Tidig turism i Norrbotten

dec032007

Skrivet av Niels Hebert

Reportage

Den tidiga turismen i Norrbotten var männens angelägenhet och vedermödornas och de storslagna vyernas värld. Grunden fanns i geologernas, botanikernas, och kartografernas erfarenheter. De var inte på jakt efter marknader eller naturtillgångar, utan hade sin bakgrund i akademien och det rationella 1880-talet före Heidenstam och fosterlandssvärmeriet.

Genom att ordna med stugor och leder ville de att fler skulle få se Sulitelma, Sarek och Stora Sjöfallet. De talade väl om samerna, men hade knappast blick för Norrbottens sociala förhållanden.

Dessa tidiga turister bildade 1885 Svenska Turistföreningen i Uppsala. Ordförande blev professor Frithjof Holmgren och vice ordförande riksantikvarien Hans Hildebrand. Syrelsen bestod i övrigt av två docenter, en friherre, en landshövding, en kapten, en student och fyra ledamöter med titeln doktor. Alla var män.

Innan järnvägen kom till Gällivare 1887 och öppnade fjällvärlden för turisterna, tog de ångbåten på Luleälven till Jokkmokk, med skjuts där forsar och fall var hinder, och sedan vidare med båt till Kvikkjokk. För att orka med packningen på fjällturerna hyrde man bärare, som oftast var samer. Samer skötte också fjällvärldens båttransporter.

I Turistföreningens första årsskrift (1886) anges lämplig dagpenning till bärarna (”2,50 till 3 kr beroende på omständigheterna”). Vid längre turer var det ”alltid bättre, om man kan förhyra renar eller hästar …”

Årsböckerna ger tips på vad man måste se och råd om färdvägar och kontakter med lokalbefolkningen. Resejournalistiken har knappast förändrats sedan 1880-talet.

Föreningen byggde raskt en organisation av ombud och båtar. Leder ”spångades”, ris röjdes och nätverk av samer tog hand om turisterna. Den första turiststugan (Sulitelma) uppfördes 1889 och 1906 öppnades i Abisko den första turiststationen. Kebnekaise alpinspirerade fjällstation byggdes 1908. Efter tio år hade man 16 743 medlemmar och 1924 firades 100 000-fest.

Ordning och reda gällde. När Hugo Samzelius 1892 kom till Fjällhyddan på Dundret mötte spåren av några som ”ingalunda betett sig som sannskyldiga turister ägnar och anstår!

Hela den servis, som i fjällhyddan finnes att tillgå, var nämligen nedsölad och utstyrd med ingrodda matrester, de ’löfstrandska glasen’ voro nedpunschade, skohö, smörgåspapper och ölbuteljer lågo rundt om golfvet”.

Turligt nog hade sällskapet ”fruntimmershjälp att tillgå”, så det ordnade sig, men skribenten betonar ”den oeftergifliga nödvändigheten och den moraliska skyldigheten att hvarje turist … skall göra rent efter sig och anskaffa nödigt bränsle åt dem, som därnäst besöka hyddan.”2

Killingi, Kaalasluspa, Kurravaara … skribenterna radar med vällust upp de exotiska namnen som vore de ett med landskapet. C L Asplund skriver 1905:

Den ståtliga kedja af glänsande snöfjäll, som … bildas af Kebnekaise, Tarfala- och Kaskasatjåkko, Nipals, Reita-, Själma- och Pårsotjåkko samt … den av fjällkedjan tudelande Vistesavagge, Pokim- och Mormantjåkko samt Suori- och Pieggatjåkko …

Men exotism kan vara namnlös. Erik Modin (1896) känner ”en hemlighetsfull trånad dit upp, där naturens stora stillhet ännu är ostörd, där man kan andas ut i ohämmad frihet från hvardaglighetens bekymmer och småbestyr och skaka af sig något af det andliga damm, som dessa lägga öfver själen”.

Även om föreningen fortsätter att sakligt ordna turistlivet, påverkas man av 1890-talets nationalromantik. I stadgarnas huvudparagraf ersattes 1891 ord som planmässig och undersökningar med begrepp som fosterland och folk.

Fosterland förutsätter ungdom. I årsskriften 1892 ser Fredrik Svenonius fjällvärlden – och samerna – som bot mot ungdomens ”snobbighet”, som ”på det kraftigaste motarbetas genom vistelsen i sådana trakter, där allt förenar sig att gifva tanke- och åskådningssättet en helt annan värdigare, renare och högre lyftning. Och än mera: det fattiga nomadfolk, gifver oss genom hela sitt lif en praktisk lärdom, icke allenast uti förnöjsamhetens lyckliga konst, utan jämväl i fosterlandskärlekens heliga dygd”. Lyckas detta, ”har Turistföreningen fullgjort sitt vackraste värf, då, o Svea! – Då skall moskoviten fåfängt / Med sitt folk din gårdsplan hota”.

Turisterna såg välvilligt på samerna, eller som de skriver, lapparna. Herman Hofbergs framställning i den populära Genom Sveriges bygder (1872) tycks ha färgat Turistföre­ningens skribenter. Hofberg skrev:

Till lynnet äro lapparne i grunden välvilliga, fridsamma, rättänkande och framför allt ärliga, men umgänget med hänsynslösa nybyggare och vinningslystna handlande har gjort dem misstänksamma och försiktiga.

    [...]

Många uppgifva, att lapparne äro hämndgiriga, baksluga och fega, men detta omdöme skall motsägas af hvar och en, som med dem kommer i närmare beröring; ty några dylika grunddrag finnas icke i deras lynne, och efter enstaka individer får ej ett helt folk dömas.

Fredrik Svenonius (årsboken 1892) kritiserar populärlitteraturens beskrivningar av hur ”lapparna ordnar sina bostäder”. Med sådana skildringar, anser han, ”utvecklas de öfriga slutsatserna själfmant: att lapparne knappt äro värda att omhuldas … att de äro ’dömda till undergång i kampen för tillvaron’ … och slutligen, för att använda ett beryktadt yttrande, ’att det är bättre ju förr detta sker’!!”.3

Många som lockades av staten att bli nybyggare i Norrbotten for illa. Anna Sandström4 beskrev i sin bok Natur och arbetsliv i svenska bygder möten med nybyggarna:

Inne i portett eller dagligstugan, där hela familjen bor, är trångt och sotigt. Väggarna äro alldeles nakna och bara, och ofta är det så stora sprickor mellan timmerstockarna, att dagern lyser igenom dem, men om vintern äro sprickorna fyllda med rimfrost eller is.

Hon berättar att ”om kvällarna krypa familjens medlemmar in i sängskåpen och stänga väl till dörrarna, så att luften där inne blir förskräckligt kvav. Folket här uppe lider ofta av lungsot, och det beror nog till stor del på dessa osunda sängplatser.”

Ju längre bort, desto större fattigdom: ”De, som bo här, ha aldrig nog föda att äta sig fullt mätta och lida ofta riktig hungersnöd. I stället för mat röka de och dricka omåttligt mycket kaffe, kanske tas också brännvinsflaskan till.” Eländet är störst under vintern, då ”hela familjen kryper in i sängarna redan vid 3–4-tiden, och där ligga de och dåsa eller sova större delen av dygnet”.

Även djuren for illa:

Av den dåliga födan bli kreaturen svaga och sjuka, håret faller av dem, och de orka ej ens resa sig upp. När det äntligen kommer en solvarm dag, få de stackars sjuklingarna åka i ackja ut till några barfläckar i snön. Där lyfter man ur dem, och de få försöka att äta litet av den gamla grässtubben, som sticker fram.

Men till dessa nybyggen hittade just inga andra av tidens resenärer.

Innan järnvägen kom till Gällivare 1887 och öppnade fjällvärlden för turisterna, tog de ångbåten på Luleälven till Jokkmokk, med skjuts där forsar och fall var hinder, och sedan vidare med båt till Kvikkjokk. För att orka med packningen på fjällturerna hyrde man bärare, som oftast var samer. Samer skötte också fjällvärldens båttransporter.
   
I Turistföreningens första årsskrift (1886) anges lämplig dagpenning till bärarna (”2,50 till 3 kr beroende på omständigheterna”). Vid längre turer var det ”alltid bättre, om man kan förhyra renar eller hästar …”

Årsböckerna ger tips på vad man måste se och råd om färdvägar och kontakter med lokalbefolkningen. Resejournalistiken har knappast förändrats sedan 1880-talet.

Föreningen byggde raskt en organisation av ombud och båtar. Leder ”spångades”, ris röjdes och nätverk av samer tog hand om turisterna. Den första turiststugan (Sulitelma) uppfördes 1889 och 1906 öppnades i Abisko den första turiststationen. Kebnekaise alpinspirerade fjällstation byggdes 1908. Efter tio år hade man 16 743 medlemmar och 1924 firades 100 000-fest.

Ordning och reda gällde. När Hugo Samzelius 1892 kom till Fjällhyddan på Dundret mötte spåren av några som ”ingalunda betett sig som sannskyldiga turister ägnar och anstår!

Hela den servis, som i fjällhyddan finnes att tillgå, var nämligen nedsölad och utstyrd med ingrodda matrester, de ’löfstrandska glasen’ voro nedpunschade, skohö, smörgåspapper och ölbuteljer lågo rundt om golfvet”.

Turligt nog hade sällskapet ”fruntimmershjälp att tillgå”, så det ordnade sig, men skribenten betonar ”den oeftergifliga nödvändigheten och den moraliska skyldigheten att hvarje turist … skall göra rent efter sig och anskaffa nödigt bränsle åt dem, som därnäst besöka hyddan.”2

Killingi, Kaalasluspa, Kurravaara … skribenterna radar med vällust upp de exotiska namnen som vore de ett med landskapet. C L Asplund skriver 1905:

Den ståtliga kedja af glänsande snöfjäll, som … bildas af Kebnekaise, Tarfala- och Kaskasatjåkko, Nipals, Reita-, Själma- och Pårsotjåkko samt … den av fjällkedjan tudelande Vistesavagge, Pokim- och Mormantjåkko samt Suori- och Pieggatjåkko …
Men exotism kan vara namnlös. Erik Modin (1896) känner ”en hemlighetsfull trånad dit upp, där naturens stora stillhet ännu är ostörd, där man kan andas ut i ohämmad frihet från hvardaglighetens bekymmer och småbestyr och skaka af sig något af det andliga damm, som dessa lägga öfver själen”.

Även om föreningen fortsätter att sakligt ordna turistlivet, påverkas man av 1890-talets nationalromantik. I stadgarnas huvudparagraf ersattes 1891 ord som planmässig och undersökningar med begrepp som fosterland och folk.

Fosterland förutsätter ungdom. I årsskriften 1892 ser Fredrik Svenonius fjällvärlden – och samerna – som bot mot ungdomens ”snobbighet”, som ”på det kraftigaste motarbetas genom vistelsen i sådana trakter, där allt förenar sig att gifva tanke- och åskådningssättet en helt annan värdigare, renare och högre lyftning. Och än mera: det fattiga nomadfolk, gifver oss genom hela sitt lif en praktisk lärdom, icke allenast uti förnöjsamhetens lyckliga konst, utan jämväl i fosterlandskärlekens heliga dygd”. Lyckas detta, ”har Turistföreningen fullgjort sitt vackraste värf, då, o Svea! – Då skall moskoviten fåfängt / Med sitt folk din gårdsplan hota”.
   
Turisterna såg välvilligt på samerna, eller som de skriver, lapparna. Herman Hofbergs framställning i den populära Genom Sveriges bygder (1872) tycks ha färgat Turistföre­ningens skribenter. Hofberg skrev:

Till lynnet äro lapparne i grunden välvilliga, fridsamma, rättänkande och framför allt ärliga, men umgänget med hänsynslösa nybyggare och vinningslystna handlande har gjort dem misstänksamma och försiktiga.
    [...]
Många uppgifva, att lapparne äro hämndgiriga, baksluga och fega, men detta omdöme skall motsägas af hvar och en, som med dem kommer i närmare beröring; ty några dylika grunddrag finnas icke i deras lynne, och efter enstaka individer får ej ett helt folk dömas.

Fredrik Svenonius (årsboken 1892) kritiserar populärlitteraturens beskrivningar av hur ”lapparna ordnar sina bostäder”. Med sådana skildringar, anser han, ”utvecklas de öfriga slutsatserna själfmant: att lapparne knappt äro värda att omhuldas … att de äro ’dömda till undergång i kampen för tillvaron’ … och slutligen, för att använda ett beryktadt yttrande, ’att det är bättre ju förr detta sker’!!”.3
   
Många som lockades av staten att bli nybyggare i Norrbotten for illa. Anna Sandström4 beskrev i sin bok Natur och arbetsliv i svenska bygder möten med nybyggarna:

Inne i portett eller dagligstugan, där hela familjen bor, är trångt och sotigt. Väggarna äro alldeles nakna och bara, och ofta är det så stora sprickor mellan timmerstockarna, att dagern lyser igenom dem, men om vintern äro sprickorna fyllda med rimfrost eller is.

Hon berättar att ”om kvällarna krypa familjens medlemmar in i sängskåpen och stänga väl till dörrarna, så att luften där inne blir förskräckligt kvav. Folket här uppe lider ofta av lungsot, och det beror nog till stor del på dessa osunda sängplatser.”

Ju längre bort, desto större fattigdom: ”De, som bo här, ha aldrig nog föda att äta sig fullt mätta och lida ofta riktig hungersnöd. I stället för mat röka de och dricka omåttligt mycket kaffe, kanske tas också brännvinsflaskan till.” Eländet är störst under vintern, då ”hela familjen kryper in i sängarna redan vid 3–4-tiden, och där ligga de och dåsa eller sova större delen av dygnet”.

Även djuren for illa:
Av den dåliga födan bli kreaturen svaga och sjuka, håret faller av dem, och de orka ej ens resa sig upp. När det äntligen kommer en solvarm dag, få de stackars sjuklingarna åka i ackja ut till några barfläckar i snön. Där lyfter man ur dem, och de få försöka att äta litet av den gamla grässtubben, som sticker fram.

Men till dessa nybyggen hittade just inga andra av tidens resenärer.

Niels Hebert

Källor
Svenska turistföreningens årsskrifter 1886, 1892, 1898 och 1905.
Anna Sandström: Natur och arbetsliv i svenska bygder, del II Norrland, 1910. (1854-1931) i Stockholm.
Herman Hofberg och Johan Velander: Genom Sveriges bygder, Skildringar af Vårt land och folk (3:e uppl 1896).
Sven Lindquist: Utrota varenda jävel (1992; 2002). 
   
Noter
1. Frithjof Holmgren, professor och fysiolog vid Uppsala universitet, känd för sin forskning om näthinnan och färgblindhet. Han ansågs höra till akademiens radikalare krafter, var uppskattad föreläsare och engagerade sig i studentidrotten. Hans Hildebrand var arkeolog och riksantikvarie, ledamot i Svenska Akademien och Vitterhetsakademien. Han utvecklade typologin, som fortfarande är ett viktigt verktyg inom arkeologin.
    2.  Under medeltidens höll pilgrimerna ihop för att skydda sig mot rövare. I gränsskogarna fanns s.k. själastugor där vägfarande kunde övernatta gratis mot att de högg ny ved innan de fortsatte vidare. Ortnamn som Stugun, mellan Medelpad och Jämtland, och Själstuga i Ödmården mellan Gästrikland och Hälsingland påminner om sådana stugor.
    3. Charles Darwin skrev 1871 i Människans härkomst: ”I en framtid, som i århundraden inte är särskilt avlägsen, kommer de civiliserade människoraserna säkerligen att utrota och ersätta de vilda raserna överallt i världen”. Han var en av många som vid denna tid diskuterade nödvändigheten – och önskvärdheten – av att s.k. lägre stående raser borde och måste utrotas. Se vidare: Sven Lindquist: Utrota varenda jävel (1992; 2002). 
    4. Anna Sandström (1854-1931). Lärare och pionjär för flickskolan. Startade 1883 en  reforminriktad skola. Hon gav ut debattskrifter och var redaktör för Verdandi, debatterade med Ellen Key och gjorde många andra inlägg i den offentliga debatten i pedagogiska och allmänna frågor.
Källor
Svenska turistföreningens årsskrifter 1886, 1892, 1898 och 1905.
Anna Sandström: Natur och arbetsliv i svenska bygder, del II Norrland, 1910. (1854-1931) i Stockholm.
Herman Hofberg och Johan Velander: Genom Sveriges bygder, Skildringar af Vårt land och folk (3:e uppl 1896).
Sven Lindquist: Utrota varenda jävel (1992; 2002). 
   
Noter
1. Frithjof Holmgren, professor och fysiolog vid Uppsala universitet, känd för sin forskning om näthinnan och färgblindhet. Han ansågs höra till akademiens radikalare krafter, var uppskattad föreläsare och engagerade sig i studentidrotten. Hans Hildebrand var arkeolog och riksantikvarie, ledamot i Svenska Akademien och Vitterhetsakademien. Han utvecklade typologin, som fortfarande är ett viktigt verktyg inom arkeologin.
    2.  Under medeltidens höll pilgrimerna ihop för att skydda sig mot rövare. I gränsskogarna fanns s.k. själastugor där vägfarande kunde övernatta gratis mot att de högg ny ved innan de fortsatte vidare. Ortnamn som Stugun, mellan Medelpad och Jämtland, och Själstuga i Ödmården mellan Gästrikland och Hälsingland påminner om sådana stugor.
    3. Charles Darwin skrev 1871 i Människans härkomst: ”I en framtid, som i århundraden inte är särskilt avlägsen, kommer de civiliserade människoraserna säkerligen att utrota och ersätta de vilda raserna överallt i världen”. Han var en av många som vid denna tid diskuterade nödvändigheten – och önskvärdheten – av att s.k. lägre stående raser borde och måste utrotas. Se vidare: Sven Lindquist: Utrota varenda jävel (1992; 2002). 
    4. Anna Sandström (1854-1931). Lärare och pionjär för flickskolan. Startade 1883 en  reforminriktad skola. Hon gav ut debattskrifter och var redaktör för Verdandi, debatterade med Ellen Key och gjorde många andra inlägg i den offentliga debatten i pedagogiska och allmänna frågor.