Allt har sin begränsade brinntid

jan242011

Skrivet av Max Lundqvist

Scenkonst - Debatt om scenkonst

altDet fria teaterlivet existerar i trots mot det institutionaliserade, inte bara men till stor del. Man vill vara fri. Man samlas runt konstnärliga idéer, oftast i grupp. Det kan gälla det rumsliga, det formmässiga och det kan handla om innehållet.

Ändå finns det i bidragsdebatten (fördelningsdebatten) ett väldigt vurmande för att det fria teaterlivet ska institutionaliseras. Varför?
Varför är man sa ivrig att överge den fria teatern, den som saknar hus och bara vill existera genom sin konst? Vad man då helt tycks bortse ifrån är baksidan av den löpande verksamheten; du riskerar att den springer ifrån
dig.

De bärande idéerna är begränsade, ändå ska man fylla på med tre-fyra produktioner per år för att upprätthålla verksamhetsbidraget. Som på alla institutioner tvingas man nu spela och repetera flera produktioner samtidigt. Man tvingas till sidoverksamheter för att klara finansiering
av stora fasta lokal och personalkostnader. Man är alltid hänvisad till ett och samma teaterrum och så vidare. Kort sagt, mycket snart är man sin egen institution.

Allt har sin begränsade brinntid, och det vet teaterfolket. Därför är det fullständigt galet att nästan alla bidragspengar till fri teater fördelas till några få fria teaterinstitutioner. En del av de låsta pengarna måste åter frigöras, så att den kvalitativa delen av det fria teaterlivet kan få ekonomiskt stöd snabbt. När den sker. Det är syftet med pengarna, men beslutsfattarna har gått vilse i sin egna politik.

Det måste finnas samma krav på fördelningspolitiken, som på dem som söker bidrag: ni som bestämmer måste se allt, kunna allt, vara nyskapande och jämlika. Ni motiverar er tvivelaktiga existens med era val.
Politiken får gärna vara handikappanpassad, men framför allt måste den våga experimentera, misslyckas, och vara med sin teater.

Varje teaterproduktion är ett projekt, ändå finns det en något nedlåtande ton runt teaterverksamhet som vill vara projektbaserad. En del kallar den för "Tillfällig teater". Vad menar man med det? Att man kan bortse ifrån den, eftersom den kommer att passera? Ska man då även bortse från samtliga produktioner på teaterrepertoaren, varenda föreställning?

Teater är ögonblickets konst, tillfällets konst, och allt försvinner.
Endast den teater som lyckas erövra Tillfället kan engagera publiken på riktigt, skapa ett avtryck omöjligt att bli av med. All annan teater är död, fanns aldrig.

För att lyckas med den svåra konsten att göra engagerande teater måste konstnärerna vara närvarande i det Tillfälliga. Att göra "Tillfällig teater" är alltså en möjlighet, kanske den enda.

Efter en "Tillfällig teater", kan man göra nästa "Tillfälliga teater".
Alternativet är att tänka långsiktigt, på nästa ögonblick, nästa produktion, och på så vis undvika det smärtfyllda Tillfället.

Max Lundqvist. Regissör och skådespelare