarna” där ungdomar under en period fick arbeta med kreativa utryck som mynnade ut i framträdanden i Östersund, Teater Verbal som arbetar med Ett drömspel samt projektet Kulturinventeringen som fått i uppdrag av Fältjägarna Fastigheter AB att göra en kulturinventering i Östersund med syfte att denna sedan skall leda till skapandet av ett kulturhus.

Alla drivs de under Kulturkollektivet som är en ekonomisk organisation med bidrag från Mittnordiska kulturstipendiet.

- Återväxten av kulturutövande personer i Östersund är låg, menar Olle och Olof. Med de här projekten vill vi försöka få igång en sådan återväxt. Förhoppningen är ju till exempel att de sommarjobbare som var med i Kreativ Explosions satsning skall fortsätta att vara kulturutövande kreativa personer i Östersund.

Medan vi pratar har skådespelarna och musikerna försvunnit en och en. Lunchen är slut och det är dags för dem att återgå till arbetet. Olle annonserar kort därefter:

- Nu är vi bjudna att komma och titta på repetitionsarbetet.

Arbete med en scen ur Ett drömspel. Foto: Anna NymanArbete med en scen ur Ett drömspel. Foto: Anna NymanTillsammans med Martin Werner som ingår i produktionsteamet med Olle, går vi till ovanvåningen på den röda träbyggnaden. Vi väntar några minuter i loftgången som vetter mot den prunkande innergården och blir sedan insläppta i repetitionslokalen.

Idag skall man låta arbetet ta vid där det slutade förra gången, också då en workshop. Tillsammans med Fredrik Lundqvist arbetade truppen då med prestationsångestens inflytande i arbetsprocessen samt hanterandet av denna. Man utgick från ett textparti i Ett drömspel, närmare bestämt den scen som i Strindbergs manus utspelar sig i kammaren innanför advokatbyrån. Kristin är i färd med att klistra igen alla springor samtidigt som Dottern håller på att kvävas och Advokaten ber henne att tänka på värmen samtidigt som det framgår att de tvingas livnära sig på kål.

Vad jag tillsammans med Olle och Martin får bevittna är ett slags direkt upptagande av scenen. Men naturligtvis kan den inte heller helt och hållet vara det. Detta är ju ett undersökande arbete och utrymmet för dynamik i riktningar, impulser skeenden är ingalunda fråntagen scenen:

- Kom ihåg, säger Olof, innan de startar, att gå på impuls, men glöm inte heller att ni har möjlighet att komma tillbaka till den grundkänsla eller den grundposition ni arbetade fram förra gången i fall ni känner att ni tappar er själva i situationen.

Det är med fascination jag bevittnar dessa intensiva minuter, ackompanjerade av trummor och keyboard, som förflyter framför mina ögon. Redan här, i detta skede, engagerar Teater Verbal med vad de kommit fram till, även om det är svårt att ge några beskrivande utläggningar om deras perspektiv på Et drömspel som helhet i detta skede av deras arbete. Världen för Ett drömspel är dock ingen mysig plats att vara på, om vi skall tro Teater Verbal. Här råder ångest, klaustrofobi och identitetskris.

Under några få minuter har man förmått såväl konkretisera devisingmetoden som exemplifiera det vi under dagen talat om: i form av allt från ett faktiskt undersökande av rollerna och dubblering eller övergångar i dessa till problematiken kring besvärliga människor, men också den fysiska kroppens betydelse i den undersökande metod de använder sig av och gör den till. Vidare pekar de under dessa minuter på förståelsen för hur prestationsångest inte minst i denna pjäs riskerar att träda fram om man inte på ett förebyggande sätt arbetat med att hantera den.

Vad Olof som regissör observerar under denna korta och intensiva stund håller han strategiskt inne med tills jag har gått. Det får jag som utomstående observatör inte höra, men det är heller inte det centrala. Oavsett i vilken riktning de väljer att förändra och jobba vidare med den just bevittnade scenen och de övriga har denna stund i replokalen iscensatt inte bara ett stycke ur Ett drömspel utan gett prov på ett seriöst undersökande arbete med intressanta inslag.

Att Teater Verbal är i färd med att processa fram en kvalitativ uppsättning tvivlar jag som utomstående betraktare inte på efter att ha fått besöka dem. Det är synd att jag inte har möjlighet att se det färdiga resultatet.

Anna Nyman, text och bilder

 


 


 

 

 

 

 

Inline article positioning by Inline Module.

Reportage om scenkonst

Uppsala stadsteaters festival TUPP leder till reflektion

Publicerad i Reportage om scenkonst
För en tid sedan satt jag i främre bänkrad på en föreläsning med rubriken ”Kan teater vara politisk?” Det var naturligtvis en retorisk fråga. I två timmar talades det om Bertolt Brecht, om Peter Weiss och Joan Littlewood. Deras teater ...

Exorcism – nyfunnet O’Neill drama

Publicerad i Reportage om scenkonst
1920 uppförde Provincetown Playhouse i New York den självbiografiska enaktaren Exorcism av Eugen O’Neill (1888-1953). Föreställningen gavs bara några gånger och efteråt förstörde O’Neill alla – som han trodde – existerande exemplar av skådespelet. Det har sagts att det var för ...

Klaustrofobisk skräck utlovas på Spårvägsmuséet

Publicerad i Reportage om scenkonst
I mitten av april gör skräcken entré bland tunnelbanevagnarna på Spårvägsmuséet i Stockholm. Teaterföreställningen Silverpilen 21.32 är ett samarbete mellan muséet och Minerva Produktion där man använder tunnelbanevagnen som arena för teater. Se upp för gastkramande skrik och närgången dramatik. ...

Skogen i tematisk fördjupning

Publicerad i Reportage om scenkonst
Rummet är helt vitt, nästan bländande. Pyttesmå frigolitkulor täcker golvet och yr runt i luften. Längs väggarna sitter vi, som brukar kallas för publiken men i detta fall nästan lika gärna kan kallas medproducenter, insvepta i ulliga vita filtar. Andäktig ...

Rörelsens scenkonstfestival

Publicerad i Reportage om scenkonst
Rörelsens scenkonstfestival (tidigare under namnet Chicken Soup) har hållits en gång varje år sedan 2006 i Malmö. Därmed är den inne på sitt sjätte år, men det kan även vara det sista. Kooperativet Rörelsen som består av sex koreografer har ...

Till landet Barda

Publicerad i Reportage om scenkonst
Barda: ett land bortom en portal. Så beskrev Erik Persson, en av de skådespelare som varit med i teatergruppen sedan starten, det land som han också ville skulle bli teatergruppens namn. Och så blev det. - Han berättade om ett land ...

När devising tar sig an Ett drömspel

Publicerad i Reportage om scenkonst
Jag blir upphämtad vid Östersund C av Teater Verbals producent Olle Olsson. Tillsammans åker vi till den konferensgård cirka en mil utanför centrala Östersund där Teater Verbal huserar sommaren 2011. Efter en kort stund blinkar Olle och svänger in på ...

Låt framtiden repa sig! MADE-festivalen 2011, Umeå

Publicerad i Reportage om scenkonst
Det finns något habilt i en tungsint ståndpunkt på en scen. Inte för att det känns överglänsande mer drömska produktioner - det är inte mätbart på det sättet - men därför att kärnan i misströstan på samma gång planterar ett ...

Philip Zandén om "Don Pasquale"

Publicerad i Reportage om scenkonst
Philip Zandén är en herre som knappast behöver någon presentation i svenskt kulturliv. Nu senast är han aktuell med en uppsättning av operan "Don Pasquale" i Stockholm. Zandén var nyligen vänlig att ta sig tid att svara på några frågor ...