Dansens närvaro

maj102010

Skrivet av Nils Jernelius

Scenkonst - Reportage om scenkonst

MADE-festivalen, 5-8 maj 2009

Alexander Ekman - 40m underKoreografier och dans och performance av: Alexander Ekman och Cullbergbaletten, Ina Christel Johannessen, Tørmoen, Elton Hammer, Lindeman Steen, Sende, Søetorp, Nagelhus Schia, Holte Østbye, Meland, Wigdel, Biong, Mo, Albers, Robstad, Medina, Söderholm, Markusson, Eriksson, Letho, Anna Koch, Marcus Doverud, Josefine Larson Olin, Marie Fahlin, Igor Koruga och Dragana Zerevska, Bure Holmbäck, Malin Hellqvist Sellén, Rebecca Chentinell, Ludde Hagberg, Mattias Lindow, Ilja Stenberg, Maria Wärme, Gunnar Ekman, Ingrid Cogne. På Norrlandsoperan, Umeå

Kanske är det ett omöjligt uppdrag att förmedla inte bara ett konstverks uttryck utan som i detta fall fem föreställningars praktik, genomförande och mottagande. Danskritikern Bodil Persson har menat att, "pråket är otillräckligt, men ändå den väg vi måste våga. Kunnandet som bor i kroppen i en dansares arbete eller en kirurgs kan fångas in momentant med det språkliga. Men verkligt begripligt blir det först i den reella arbetssituationen. I praktiken." Årets tema på MADE var artister som ifrågasätter sitt eget skapande. I dansens område så ställde fem koreografer frågan hur ett verk presenteras på en scen, och kanske framför allt vad som får presenteras på en scen.

Dansens konventioner är nästan plågsamt avhängiga koreografens mod att presentera sig i framtoning med dansarnas gestaltningar av verket, men samtidigt är gränserna ofta dansrörelsernas konformitet. Den dansande kroppen på scenen är efemär, en pågående rörelse som förbyts i en ny för varje sekund. Ingrid Cognes inblick i dansprocessen tycks vara en ambition att delge betraktaren en inblick i hennes konstnärliga praktiken, i arbetet innan verket sätts upp. Cogne ställer upp tjugofyra par skor (!) på scenen. Som ett geometriska mönster förmedlar skorna en ensamhet, de står oanvända, tomma, i långa rader. Cogne sätter sig i publiken och i en slags förtrolighet med både en samtalspartner i en mobiltelefon, och samtidigt med publiken, beskriver hon skornas färger och närvarandegör inte bara skor utan subjekt på scenen. Men så tar hon lakoniskt fram en stor sop och skjuter skodonen av scenen. Betraktaren förväntande sig helt säkert något, kanske något annat, men inte att skorna så abrupt fick göra sorti. I en blandning av svenska, franska och engelska berättar hon Ingrid Cogne om sitt skapande, samtidigt som hon skapar. Tejpar på golvet, läser från papper, kontemplerar närvaron på scenen. Sakta men definitivt säkert fyller hon scenen tills det inte är bara en människa på ett scengolv, utan publiken kan hellre sägas betrakta en konstnärs närvaro.

En kristen kväll av Malin Hellqvist Sellén Foto Åse BengtssonI Malin Hellqvist Selléns verk tar två professionella dansare plats på scen tillsammans med fyra människor som inte har dansarens utbildning. Relationerna till rörelse och de egna kropparna är individuella och upplevs stundtals nästan som ryckta ur ett annat sammanhang. Tänker på dansforskaren June Vail som menat, "[a]tt överskrida en gräns innebär att möta sig själv och den andre i en öppen och nödvändig dialog över kulturgränserna". Mången är den publik som förväntar sig dans inom en på förhand given matris - den klassiska baletten är ett exempel men även den moderna dansen arbetar i stor utsträckning med en kontinuitet vilken i en brytningspunkt blir väldigt uppenbart - och det sprider sig en känsla av att publiken besväras av besvärligheterna på scenen. Ina Christel Johennessen är nästan övertydlig när hon ifrågasätter vada en koreograf får släpa upp på scenen. Klädbyten och nakenhet och kängor och stilettklackar skapar en jämvikt av närapå olustkänslor i samförstånd med den dansade estetiken.

Från första MADE-dagens dansfilm, Martin Steinberg regisserar Cullbergbaletten i koreografi av Alexander Ekman, har varit en flirt med humor. Ekman för ned ensamblen i en gammal övergiven reaktorhall under Kungliga Tekniska Högskolan och målar upp stället som repetitions- och tillblivelselokal för balett. Iklädda vita rockar som några vore det forskare från KTH så rör sig Cullbergbaletten intensivt Anna Koch Happy to be there Foto Li Tanrunt olika bord, vilka är reaktorhallens enda rekvista. Så uppstår ett äktenskapligt bråk och övriga dansare försätts i en pausvila när det trätande paret genom dans beskriver undertryckt ilska mot varandra. Anna Koch ställer dansare mot varandra på ett sätt som att det är en tävling om vem som är mest närvarande i rummet. Frågan om närvaron betyder att söka publikens gunst eller att genom sina rörelser vara på plats lämnas utan slutgiltigt svar, men så är konsten inte en tävlingsidrott. Konsten och dansen är byggd kring estetik och kring etik, och framför allt är konstens tillvaro ett pågående samtal.

Under MADE har koreograferna talat ett uppkäftigt estetiskt språk och lämnar ett välbefinnande för tankar om dansens tillstånd, som att någon försöker avsluta dansen med en saut de basque men utför en annan rörelse, som att vad som inte förväntas inte behöver betyda att något annat är sämre, eller ens mindre bra. Dansens normer är ifrågasatta, och jag väntar spänt på vad som kommer härnäst.

Nils Jernelius