Scenkonst

Samtalsrummets död?

Scenkonst - Debatt om scenkonst

Skrivet av Frida Sandström

maj172013

Ordet kultur härstammar från latinets cultura, och betyder bearbetning, odling eller bildning. Med andra ord någonting som – liksom sjuttonhundratalets upplysning – är ämnat alla; skriver artikelförfattaren Frida SandströmJag ringer mina bröder i försöket att berätta vad som händer. Jag ringer mina systrar för att kanske själv kunna förstå. Vi byter skinn, tillsammans. Ingenstans än här kan vi byta, sinsemellan. Vi försöker att byta rum, men det går inte. Dörrarna måste öppnas.

Jag går på en större dansföreställning i staden. Skärpan i videoprojektionerna korresponderar väl med den yta på vilken föreställningen äger rum – en av stadens större, med möjligheter till en scenografi som kan ta flera arbetsdagar att konstruera. Strax därefter går jag på en mindre föreställning i samma stad. Denna på en liten, fri scen. Det är en så kallad performativ föreläsning, men som lika väl skulle kunna ses som både dans och som teater. Två aktörer rör sig mellan besökarnas stolar, ibland sätter de sig själva däribland dem. Med hjälp av rep tunna rep förflyttar de en lampa som hänger i taket, och belyser person efter person i rummet. Besökarna blir en del av verket, liksom aktörernas egna roller tonas ut. I stället för en scenkantens skiljelinje bjuds alla att delta i samma rum.

På samma sätt för föreställningen ”Jag ringer mina bröder” in en fråga i ett rum där aktör och betraktare möts. Detta genom att Khemiri sätter ord på den berättelse som han själv upplevde i samband med att han ansågs likna den man som sprängde sig själv den där Stockholmsdagen 2010. Likväl som denne nu framlidne mans skinn åter träds i genom föreställningen, föreslår Khemiri strax därefter Sveriges justitieminister att byta sitt skinn med honom själv; en person vars ansikte likställdes med ett som redan hade sålts till blickar och rubriker. Det är just dessa blickar som bjuds in till föreställningen ”Jag ringer mina bröder”. Ett rum där ansikte och hud kan förflyttas från människa till människa, men där historian ändå förblir skriven genom konsten.


Teater:Hamletmaskinen; Regi: Nina Holst

Scenkonst - Kritik om scenkonst

Skrivet av Robin Bernhardtz

maj142013

Äcklets privilegium

  Enligt Heiner Müller var teaterns funktion att få tiden att gå. Stockholms stadsteaters uppsättning av Hamletmaskinen, i regi av Nina Holst, får en timme att försvinna på nolltid, menar artikelförfattaren. Foto: Petra Hellberg

Hamletmaskinen
Av Heiner Müller
Översättning: Lars Bjurman
Regi och videoinslag: Nina Holst
Scenografi och kostym: Elin Hallberg
Medverkande: Rolf Skoglund, Ann Petrén, Lasse Petterson,
Meta Velander och Ingvar Kjellson.
Stockholms stadsteater, Bryggan

”Något är ruttet i denna hoppets tidsålder”. Det är en kärnformulering när den östtyske Heiner Müller vränger till Shakespeare. ”Hamletmaskinen” är en ödesmättad pjäs, rågad med postmoderna influenser och laddad symbolik. I detta referensbibliotek lämnas inget obemärkt – inte heller för dagens publik. När 2000-talets viktigaste nyhetshändelser flimrar förbi på ett dussintal tjockteve-apparater på Bryggans scen är det meningen att vi ska känna skuld. Gör vi det? Känner vi skuld för vår tids våld och förtryck – ruttenheten?

Müllers dekonstruktion har överlevt tack vare dess tidlösa mörka sug. Genom Hamletfiguren söker han begripliggöra efterkrigstidens nya gränser och omdefinierade ideologier. Den drabbar – skratten fastnar i halsen. I Nina Holst regi ligger skammen som en drivfjäder rakt igenom föreställningen, här som en sorts arvssynd (”modersskötet är inte enkelriktat”). Vi är i högsta grad medskyldiga men knappast skuldmedvetna – kanske är det därför Hamlets vän Horatius träder ut på scenen i skepnad av en stor, kramgo nallebjörn.