Kockpitten

sep112011

Skrivet av Else-britt Kjellqvist

Reportage

En novell av Else-britt KjellqvistNio timmars flygning utan mellanlandning. Men hon måste. Måste iväg. Få det där stödet att kasta loss från sista förtöjningen – kapa livlinan.

Men vad i helvete hade vi i kosmos att göra? Och att skicka upp en ensam liten jycke… En hund från gatan – hon släppte glaset för att inte kasta det i väggen. I stället föll det ner i mjuka mattan. Borrar in sin nakna fot i den våta fläcken.

Nio timmars flygning utan uppehåll. Det är inte målet som gäller utan själva flygningen. På tre år hade hon inte haft någon man. Inte sen det där.

Berövad, bedrövad, bedövad… Måste samla ihop sig. Hissfobi, flygfobi, torgskräck och melankoli. Värst är skammen att vara människa.

Nu när hennes hund är död måste hon iväg. Hon blev fjorton år, tre månader och sex dagar. Laika, stackars djävla Laika.

Bara för att hon plockades upp från gatan bara därför trodde man att man kunde göra vad man ville med henne bara skicka upp henne för att brinna. Brinna upp för att aldrig mer springa fritt i parken mellan korsningarna. Djävla älskade Laika.

Kön ringlar sig fram till säkerhetskontrollen. En fuktig värme klibbar kroppen – mjuk och vilande utanpå. Inuti på språng. Beredd. Alla verkar vara flygvana, finner sig med ett leende. Inför tredje meddelandet om försening börjar hon misströsta. Har precis gett upp och beställt mer vin när högtalaren meddelar att boarding pågår.

Sjunker ner, spänner fast sig. Sitter nu här med sitt spolierade liv. Paret bredvid är upptagna av varandra, kvinnan sitter närmast. Kjolen hennes glider upp över låren.

Nu måste jag välja namn, inför flygningen måste jag veta vad jag heter. Det blir Fanny. Fanny Edelfelt som på tre år inte haft någon man, hon den uppvaktade – åtrådda – kunde lika gärna gå i kloster. Tanken var inte alls främmande. Det som hindrade henne var att hon var rädd för att där inte få vara i fred på det sätt hon ville. Att andra skulle styra och bestämma över hennes liv – något hon aldrig tålt.

Hennes Laika brann inte levande. Hon drog sitt sista andetag i sömnen, brändes och spreds för vinden över hav. Samma hav där hon älskat att simma.

Stigningen har börjat. Paret håller varandras händer. Jag Fanny Edelfelt blundar. Emot mig strömmar färgkaskader… turkosgrönt, turkosblått, flamingos på långa ben som sjunker och sjunker ända upp till fjädermagen den vita. Öppnar ögonen. Paret har släppt varandras händer och jag, jag trycker pannan mot glasrutan strax bakom nödutgången. Under oss moln – ovanför − ingenting.

När jag som barn flög i flygplan, för att hälsa på pappa, fantiserade jag om att kliva ut på molnen, boa in mig bland dom och bli kvar där. Andra flygningar slutade alltid i apelsinlunden. Minns inga vuxna, inga barn. Den svartgrå varghunden följde mina spår och jag hans. Han dog aldrig, när som helst kan jag frammana hans tass över korgen där jag sov och hans morrande när någon främmande närmade sig.

Nu reser sig kvinnan för att gå på toaletten, passar på att följa efter så jag i onödan slipper besvära. Hon är onekligen bred om baken. Medan jag väntar får jag en glimt av kockpitten vars dörr står på glänt. Närmar mig försiktigt, gläntar lite till och ser den mörkblonda flygvärdinnan, som nyss informerade oss om nödutgångarna, skrattande knäppa upp blusen, lyfta fri brösten och skaka på sig i bästa sambastil. Under tiden har flygkaptenen ömsevis vänt sig mot kvinnan och mot instrumentbrädan. Nu lämnar han sin plats och en annan uniformsklädd tar över spakarna. Bara det inte är stewarden. Kaptenen begraver sin skalle mellan brösten. Börjar suga. Det skramlar till bakom mig och min granne tränger sig ut. Jag tar ett kliv tillbaka för att sen glida in i blandad doft och stank av parfym och skit.

Väl ute igen är dörren till kockpitten stängd. Med blicken stadigt rakt fram vinglar jag tillbaka. Kvinnan inväntar mig. När mannen reser sig för att bereda plats ser jag i ögonvrån hur han försöker fånga min blick.

Jag Fanny tänker inte längre finna mig. Tre år sedan det hände, den råttan, den fega djävla råttan. Han lyckades smeta sitt slem över hela tillvaron utom på min Laika. När jag tänker på henne blir jag varm. Om jag inte haft henne hade jag över huvud taget inte kommit utanför dörren sen det där hände. Det gick månader utan att jag träffade en människa.

Om jag inte känt honom, trott att vi var vänner, inbillar jag mig att det hade varit lättare. Lättare att befria sig och tänka: Det har inte med mig att göra. Men nu hade det i högsta grad med mig att göra, att jag ingenting begripit – varken sett eller hört. I efterhand mindes jag de varnande rösterna, men icke sa Nicke, inte jag inte. Hur kunde jag vara så djävla dum att jag följde med honom hem den där kvällen – som så många gånger tidigare. Just den där kvällen när han skulle bekänna att han var kär i mig och varit det länge – hela tiden. Och jag min idiot som trott att vi var vänner.

Vi sitter mitt emot varandra vid hans köksbord när han säger: ”Du och jag skulle nog passa för varandra.”

”Vad menar du, vi är ju vänner?”

”Som par menar jag.”

”Så känns det inte för mig, jag tycker om att ha dig som vän.”

”Har varit kär i dig hela tiden.” Han reser sig och ställer sig bakom, lägger händerna kring min hals.

”Vad gör du?”

”Prövar lite.”

”Prövar vadå?”

”Hur det känns.” Han släpper greppet. ”Äh, jag menade ingenting. Kom vi sätter oss bekvämare, ska visa dig några bilder.”

Och här skulle jag förstås ha gått min väg i stället för att sätta mig bredvid honom i soffan. Det fanns inga bilder att visa, han vräkte sig över mig.

Efteråt har jag tusentals gånger frågat mig varför jag inte gick min väg. Ville jag inte att det jag anade skulle vara sant? Ville inte erkänna för mig själv att jag blivit rädd när han höll sina händer kring min hals. Genom att sätta mig i soffan för att titta på hans bilder, han är en skicklig fotograf, ville jag återupprätta vår vänskap.

Den mörkblonda närmar sig – hoppas hon har tvättat av sig – för att ta emot middagsbeställningar. Paret diskuterar ingående vad de ska välja ur tvårättersmenyn. Själv vill jag bara ha en whisky. Känner mig innestängd, hopklämd av de där tre.

Utan skyddet av de svarta jeansen och den tjocka bylsiga tröjan hade hon känt sig naken – utlämnad, som den där kvällen när han närmade sig på ett för henne nytt sätt. Efteråt i rätten hävdade han att för honom hade det inte varit någon skillnad.

Ingen skillnad! Det som för den ene inte är någon skillnad är för den andra skillnaden mellan liv och död.

Men varför hade han då behövt tvinga henne? Dunka hennes huvud mot soffans träram så att hon förlorade medvetandet innan han trängde sig in – penetrerade henne.

Fanny blir varse ett ljus längst ut på flygplansvingen – ett rött ljus – en röd liten lampa.

Hans advokat frågade henne om det inte hade lyst några varningslampor. Kanske hade hans klient under vår vänskap försökt kyssa mig, smeka eller hålla om? Nej, det hade han inte.

När han släpade in mig i sovrummet kom jag till sans. Innan han låste dörren tog han min mobil.

Toaletten ligger i hallen intill ytterdörren. Bankade i väggen och lyckades övertyga honom att jag måste dit, att jag annars skulle spy ner heltäckningsmattan. Snabbt som ögat kom jag sen ut i farstun, kutade i strumplästen ner till Seven Eleven där de ringde efter polis som kom och hämtade mig för att köra vidare till akuten.

Hans advokat framställde mig som sexualneurotiker – hysterisk och skräckslagen för män. Det var ingen idé att protestera och säga att jag haft många män. Det hade bara förvärrat saken.

Hon hade tyckt om honom – under arrogansen anat sig till något sårbart. Han tillhörde inte hennes vanliga vänner, utan de hade lärt känna varandra på biblioteket. Under en tid hade de setts i samma läsesal för att så småningom börja nicka åt varandra. Det hela slutade med att han viskande frågat om de inte kunde äta lunch tillsammans. Därefter höll de kontakten. Det kunde gå en vecka eller två, mest talade de i telefonen.

Som en bror upplevde hon honom. Som den bror hon aldrig haft. Utgick ifrån att han hade flickvän, han såg bra ut, inte uppseendeväckande utan som en helt vanlig svensk kille. Vad var det vännerna hade försökt antyda efter en fest då hon också bjudit honom? Hur hon än anstränger sig kommer hon inte på vad de sagt. Något i stil med charmig men opålitlig…

”Var så goda!” Det är den mörkblonda med famnen full av filtar och kuddar. Fanny iakttar henne: Om nu inte flygsäkerheten hade satts på spel var hon egentligen ganska modig. Kanske älskade hon kaptenen, hade gjort det länge och nu såg sin chans att göra ett outplånligt intryck. Hon var nog närmare medelålders än ung. Troligtvis bara några år äldre än hon själv.

Fanny boar in sig så gott det går med säkerhetsbältet fastspänt. Blundar. Glider in och glider ut för att med en duns hamna mitt i apelsinlunden som när hon var barn och klättrat upp i det högsta trädet, fällt ut vingarna och kastat sig ut.

En sval sträv tunga slickar hennes ansikte, hon sträcker upp sin ena vinge, den andra kan hon inte röra för att det gör för ont, och smeker den svartgrå pälsen. Han lämnar henne inte utan blir kvar tills det slutat snurra för ögonen och hon kan resa sig utan att ramla omkull. Tillsammans går de − hon linkande − upp mot mangårdsbyggnaden.

Det var sista gången hon flög. Morföräldrarna förbjöd henne. Fick gå gipsad resten av sommaren. Sen skulle hon börja skolan.

Fanny somnar om. Drömmer att varghunden sitter i ett träd − som fågel. En svart fågel. Sitter blixtstilla med en pil tvärs igenom kroppen. Då kommer flygvärdinnan och drar ut pilen. Blodet forsar, stiger till en pulserande pelare. Hunden ger henne en blick. Deras ögon möts. Han verkar inte ha ont, snart är det över.

Fanny vrider sig. Ett kvidande tränger in i hennes dröm. Tvingar sig att vakna. Kvidandet kommer från kvinnan bredvid. Nu övergår det i ett stönande. Deras filt rör sig. Fanny har svårt att tro sina öron men nu stegras ljuden och det går inte att ta miste.

Med ens blir hon fruktansvärt kissnödig. Försöker hålla igen. Försöker somna om. Men det blir bara värre och värre. Tränger på. Vill absolut inte avslöja att hon hört och förstått. Om de nu alls bryr sig.

”Ursäkta.” Inget händer. Fanny tvingas kliva över kvinnan som somnat. Mannen reser sig medan han tänder sin läslampa. Deras blickar möts. Smygande försöker hon ta sig förbi alla de sovande. Tack vare den ensamma lampan finner hon sin plats tillbaka.

”Ska jag släcka?” viskar han.

”Ja.” nickar hon.

Blir stående framför honom. Hans händer glider över jeansen och in under den bylsiga tröjan. Fanny sneglar mot kvinnan.

”Hon sover som en stock, jag lovar.”

Under tröjan är brösten fria. Han trycker upp sitt knä mot hennes skrev medan han stoppar in sitt huvud under tröjan. Han tar tid på sig. Allt sker varsamt med en förunderlig ömhet. Fanny blir otålig − knäpper upp jeansen. Han fattar vinken och drar dem av henne. Hon skrevar, häver sig upp på armbågarna, blir stående över hans stånd som är stenhårt − kanske han sparade sig. Mannen fattar tag kring Fannys lår och trär henne upp på spjutet, denna pil som slungar människan ut i kosmos, skapar världar som brinner…

Planet landar i gryningen. Luften är klar. Fanny tar en taxi direkt till hotellet. Där möter henne ljus och tystnad, precis som hon beställt. Och rena vita lakan. Hon kastar sig på den stora sängen och somnar. Sover djupare än på mycket, mycket länge. Vaknar av att någon buffar på henne, slickar hennes ansikte. Det är den svartgrå. Hon tänker inte säga hans namn, för hon vill inte förlora honom.

Spolar upp ett bad. Ingen hemma vet att hon befinner sig här. En frizon. Vännerna är vana vid att hon har mobilen avstängd. Med flit tog hon inte med sig något att läsa. Tänker om någon timme gå ner till middagen. Här är verkligen tyst. Nere i matsalen börjar hon undra om hon är enda gästen när en äldre herre uppenbarar sig och sätter sig så långt ifrån henne han kan komma.

Efter trerättersmenyn känner hon sig dåsig. Tar av sig kläderna och lägger sig naken mellan lakanen för att vakna mitt i natten, då det är för sent att gå ut. Får vänta tills i morgon bitti. Staden är känd för sina vackra tyger. Och planet går inte förrän sent på kvällen.

Lust på klänningar och högklackat. Fanny skyndar ut från hotellet. Slinker in mellan gränderna där det vimlar av småbutiker. Alltför krimsigt och kramsigt för hennes smak. Köper några sjalar i sprakande färger. Viker av ut på Boulevarden där fashionabel mångfald möter. Här är det för dyrt, hon förstår inte språket men lapparna i fönstren måste betyda erbjudanden. Hon går in och ser sig om. Hoppas nu hon får leta i fred. Det får hon tills hon samlat på sig en hög med klänningar och blir visad en provhytt. Här får hon också vara ifred. För ovanlighetens skull stöts hon inte bort av sin spegelbild utan finner tvärt om att hon klär riktigt bra i två av klänningarna − som hon köper. Skor borde vara ännu lättare att hitta.

Tillbaka på hotellet blir hon stående framför spegeln, villrådig, kan inte bestämma sig för vilken av klänningarna hon ska ha på resan. Den diskret mönstrade midnattsblå med slits eller den urringade rostfärgade? Hon har skor till bägge. Fanny tittar på klockan. Nu är det inte längre tid att välja, det blir den hon har på sig.

Tredje utropet. Sist av alla ombord. Andfådd och upprymd. Mannen på ytterplatsen reser sig. Det är han, samma som sist. Han ser att hon ser sig om och säger: ”Nej, hon är inte med, vi har gått skilda vägar.”

Else-britt Kjellqvist