Den osynliga staden

okt272012

Skrivet av Mirva Huusko

Reportage

FlorensAtt skriva om Italien är inte lätt. Egentligen skrämmer hela tanken mig. Det finns så mycket redan observerat. Jag kan bara skriva: jag mötte människor.

Ryanair är fantastiskt men alla de stegen som ska tas innan målet är nått kräver både precision och klarhet i huvudet. Efter en natt utan sömn kan man ifrågasätta de båda. Således håller min tankeverksamhet på att gå ur funktion när jag väntar på mitt bagage i Rom. Vore min resväska inte röd skulle jag definitivt ha missat den. På flygplanet har jag lärt känna ett italienskt par från Neapel, fått deras adress med underskrift: "Ti aspettiamo." Vi väntar på dig. Det är bra med kontakter. Kommunikation med bruten engelska och ordbok är charmigt och ärligt. Man är redo för mycket för att få sitt budskap fram. Vi pussar varandra på kinden och säger farväl. De ska söderut.

Rom är varmt även fast det är oktober.

Hur kan en människa samtidigt ha viljan att skriva och rita ner och alla intryck och samtidigt inte ens vela säga ett ord, utan bara ta emot, bara existera mitt i allting? Glömma senare kanske. Men med bilder och ord kommer man ihåg bara det man har skrivit.

På Roma Termini i väntan på mitt Eurostartåg till Florens bestämmer jag mig för att sitta på min röda resväska och läsa. Italo Calvino skriver om städer (eller kanske bara om en stad) i sin bok Le città invisibili (De osynliga städerna, 1972).  I boken porträtteras städer med okända, påhittade namn kort och poetiskt. Verket är också ett slags dialog mellan Marco Polo och Kublai Khan, ett upptäcktsresande och handelsman samt en kejsare. De osynliga städerna har blivit ett slags allegori för min förståelse av städer.

Le città e gli occhi. Le città e la memoria. Le città e i segni. Le città e il desiderio

Efter bara ett par lästa sidor får jag bli väktare för kanske sju resväskor medan deras ägare går och hämtar en carrello (lastvagn). För att visa sin tacksamhet frågar han mig vart jag är på väg. Efter att ha svarat försvinner han. När mannen kommer tillbaka får jag veta på vilket plattform mitt tåg avgår. Grazie e Arrivederci. Centralstationen i Rom är väldig stor. Man har tillgång överallt, känns det.

På tåget får jag sällskap av ett gammalt italienskt par. Jag kan inte låta bli att flina. McDonalds mat till lunch. Vi pratar inte så mycket men jag får roande uppmärksamhet av kanske hela avdelningen på tåget när det kommer fram att jag är utlänning. Nämligen när tåget passerar Firenze Campo Di Marte får jag ett samtal från Helsingfors.

Jag känner igen Stendahl-syndromet även av mina egna minnesbilder. Filmen La Sindrome di Stendahl (Dario Argento, 1996) har ett demonstrativt scen där en flicka totalt förlorar sitt sinne för tid och rum när hon går runt i Galleria degli Uffizi i Florence.

Det är så vackert, så vackert. Men det finns ironi i stadens skönhet. Ironi och bedräglighet. Och visst har jag börjat nästan gråta framför Sandro Botticellis La Prima Vera. Och visst har haft mardrömmar efter Caravaggios Medusa.

"You dropped your scarf, miss!", ropade en amerikansk dam efter mig. Och visst skulle jag inte ha märkt det.

Jag har upplevt Italien tre gånger i år. Och ändå har jag inte sett ett dugg av de städer jag varit i. Egentligen har jag börjat hata människor just i Florence. Inte människor från Florence, utan människor i Florence. Det kan innebära vem som helst. Jag har upptäckt att det inte finns olikhet när vi är många. Det går inte att göra någonting åt det. Därför gör Florence mig vemodig.

Det är uteslutet att jag inte ska åka dit tillbaka.

Jag har suttit i Santa Maria Novella och skrivit såhär: Hur kan man samtidigt ha en sådan här fin men utmattat känsla? I den här kyrkans svalhet, storhet finns det ingen kontroll.

"Vi äter aldrig middag innan sju oavsett om vi börjar laga mat klockan sju eller nio. Det är bara så.", förklarar en ung man seriöst. Vi har satt oss vid ett stort bord i ett studentkollektiv som i mina ögon ser bohemiskt och intellektuellt ut.

"Han pratar ingen engelska.", fortsätter han och pekar på killen bredvid.

"Men han kan lite norska." Vi skålar.

I väntan på middag (som i själva verket är klar någon gång vid elva) räknar mina nya vänner prickar på min kjol. Jag berättar om Skandinavien och alla skrattar när jag väljer ett glas där det står Vodka Finlandia. Tack och lov är det vin som gäller i kväll. Vin, mycket cigaretter och mat (mycket senare).

När jag uttrycker mina vemodiga tankar om Florens medger jag samtidigt att jag kanske inte har rätt i att uppföra mig såhär arrogant för jag är ju själv turist.

"You are not a tourist, you are a guest.", får jag till svar

Sedan lyssnar vi på Elvis. När Love Me tender kommer börjar jag associera: Wild at Heart! Den, oj så fina, slutscenen. David Lynch. Jag hittar genast en ragazzo i sällskapet som har förståelse för detta mästerverk och således börjar en genomgående och passionerad filmanalys på engelska. Hans röst skakar av entusiasm när han berättar hur han brukar imitera en av figurerna på väg hem från krogen. Vi kommer ändå inte ihåg Elvis-låten som Sailor sjunger för Lula i hårdrocksklubben.

Vi skålar för Elvis. Dessa nya vänner har sinne för humor.

Ett par dagar senare på hemresan sitter jag bredvid en dam från Rom som inte förstår engelska. Eller kanske låtsas hon bara för att få mig att försöka in italiano. Egentligen upptäcker jag mig själv att nicka, gestikulera och ställa enkla frågor. Hennes klara romerska uttal känns tillåtande och framför allt begripbart efter en veckans språklig förvirring med toskansk dialekt. Hon bjuder mig på kex och finocchio (fänkål) och skrattar när jag förklarar stolt finocchios dubbla mening på italienska. Av någon anledning kallar italienare bögar för fänkål.

Mirva Huusko, text och bild