Exhibitionistisk inkompetens

jan062011

Skrivet av Andreas Engström, Johan Redin, Åsa Stjerna

Scenkonst - Debatt om scenkonst

altAtt driva en tidskrift är ett tungt arbete och att få respons känns alltid värdefullt. En positiv recension värmer av uppenbara skäl och en negativ recension kan ofta bidra till att förbättra innehållet och ge en hint om hur läsarna uppfattar våra tematiska upplägg. En recension kan också vara en inbjudan till en diskussion, något som redaktionen blir extra glad över. Oavsett om man är för eller emot det som står att läsa i vår tidskrift så visar en debatt ändå på ett engagemang i frågan om musik och ljudkonst.

Men så finns det tragiska situationer där något som skulle kunna vara en diskussion faller platt till marken som ett fördomsfullt hån av nära nog exhibitionistisk inkompetens. Det är svårt att avgöra i vilken genre man skall placera Carl Abrahamssons recension i Tidningen Kulturen av Nutida Musik #3 2010 med temat Röst. Kritik handlar det definitivt inte om.

Steget till en diskussion känns oändligt avlägset. Abrahamssons omdömen befinner sig på samma analyserande nivå som den som sitter framför tv:n och gormar åt "det elitistiska kulturpacket" och deras utplåning av svenska folkets skattemedel. Han har samma nyanserade tonfall som den sura gubbe som sitter tryggt i sin bil och gormar över hur andra kör utan att själv ha en tillstymmelse till trafikvett.

Det som förenar tv- och bil-gormaren med Abrahamsson är just det trygga avståndet: utan att själv gå i dialog med innehållet kan han i säkerhet ventilera sina dumkonservativa åsikter. Ingenstans påpekar han vad han saknar eller hellre skulle vilja läsa om. Ingenstans kan han peka på några konkreta brister eller hur redaktionen eller skribenter kunde ha tänkt annorlunda. Det som återstår är bara ett par blockcitat som avrundas med den pseudokritiska slutsatsen att våra texter "på många nivåer" är "fullständigt meningslösa". På vilket sätt är de meningslösa? På vilka nivåer?
Recensentens enda kritiska åsikt är att Nutida Musiks "högfärdiga" och intellektuella framhållning är "fnösktorr" och oengagerande på grund av att vi inte kan "kommunicera". Att Abrahamsson inte själv kan kommunicera gör det bara än mer övertygande att han funnit detta ord (begrepp?) i dagens på flera nivåer vidriga managementkultur där allt handlar om att kunna "sälja in sina idéer". Att inte behöva tänka själv är något som idag framstår som ett krav, nästan en mänsklig rättighet, och gud nåde den som är "ambitiös" och "uttömmande".

Av Abrahamssons text går det bara att dra två möjliga slutsatser: antingen att han är för litet insatt i de ämnen vi behandlar () och i våldsam affekt tycker att det är tidskriftens fel; eller - vilket är betydligt värre - så är detta tillrättalagda snack om att "kommunicera" en hållning helt i linje med den innehållslösa popkulturjournalistik som kan twittras fram från lattefikens homogena lounger, ett textuellt mummel där konst och kultur skall behaga och underhålla utan att ställa frågor eller gå på tvären.

Det seriösa provocerar uppenbarligen. På så sätt är Abrahamssons text ett tecken i tiden. Man får inte vara "svår", tar man något på allvar är man "analretentiv", "mördande tråkig" och därtill musiklivets motsvarighet till Killinggänget (va?). Den kritiska nivån är som sagt katastrofal.

Andreas Engström, Johan Redin, Åsa Stjerna

Replik till Nutida Musik-replik


Det är uppenbart att min recension väckt känslor hos redaktionen och det är utmärkt. Plötsligt blir deras språk levande och känsloladdat!

Jag tycker inte att jag i recensionen (eller annars) representerar deras ytlighetshotbild speciellt väl. Mycket av det man skriver om i tidningen är enligt mig intressant, vilket också nämndes, och jag betraktar mig som tämligen väl insatt. Men det är slående - inte minst i styrkan i den känslomässiga reaktionen - hur lite man vill, vågar eller kan tillåta ett annat perspektiv eller en annan åsikt om Nutida Musik. Jag och redaktörerna tycks ha olika åsikter om deras tidning, det är allt.

Jag beundrar redaktörerna på många sätt för deras hårda arbete med ett så smalt projekt. Men det är inte det "seriösa" som provocerar utan det pretentiösa - den misslyckade ambitionen som inte kan förmedla UTANFÖR de, enligt mig, onödigt snäva ramarna. Det är inte att de tar saker på allvar som tråkar ut mig som läsare utan hur de gör det.


Vad gäller fördomsfulla hån finner jag inga som helst i min text men väl ett multum i deras.

Carl Abrahamsson