Teater på riktigt?

mar262011

Skrivet av Tommy Åberg

Scenkonst - Debatt om scenkonst

sicken teaterFörfattaren och etikforskaren Ann Heberlein känner inte igen sig som före detta patient inom psykiatrin i Teater Giljotins uppsättning Bli en dåre! Det är inte på riktigt, det är lögn, skriver hon.  "Kanske mina egna erfarenheter står i vägen" . (DN 7 mars).

Jag drar mig till minnes min besvikelse när jag såg Lars Noréns pjäs Kliniken. Det var som en dag på jobbet, som om jag var tillbaka på avdelningen på S:t Lars, på Malmö Östra, på Umedalen, och hör de hasande stegen och de krasande ljuden av skorpan till eftermiddagsfikat. Jag upplevde det som på riktigt, tystnaden, monotonin. Det var kanske mina erfarenheter som stod i vägen. Men jag saknade i långa stycken den konstnärliga förhöjning som är så stark i Noréns Personkrets 3:1 om några utslagna och hemlösa några senare.

Ann Heberlein skriver att hon inte vet om hon ska skratta eller gråta åt att jag inte ser att det inte är "på riktigt" på Teater Giljotin. (Min recension i Tidningen Kulturen den 1 februari). Hon skriver om sina erfarenheter av "monotonin på en vårdavdelning". Jag tror inte att hon menar att det är monotoni människor ska ta sig till teatern för att se.

Noréns människor i Personkrets 3:1 var inte heller på riktigt, men inte desto mindre lika sanna. För de har något att berätta som vi inte orkade se i det dagliga arbete, då på socialförvaltningen. (Behållningen, av Bli en dåre! är närheten till spelet, kärleken till dessa människor bakom alla diagnoser; den växande respekten som spiller över till livet utanför).

Peter Anderssons mästerliga spel som socialsekreterare var väl så långt ifrån "på riktigt" man kan tänka sig. Hans etsande monologer, knivskarpa  avslöjanden av etablissemangets hyckleri i sin officiella syn på samhällets utslagna och hemlösa.

En annan upplevelse av konstnärlig förhöjning i genren människor i samhällets utkanter, är Peter Birros och Lukas Moodyssons teveserie Det nya landet. Jag kommer aldrig att glömma Maria Lundqvists socialsekreterare. En barnfamilj är på väg att demontera hennes tjänsterum. Maria Lundqvists kroppsspråk är på en gång hysteriskt och välkontrollerat, armarna vevar runt som om hon skulle kunna slå barnen för att få dem att åtminstone lyssna på henne. Språket är fullständigt sönderbrutet, som jag minns det förmådde hon inte formulera en enda fullständig mening.

Jag skrattade och grät. Till det yttre en totalt osannolik socialtjänsteman, hon hade nog inte blivit kvar många dagar på jobbet med det dåraktiga beteendet.

"Fiktionens dårar har inte särskilt mycket med verklighetens dårar att göra", skriver Heberlein. Men en sannare bild av hur det kan kännas att jobba på en socialbyrå kunde inte vi tänka oss. Tysta och effektiva bet vi ihop och gjorde vad vi kunde för att dölja att vi oavbrutet knaprade novalucol. Vi var på riktigt, vår grupp på socialbyrån, men sanningen vågade vi inte uttala, knappt ens för oss själva. För när det är på riktigt stannar det ofta med muttrande och småsvärande om snål resurstilldelning. De knutna nävarna blir kvar i fickorna.

I vårt samhälle blir sanningen allt oftare alltför dyrköpt för många som är med på riktigt.

På teatern ska man kunna kosta på sig att visa upp sanningen.

Det är då vi får riktigt syn på verkligheten.

Tommy Åberg