Pearl Harbor - Den andra vågskålen

dec072011

Skrivet av Sven André

Reportage

Pearl HarborMorgonen till den 7 december 1941 attackerade den kejserliga japanska flottan den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Oahu med bland annat 414 stridsflygplan och 28 ubåtar. Operationen resulterade i att nio amerikanska skepp, bland dem slagskeppet Arizona, sänktes och tjugoen ytterligare skepp åsamkades svåra eller irreparabla skador. De amerikanska truppförlusterna uppgick till 2 402 döda och 1 247 sårade, de civila förlusterna till 57 döda och 35 skadade. Attacken kom som en chock för större delen av den amerikanska allmänheten, även om en Gallup-undersökning gjord strax före attacken visade att 52% av befolkningen förväntade sig ett krig med Japan "någon gång i den nära framtiden". Dagen efter attacken förklarade Förenta staterna Japan krig, och snart var landet inblandat i krig i Stilla havet såväl som i Europa.

Huruvida delar av Förenta staternas militära och politiska ledarskikt besatt förhandskunskap om den japanska attacken mot den amerikanska flottbasen i Pearl Harbor den 7 december 1941 är en fråga som dryftats i ett antal böcker och artiklar. Den intresserade läsaren kan ta del av den officiellt sanktionerade versionen i flertalet böcker om Stillahavskriget samt argumenten för en amerikansk förkunskap i bl.a. George Victors The Pearl Harbor Myth: Rethinking the Unthinkable (2007), Robert Stinnetts Day Of Deceit (1999) och Robert A. Theobalds The Final Secret of Pearl Harbor (1954) för att sedan dra sina egna slutsatser.

Japansk kamikazeVad som är minst lika intressant är frågan vad som ledde Japan att ta steget till en attack mot de amerikanska (och strax därpå även brittiska) stillahavsstyrkorna. Den gängse bilden i västvärlden är att Pearl Harbor-attacken var en feg manöver smygmanöver iscensatt av hänsynslösa imperialistiska militärer, en aggression som skedde utan någon föregående provokation från Förenta staternas sida. Sjuttio år senare kan det därför vara av intresse att ta del av den framställning av bakgrunden till händelsen som lades fram av Japans försvar vid den Internationella militära tribunalen för Fjärran östern, även känd som Tokyo-tribunalen eller IMT Tokyo (beteckningen "internationell" är dock tämligen missvisande, då processen närmast uteslutande handhades av USA).

*

Följande utdrag är hämtade från försvarets slutplädering, framförd inför Tokyo-tribunalen med början den 10 mars 1948 och betitlad "Japan provocerades till ett krig i självförsvar". Den engelska källtexten finns återgiven i bl.a. Kei'ichiro Koboris The Tokyo Trials: The Unheard Defense (1995). För att göra texten mer lättläslig har nothänvisningar till bevisdokument och paragrafnumreringar avlägsnats.

EKONOMISK BLOCKAD MOT JAPAN

[...].

Ett brev från amiral Stark till [den amerikanske diplomaten och utrikespolitiske rådgivaren] Sumner Welles daterat den 22 juli 1941 avslöjar att presidenten tidigare frågat amiral Stark om dennes reaktion avseende ett embargo gentemot Japan gällande ett antal produkter, varvid Stark hade sagt till presidenten att han med avseende på oljan hade yttrat samma åsikt till presidenten som till Sumner Welles och [Cordell] Hull. Star meddelade också att han gett avdelningen för krigsplanering [War Plans Division] i uppdrag att med kort varsel utarbeta en studie, vilken färdigställdes den 21 juli. Stark lät skicka en kopia till presidenten, som uttryckte sig gillande om den och bad amiral Stark skicka ett exemplar till Hull. Denna studie, daterad till den 19 juli 1941, hade till sitt syfte att fastställa effekterna av genomdrivandet av ett absolut eller partiellt handelsembargo mellan Förenta staterna och Japan. Studien visar att exporten till Japan under 1940 hade minskat med 5 000 000 dollar från 1939 och 13 000 000 dollar från 1938, men att under de första tio månaderna av 1940 värdet hos exporten hade ökat som ett resultat av högre varupriser och Japans ökade efterfrågan på amerikanska produkter till följd av sin oförmåga att göra inköp från Europa. Skarpa recessioner noterades under de två första månaderna av 1940, delvis som en följd av regleringen av exportlicenser. I november och december 1940 registrerades nedgångar med avseende på maskinverktyg, ferrolegeringar och raffinerat koppar, medan exporten av järnskrot var praktiskt taget obefintlig. Förenta staternas exporter till Japan under de första fem månaderna av 1941 var 44 000 000 dollar lägre än under motsvarande period 1940. Mellan januari och maj 1941 minskade handeln från 11 000 000 dollar till 6 000 000. Exporten av järn- och stålprodukter samt metallbearbetningsmaskiner, vilken år 1940 hade uppgått 67 000 000 dollar, upphörde så gott som helt under 1941 som ett direkt resultat av embargot. Japans inköp av amerikanskt råbomull minskade från 42 000 000 dollar under 1939 till 29 000 000 under 1940 på grund av kvantiteten av styckgods som fanns tillhanda i Japan, det höga priset på amerikanskt bomull i jämförelse med indiskt och latinamerikanskt samt fraktvillkoren för andra varor. Nedgångarna för övriga varor inbegripet bilar orsakades av minskningen av den japanska köpkraften och Japans restriktioner avseende import av dessa varor. Importerna från Japan till Förenta staterna var praktiskt taget desamma för 1939 som 1940 och minskade med endast 8 000 000 dollar under de första fyra månaderna av 1941 kontra motsvarande period år 1940, detta i jämförelse med minskningen av amerikanska exporter med 37 000 000 dollar.

amiral StarkI rapporten läser vi vidare: “Den allmänna åsikten är att den strypta åtkomsten till Amerikas oljetillgångar snabbt kommer att leda till en [japansk] invasion av Nederländska Ostindien. Medan detta förefaller troligt är det inte nödvändigtvis ett eller omedelbart resultat. (...). Dessutom har Japan oljeförråd som räcker för ungefär arton månaders krigsoperationer. Förenta staternas exportrestriktioner för olja bör åtföljas av liknande restriktioner från brittisk och nederländsk sida. (...). Om Japan vidtog militära åtgärder mot britterna och holländarna, förefaller det säkert att de även skulle genomföra militära aktioner mot [den amerikanska kolonin] Filippinerna, något som omedelbart skulle involvera oss i ett krig i Stilla havet.”

[...].

Inför kongressens gemensamma kommitté för utredning av attacken mot Pearl Harbor vittnade Cordell Hull om att den 26 juli 1939, när Förenta staterna underrättade den japanska regeringen om sin önskan att säga upp 1911 års avtal om handel och navigation, hade åsikten [bland de amerikanska ledarna] varit den, att avtalet i fråga inte erbjöd tillräckligt skydd för den amerikanska handeln, samtidigt som tillämpningen av avtalets klausul om mest gynnad nation utgjorde ett hinder för antagandet av straffande åtgärder riktade mot Japans handel. Vidare vittnade Hull om att uppsägandet av avtalet den 26 januari 1940 hade undanröjt de rättsliga hindren för amerikanska handelsrestriktioner gentemot Japan (...). Vidare pekade han ut att beslutet om frysning av den 26 juli 1941 gav regeringen kontroll över samtliga finansiella transaktioner och all import och export i vilka kinesiska eller japanska intressen var inblandade. Följden var att handeln mellan Förenta staterna och Japan i det närmaste helt upphörde.

Den fruktansvärda inverkan som besluten om frysning fick på det civila livet i Japan har rikligen påvisats genom bevismaterialet. Ett stort antal yrken, industrier och varor - utan anknytning till produktionen av militär materiel - vars själva existens var beroende av importen av råvaror och exporten av färdiga produkter, påverkades omedelbart. Till dessa hörde bland annat följande: cement, aluminium, bly, koppar, kol, ris, bönor, råfosfat, fetter, olja och oljebärande material, päls och skinn, materiel för garvning, läder och läderprodukter, kaliumsalter, vete och vetemjöl, zink, socker, timmer, maskiner för textilindustrin, svavel och svavelsyra, ull och ylleprodukter, marina produkter, soda och kaustiksoda, kemiskt kväve, rayontråd och stapelfiber, elektrisk utrustning, silkestyger, bomullstyger, gummi och gummiprodukter, rayontyger och råbomull. Bevisningar avslöjar vidare att beslutet om frysning [av japanska tillgångar i USA, utfärdat den 25 juli 1941] påverkade sådana basvaror som ris, foder, boskap, socker, gödningsmedel, salt m.m. Landets textilindustrier, som var beroende av material såsom bomull, ull, silke och rayon och som försåg en stor del av befolkningen med uppehälle, fick praktiskt taget stängas ner.

[...].

MILITÄRA ÅTGÄRDER MOT JAPAN

Statssekreteraren Cordell HullVid sidan av den uttryckliga politiken att strypa Japan ekonomiskt vidtog västmakterna alltmer kraftfulla och drastiska åtgärder för att driva igenom sin politik med militärmakt. Kan åklagarsidan verkligen med rätta hävda att det inte förelåg någon aggression mot Japan, när personal och krigsmateriel tillhandahölls Kina med japansk blodsspillan på kinesisk mark som följd? Låt oss undersöka bevisningen och se huruvida Japan var rättfärdigat i sin reaktion gentemot den militära järnring som slogs om landet. Rikliga fakta visar på att provokationerna gav Japan rätten att slå till i självförsvar.

Så tidigt som 1933 avsatte Förenta staterna anslag för konstruktionen och utrustandet av 32 krigsfartyg. (...). I april 1935 godkände United States War Department Appropriation Act en utökning av armén till 165,000 inskrivna män. Medan Japan sökte lösa sina ekonomiska svårigheter medelst lagstiftning begav sig Amiral R. E. Ingersoll till London i december 1937. Det huvudsakliga syftet bakom detta besök var att undersöka och dryfta siffror rörande befälsförhållanden, kommunikationer, sambandsmän, koder, chiffer och så vidare med med den brittiska amiralstaben. Dessa samtal var grundade på antagandet att Förenta staterna och Storbrittanien skulle kunna hamna i krig med Japan i Stilla havet. Inför Utredningskommittén för Pearl Harbor medgav han villigt att syftet med hans resa var att "utarbeta en tentativ plan för hur respektive nation skulle samarbeta med den andra i fall ett sådant (ett kriga) skulle bryta ut." (...).

Den 28 januari 1938 erhöll Förenta staternas kongress rekommendationen att Förenta staternas nationella försvar borde stärkas och inte begränsas till endast ett världshav och en kust. Avsevärda anslagshöjningar efterfrågades för upprustning av såväl armén som flottan. Misstankar yttrades i kongressen om huruvida anslagshöjningarna för flottan grundade sig på en överenskommelse om marint samarbete med annan makt, såsom Storbrittanien, något som förnekades av statssekreterare Hull i ett brev till en medlem av kongressen daterat den 10 februari 1938. Förslagen om upprustning av armén och flottan antogs till större delen av kongressen.

År 1939 fortsatte Förenta staterna utvidga sina förberedelser bortom den amerikanska kontinenten. Placeringen av de strategiska militära anläggningar som fortifierades lämnade inga tvivel om att dessa förberedelser var riktade mot Japan. “Peace and War” avslöjar att president Roosevelt i ett speciellt meddelande till kongressen den 12 januari 1939 begärde ett anslag på mer än en halv miljard dollar till militär utrustning, i synnerhet stridsflyg till armén och flottan för att stärka luftförsvaret av kontinentala Förenta staterna, Alaska, Hawaii, Puerto Rico och Kanalzonen. Han rekommenderade även utbildning av ytterligare stridspiloter och att steg skulle vidtas för en storskalig produktion av krigsmateriel. Dessa rekommendationer införlivades i stor utsträckning i lagstiftning.

[...].

Gudomlig vindI januari 1940 begärde Förenta staternas president ett ytterligare anslag på 1,800,000,000 dollar. I maj 1940 flyttades den amerikanska flottan fram till Hawaii och förlades där som ett hot mot Japan. Samma månad efterfrågades kongressen om ytterligare anslag. I sitt tal till kongressen den 16 maj 1940 sade president Roosevelt att han önskade se Förenta staterna “förmöget att producera minst 50,000 flygplan per år.” (...). Hans begäran om att kalla in nationalgardet och reservister för aktiv militärtjänstgöring bifölls likaledes av kongressen den 27 augusti 1940. Det är värt att notera att lagstiftningen medgav att sådana styrkor kunde användes även i territorier och besittningar tillhörande Förenta staterna, inbegripet Filippinerna. I januari 1941 fordrade Förenta staternas budget ett ytterligare anslag på elva miljarder dollar, varmed det sammanlagda utlägget för militära ändamål sedan maj 1940 höjdes till tjugoåtta miljarder dollar. Den 11 mars antogs förslaget om lån och uthyrning ["Lend-Lease Bill"] som lag och sju miljarder dollar anslogs för uppnåendet av lagförslagets mål. Det uttryckliga syftet med detta var upprättandet av en politik för den odelade och omedelbara allomfattande hjälpen till vissa länder, inbegripet Kina.

Amiral Stark vittnade inför Pearl Harbor-utredningen om att han år 1940 hade begärt av den brittiska regeringen att de skulle skicka örlogsexperter till Förenta staterna för att diskutera möjligheten till samarbete mellan flottorna. Mötena hölls 1941 och avslutades i mars 1941. Han sade att han lämnat denna begäran på eget mandat och att han informerat presidenten om att han gjort så. Kommittén från Storbrittanien anlände till Förenta staterna civilklädd.

Nästa steg riktat mot Japan bestod i de topphemliga amerikansk-holländsk-brittiska överläggningarna i Singapore i april 1941. Rapporten från dessa överläggningar slår fast: “Det är viktigt att organisera luftburna operationer mot territorier ockuperade av Japan och mot Japan självt. Det är troligt att landets kollaps kommer att ske till följd av ekonomisk blockad, påtryckningar från flottan samt flygbombningar.” Vidare hänvisade man till Luzons offensiva värde för ubåtsstyrkornas och flygvapnets operationer och rekommenderade att alla tänkbara ansträngningar gjordes för att bibehålla en styrka av bombflyg där samt att en liknande styrka upprättades i Kina. Under rubriken “Planer avseende användning av mark- och luftburna styrkor” talas det om “Bruket av kinesiska gerillastyrkor beväpnade, utrustade och ledda av de förbundna statsmakterna. Steg har redan tagits av den brittiska regeringen för att organisera dylika operationer. Det rekommenderas att Förenta staternas regering organiserar liknande gerillastyrkor.” Rapporten talar vidare om: “Organiseringen av omstörtande verksamheter i Japan med ockuperade territorier. Verksamheter av detta slag organiseras redan av den brittiska regeringen. Det rekommenderas att även Förenta staterna genomför sådana verksamheter i nära samordning med Storbrittanien.”

president Roosevelt Den 27 maj 1941 proklamerade president Roosevelt ett obegränsat nationellt kristillstånd. Förenta staternas program, sade han, hade inneburit tillräckligt med tid för att hinna producera fler kanoner, stridsvagnar, stridsflygplan och örlogsfartyg. Vid samma tillfälle fällde han följande betydelsefulla uttalande: "Vi i Amerika ska bestämma för oss själva om, när och var våra amerikanska intressen attackeras eller vår säkerhet hotas." Detta var inga tomma ord. Vi framhåller, att om Förenta staterna vidhöll rätten att på egen hand bestämma när dess säkerhet hotades, så bör samma regel gälla även med hänseende till Japan.

I ett memorandum till president Roosevelt daterat den 9 maj 1941 angående ett program avseende flygplanskonstruktion till förmån för Kina informerade Laughlin Curry presidenten om att han utarbetat ett tentativt budgetprogram och pekade vidare ut vikten av att etablerade ett kinesiskt flygvapen i Kina samt den psykologiska betydelsen som ett sådant program skulle ha för kineserna. Bifogat till detta memorandum fanns det tentativa programmet, vilket inbegrep leveransen av 244 jagare, 122 bombplan, 340 utbildare och 22 transportplan. Schemat räknade med att dessa mängder skulle utökas under perioden maj till december 1941 och de första sex månaderna av år 1942. Presidenten svarade detta meddelande den 15 maj 1941 med att det gick bra att sätta igång och förhandla, men att han för tillfället inte önskade ge sken av att stödja förslagen. Roosevelt föreslog att saken endast kunde hanteras i anslutning till det övergripande militära problemet och att det borde tas upp med general Burns och general Arnold.

Den 15 juli 1941 underrättade ambassadör Nomura amerikanska departementstjänstemän om Japans oro rörande hotet mot landet från ABCD- ländernas [USA, Storbrittanien, Kina och Nederländernas] inringning. Han observerade att USA enligt rapporter tillhandahöll Chiang Kai-shek olika former av stöd, inbegripet placeringen av amerikanska piloter i Chungking. Amerikanska förnödenheter skickades till Malackahalvön och Nederländska Ostindien. För Nomura, som själv hade sin bakgrund inom flottan, framstod vidare de besök som amerikanska eskadrar gjorde till Australien som varandes av större betydelse än simpla artighetsvisiter. Därtill förelåg utsikter om amerikanskt bistånd till den ryska Fjärran östern och amerikanskt anförskaffande av flygbaser i Sibirien.

Den japanska ambassadören Kichisaburo NomuraAtt Japan kände till och fruktade den militära inringningen framgår av det faktum att ambassadör Nomura likaledes den 20 juli 1941 i en konversation nedtecknad av amiral Turner beklagade sig angående det stöd som Förenta staterna tillhandhöll Kina och pekade ut att Chungking-regimen skulle vara oförmöget att fortsätta den pågående incidenten [dvs. det andra sino-japanska kriget] om det industriella och militära stödet upphörde. Om så skedde skulle Japan kunna dra sig tillbaka från större delen av Kina. Han pekade vidare ut att Förenta staterna var ifärd med att förbättra Burma-vägen och leverera flygplan och piloter till Chungking. Piloterna tillhandahölls från Förenta staternas väpnade styrkor. Han sade också att britterna alltmer bidrog till åtgärder syftande till att upprätthålla Chungking-regimen, och avslöjade att Japan förväntade sig ockuperade Franska Indokina inom de närmaste följande dagarna; en ockupation som nu sågs som nödvändig för Japans säkerhet i fall av en möjlig attack söderifrån och för en bättre kontroll av Chungkings verksamhet. Han uttryckte även farhågor om att Förenta staterna skulle vidta ytterligare åtgärder mot Japan i antingen ekonomisk eller militär form så snart som det blev känt att japanska trupper ockuperat Franska Indokina.

Under hela denna period följde Förenta staterna alltmer en politik omfattande övergripande stöd till Kina. Bland de former av stöd som gavs återfanns lån och krediter omfattande sammanlafr cirka tvåhundra miljoner dollar och senare även förnödenheter som lån och uthyrning samt militära förnödenheter vilka skickades för att användas i Kinas motstånd mot Japan. Det japanska förslaget från den 6 augusti 1941 om ett tillbakadragande av trupper från Franska Indokina innefattade även förslaget att Förenta staterna skulle åta sig att "upphöra med sina militära verksamheter i områdena kring sydvästra Stilla havet och rekommendera regeringarna i Nederländerna och Storbrittanien att vidta liknande åtgärder...". Detta visar ytterligare på Japans kunskap om de militära aktiviteterna i Stilla havet och dess farhågor om en attack.

[...].

I november 1941 trappades överläggningarna mellan Förenta staternas och Storbrittaniens representanter upp i samband med amiral Philipps ankomst till Manila. Den 23 november planerades omfattande trupprörelser med San Fransisco som utgångshamn. Dessa omfattade 22 fartyg, inbegripet stora linjefartyg, vilka skulle stråla samman vid Honolulu. Ett hemligt meddelande skickat från Förenta staternas krigsdepartement till general Short på Hawaii den 26 november 1941 röjer en begäran om att amerikanska piloter skulle instrueras att fotografera ön Truk i Karolinerna och Jaluit i Marshall-öarna samt att visuell spaning omedelbart skulle utföras. För detta ändamål skulle man använda sig av Port Moresby, beläget på en ö under australiensiskt mandat. Syftet med detta speciella fotograferingsuppdrag var att erhålla information med avseende på örlogsfartyg, flygfält, flygplan, kanoner och ammunition. (...).

[...].

Konoe FumimaroDen 27 november lade chefen för flottans verksamhet, amiral Stark, och arméns stabschef general Marshall fram ett memorandum i vilket de gav presidenten rådet att betydande förstärkningar av armén och flottan skyndsamt måste sändas till Filippinerna och att markstyrkor motsvarande sammanlagt 21,000 man stod redo att skeppas ut från Förenta staterna den 8 december 1941. Synbarligen på grundval av insikten att den ekonomiska blockaden visat sig effektiv och Japan till sist provocerats till krig skickades den 27 november 1941 ett meddelande från Förenta staternas krigsdepartement i vilket det slogs fast att “förhandlingarna med Japan tycks i praktiskt avseende avslutade och möjligheten att den japanska regeringen återkommer med erbjudanden om fortsatta samtal i det närmaste obefintlig. Japans framtida handlingar går ej att förutsäga men fientliga handlingar är när som helst att vänta. Om en konflikt ej kan undvikas, repeterar, ej kan undvikas, är det Förenta staternas önskan att Japan begår den första öppna krigshandlingen.”

Praktiskt taget identiska meddelanden skickades till Hawaii, en depesch skickades av general Marshall till general MacArthur, och liknande meddelandena sändes till flottan. Att [statssekreterare Cordell] Hulls diplomatiska not av den 26 november 1941 var avsedd som ett sista ultimatum framgår helt och fullt av general Gerows memorandum av den 27 november 1941. Detta avslöjar att han hade närvarat vid en konferens, uppenbarligen den 27 november 1941, tillsammans med krigsministern, ministern för flottan och amiral Stark. Ministrarna informerades om en föreslagen promemoria som stabschefen och amiral Stark hade gett order om skulle utarbetas för presidenten. “Krigsministern ville vara säker på att promemorian inte skulle kunna tolkas som en rekommendation till presidenten om att be Japan återuppta samtalen. Han försäkrades om den saken.” Med tanke på vad som framkommit ovan kan man undra om president Roosevelts sista meddelande [till Japan] den 7 december 1941 i själva verket skickades endast av protokollsskäl och utan önskan om att faktiskt åstadkomma något.

[...].

Var Japan rättfärdigat i sitt handlande? Var de dåtida ansvariga ledare som nu står åtalade uppriktigt och ärligt övertygade om att Japans existens som nation stod på spel till följd av blockaden och den militära inringningen? Ansvariga ledare i Amerika vid den tiden visste och trodde det. Att dra slutsatsen att det motsatta var fallet vore att helt och hållet åsidosätta fakta. Vi känner inte till något motsvarande fall i historien där en ekonomisk blockad åtföljd av uppvisning av militär makt genomdrivits på en sådan enorm skala, med en sådan avsiktlig, överlagd och samordnad precision och som uppnått sitt syfte - en provokation grundad på en uttrycklig förväntan och önskan att Japan skulle utdela det första slaget. Efter att det uttalade målet att hetsa Japan till en attack uppnåtts vore det i sanning ett historiskt lågvattenmärke att beteckna denna attack som något annat än en handling av självförsvar.

TapperhetFöljande väl genomtänkta yttranden från den brittiske kabinettsministern Oliver Lyttleton och den förre presidenten Herbert Hoover, såsom de ursprungligen återgavs, förklarar kanske bäst av alla situationen i sin helhet: den förre sade att det vore en “historisk travesti att säga att Amerika tvingades in i kriget med Japan”, den senare att “Vi skulle aldrig ha attackerats av Japanerna om vi inte provocerat dem.”

Eftersom ABCD-makterna hade fullbordat den militära såväl som den ekonomiska inringningen finner vi att det första slaget inte utdelades vid Pearl Harbor - det utdelades långt tidigare, i samband med att det ekonomiska kriget inleddes. Sakta men säkert drogs ringen åt alltmer, blev allt mer effektiv och förödande tills dess att den hotade Japans själva existens och skulle ha förgjort landet om den funnits kvar. Det står klart att dessa män kände till detta, att de trodde detta och agerade utifrån denna sin övertygelse.

Dessa män är japaner. De är inte amerikaner eller medlemmar av det brittiska samväldet, inte heller är de holländare, ryssar eller fransmän. De var japaner och deras beslut gällde deras lands fortsatta existens eller undergång. (...). Skulle ni, kunde ni som patrioter ha fattat ett annat beslut? Med tanke på situationen, med tanke på denna ärliga övertygelse - kan ett sådant beslut, oavsett om det är rätt eller fel, kallas för ett beslut fattat inte av patrioter, utan av brottslingar?

Om det inte fattades med brottsligt uppsåt utan utifrån patriotiska motiv och en ärlig övertygelse om att de beslutade åtgärderna var nödvändiga för deras lands skydd och bevarande, då måste vi också fasthålla att denna tribunal inte kan hålla detta beslut för brottsligt."

*

Generalen Douglas MacArthur

General Douglas MacArthur (1880-1964) tjänstgjorde under andra världskriget som befälhavare för de amerikanska styrkorna i Stilla havet. Från och med Japans kapitulation 1945 och fram till 1950 fungerade han som befälhavare för de amerikanska ockupationsstyrkorna i landet, varefter han utsågs till befälhavare för FN-styrkorna i Koreakriget. I april 1951 fråntogs han befälet av president Truman till följd av samarbetssvårigheter. Strax därefter, den 3 maj 1951 kallades MacArthur att vittna beträffande USA:s fjärranösternpolitik inför kongressens gemensamma kommitté om försvarsmakten och yttre förbindelser. I detta vittnesmål finner vi följande i sammanhanget högst intressanta utsaga om bakgrunden till kriget mellan USA och Japan:

"Ni måste förstå att Japan hade en enorm befolkning på närmare 80 miljoner människor, ihopträngd på fyra öar. Ungefär hälften av dem var bönder. Den andra halvan var sysselsatt inom industrin.

Den japanska arbetskraften är potentiellt, såväl beträffande kvantitet som kvalitet, lika bra som någon annan jag stiftat bekantskap med. Vid något tillfälle upptäckte de vad man skulle kunna kalla för arbetets värdighet, att människor är lyckligare när de arbetar och konstruerar saker än när de går sysslolösa.

Denna enorma kapacitet för arbete innebar att de måste ha någonting att arbeta med. De byggde fabriker, de förfogade över arbetskraften, men de hade inte råmaterialen.

Det finns praktiskt taget ingenting inhemskt i Japan förutom silkesmasken. De saknar bomull, de saknar ull, de saknar oljeprodukter, de saknar tenn, de saknar gummi, de saknar en mängd andra saker, vilka samtliga stod att finna i Stilla havs-området

De fruktade att om dessa leveranser ströps skulle 10 till 12 miljoner människor få gå arbetslösa i Japan. Deras motiv till att gå i krig dikterades därför till stor del av säkerhetsskäl."

*

Domare Radha Binod Pal

Domare Radha Binod Pal (1886-1967) var en indisk jurist och professor vid universitetet i Calcutta (Kolkata). 1946 utnämndes han till en av domarna vid Tokyo-tribunalen, där han 1948 lade fram ett långt avvikande domslut i vilket han förklarade de anklagade oskyldiga till de krigsförbrytelser de stod åtalade för. Publiceringen av Pals avvikande yttrande var förbjuden i Japan av den amerikanska ockupationsregimen fram till dess att merparten av landet återvann sin självständighet 1952.

"Som redan har pekats ut innebar användandet av åtgärder sådana som de som vidtogs av de allierade nationerna mot Japan, som vid denna tid befann sig i krig med Kina, ett direkt deltagande i [den japansk-kinesiska] konflikten. Deras uppförande stod i strid med idén om neutralitet och de grundläggande skyldigheter som den internationella rätten ännu ålägger icke-krigförande statsmakter. Med detta sagt ifrågasätter jag inte deras politik eller fördömer deras bistånd till Kina mot det japanska agerandet. Allt jag vill säga är att de allierade nationerna, berättigat eller oberättigat, oavsett om de hade rätt eller fel, genom dessa ageranden redan hade gjort sig delaktiga i konflikten och att fientliga åtgärder vidtagna av Japan mot dem efter detta således inte kan betecknas som "aggressiva".

I vilket fall som helst räcker dessa fakta för att förklara den efterföljande utvecklingen som ledde fram till attacken på Pearl Harbor utan [att man måste ponera] att det förelåg en konspiration av det slag som hävdas i åtalet. Bevisningen har övertygat mig om att Japan gjorde sitt yttersta för att undvika en sammandrabbning med Amerika, men drevs till sitt ödesdigra handlande av de omständigheter som gradvis utvecklades. Bevisningen ger oss inte rätt att karakterisera den japanska attacken som en plötslig, oväntad och förrädisk handling begången under ett tillstånd av fred mellan de bägge länderna."

(Ur Dissentient Judgement of Justice Pal, s. 554)

Översättning och kommentarer av Sven André