Från Spider till ARCIV

feb072008

Skrivet av Gregor Flakierski

Reportage

Image TEMA VÄSTERBOTTEN

Sedan snart tio år tillbaka finns det i Västerbotten ett spännande projekt vars huvudsakliga syfte kan sägas vara att göra det möjligt för kulturarbetare att försörja sig på sin kompetens. Projektet heter ARCIV, är unikt i Sverige, och har hittills varit ganska framgångsrikt. Projektledare är Anders Persson, och Tidningen Kulturen har träffat honom för ett samtal om kulturliv, näringsliv, arbetsliv, arbetsmarknad, och andra praktiska och livsavgörande frågor. ARCIV står för Artistresurscentrum i Västerbotten, och har enligt Anders Persson en ironisk underklang, då arkiv ofta associeras till något gammalt och dammigt, medan här vill man vara raka motsatsen. Det började med ett projekt kallat ”Spider” anordnat av Arbetsförmedlingen Kultur i Västerbotten 1999–2000. Man samlade 15-16 kulturarbetare som var i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder och ställde frågan: Vad kan de göra med sin kompetens för att kunna försörja sig?

”Spider” blev till ett mål 1-projekt med pengar från EU, nu med landstinget som huvudman. Under resans gång har projektet förändrats och reviderats flera gånger. Målgruppen utgörs av cirka 250 professionella kulturutövare, och minst 80 procent, och kanske så mycket som 90 procent av dem är från Umeå. Man har därför strävat efter att samla resurserna på bästa sätt, och tyngdpunkten har tydligt förskjutits mot just Umeå. Man har dock fortfarande kontaktpersoner i alla västerbottniska kommuner.

Projektledaren Anders Persson har en akademisk bakgrund, han tog examen från kulturvetarlinjen vid Umeå universitet i slutet av 80-talet, och hamnade i museivärlden. Det var en konfliktfylld tillvaro, berättar han, med kvävande hierarkisk ordning, med ständig brist på resurser, och där mycket lite hände. Han avskydde det, och flydde efter något år. Han satsade istället på att bli hantverkare – upptäckte redan nu ett behov av att vara praktisk och konkret – och blev möbelkonservator. Hade eget företag under ungefär tio år, tills han blev ”headhunted” till ”Spider”. Hans närmaste medarbetare under senare år har varit Linda Eriks­son och Linda Karlsson, som båda har slutat nu.

– ARCIV har hittills haft tre huvudområden, säger Anders. För det första har man varit ett resurscentrum för kulturutövare, som fick möjlighet att låna en arbetsplats, i form av ett kontor med adekvat utrustning. Man har också ägnat sig åt affärsrådgivning och projektutveckling, där kulturarbetare har fått hjälp att planera sin ekonomi, och utveckla marknadsföringen. Man fick dessutom vid behov tillgång till en möteslokal.

Det andra området för ARCIV är marknadsföring av Västerbottens kultur. Man har gett ut en liten bok om Berättarnas län, en Sara Lidman-folder, och litterära guider till Lycksele och Umeå. Man har sammanställt flera kataloger, där man presenterar kulturarbetare och deras verksamheter. Bland de aktiviteter där man har deltagit kan nämnas Västerbottensdagarna på Grand Hotel i Stockholm och Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. En viktig uppgift för ARCIV är att koordinera länsövergripande marknadsföring av kulturen i Västerbotten.

– Slutligen, säger Anders Persson, arbetade vi med att skapa kontakter mellan kulturlivet och näringslivet, för att skapa en ny marknad för konstnärlig kompetens och kulturföretagarutveckling. Egentligen talar vi hellre om arbetsliv än näringsliv, då vi vänder oss också till den offentliga sektorn, fackföreningar, andra intresseorganisationer, och liknande.

– Nu ska vi utveckla nya områden, säger Anders, och det blir riktigt spännande.

Utgångspunkten är att det behövs alla sorters kompetens för att utveckla samhället. Kompetensen inom kulturen är en tillväxtfaktor. Människor i allmänhet kan mycket som aldrig kommer fram, och som inte tas tillvara. Det gäller inte minst kulturutövare vars unika kompetens kan komma till sin rätt i oväntade sammanhang.

– Det handlar alltså inte, förtydligar Anders, om att en konstnär ska måla en tavla som ska hängas upp på ett kontor. Sådana saker har man gjort länge, och det är inte det handlar om här.

– Ut med kulturen i samhället! utropar Anders, kultur ska angå alla, och det är i mötet allting uppstår.

Ett konkret exempel är en konstnär som har varit delaktig i förnyelsen av en camping, och designat stugor. Formen blev minst sagt originell, stugorna ser ut som laxromkorn, och färgsättningen är, ska vi säga, vågad – laxrosa nyanser! Ett annat exempel är skribenter som har varit ute på arbetsplatser och drivit projekt som ”Skriv ditt liv”. Reaktionerna från näringslivets sida har hittills varit mycket positiva, och många har blivit imponerade av de unika specialkunskaper som kulturutövare har att erbjuda.

På min fråga om inte samarbetet mellan kultur och näringsliv riskerar anpassning och utslätning av kulturarbetet, svarar Anders ett bestämt nej. Snarare tvärtom, säger han, och påminner mig om vad han sa tidigare om betydelsen av mötet.

– Jag har sagt det många gånger förut, och jag säger det igen: vad det handlar om är att kulturarbetare erbjuder en unik specialkompetens. Det gör dem knappast till anpasslingar eller narrar i näringslivets tjänst, utan till betydelsefulla och uppskattade medarbetare och specialister.

– Kulturarbetarna tar kontakt själva och skaffar uppdrag. Därför är det en viktig del i  verksamheten att utveckla företagandet bland kulturarbetarna. De är en ofta bortglömd grupp bland småföretagarna. Deras företag är för det mesta överlevnadsföretag, och de är företagare mot sin vilja. ”Den ofrivillige företagaren”, säger Anders med ett leende. Ett stort problem är att många inte vågar skaffa F-skatt för att inte förlora sin A-kassa. Vi hoppas att politikerna kan hitta en bra lösning, så att kulturarbetare kan behålla sina företag, vars tillgångar oftast består enbart av företagarens kunskaper, och ändå kunna ingå i det sociala skyddsnätet i tider då uppdragen tryter.

År 2008 återuppstår ARCIV i nya och större lokaler i Umeå. Där kommer man bland annat kunna erbjuda 20 kontorsplatser. Personalstyrkan ska också i fortsättning uppgå till 2,5 heltidstjänster, och man kommer att utveckla verksamheten. En skräddarsydd företagarutbildning för kvinnor är redan i gång. Man ska också satsa extra mycket på seminarier om kreativa näringa­r. En framgång är att man har fått tillgång till riskkapital för att initiera samverkansprojekt mellan kultur och näringsliv.

– Vi tror på en positiv framtid för vår verksamhet, avslutar Anders Persson, helt enkelt därför att kulturen med sin djupa betydelse för samhället på så många olika plan har en framtid.

Gregor Flakierski