Innesluten i sig själv - en trettiotvåårig dvala blir opera i skärgården

jun092012

Skrivet av Ulf Stenberg

Reportage

Lena Hoel. Foto: Alexander KenneyAnders Eliassons kammaropera "Karolinas sömn" hade premiär på Värmdö för några dagar sedan samtidigt som det nya konstcentrat "Artipelag" öppnades. Privata pengar förvandlas till allmän nytta, det är bara att tacka och ta emot. Skatteparadis förvandlas till en paradisisk symbios av natur och kultur. För det är en imponerande skapelse man på ett ytterst smakfullt sätt dockat ihop med den storslagna natur som omger det och som på ett fyndigt sätt inkorporerats i själva namnet. Konst och ölandskap.

Nu väntar vi - efter några lyckade privata konstcentra - på det nya operahuset, som det redan finns ritningar på men som kräver pengar som det allmänna verkar ha problem med att skjuta till, när sporten fått sitt, vilket den alltid får. IKEA har nämnts som sponsor, men det nya operahuset kan nog inte levereras som byggsatsen "Jussi".

Anders Eliassons kammaropera - som bättre låter sig rubriceras som en längre dramatisk konsertaria - bygger på en verklig händelse, "soverskan från Oknö", en kvinna som sovit i 32 år, innan hon vaknade upp och som 48-åring återgick till ett normalt liv. En osannolik händelse som sätter igång fantasin. Vilken den gjorde hos poeten, radiomannen och kompositören Bengt Emil Johnson, som gick bort för två år sedan, och som resulterat i ett libretto eller snarare i nio poetiska tillstånd av stor skönhet och verbal transpararens på det för honom typiska och närmast oefterhärmliga vis, det enklas komplexitet och storslagenhet. Något av det vackraste jag läste i librettoväg. Därför är det synd att man inte kan följa texten på en textmaskin samtidigt som Lena Hoel på ett fullödigt sätt ger den kropp och vokal substans (den går inte att urskilja, vilket ju inte är ovanligt i operasammanhang - men här är det ödesdigert). Man måste ha läst på ordentligt.

Det är lätt att förstå kompositörens förhållningssätt, när han stundtals tassar ut och in i texten med en ganska återhållen, närmast romantisk orkestersats, med rötter i svenskt 30- och 40-tal. Men visst är det musik av Anders Eliasson med sina ibland tvära kast mellan dramatisk intensitet och hugsvalande vila. Av myller och solitärer. Som Daniel Blendult och 28 musiker ur Hovkapellet hanterar med stor aktsamhet.

Scenbilden är enkel. Svart. Lena Hoel, helt i vitt, med böljande hår och klänning, framstår som en blandning av Bauers sagoprinsessa och Shakespeares Ofelia i den sparsmakade ljussättningen. Men vad har staplarna med bildäck där att göra? Det är fult och klumpigt, som om det handlat om att hitta något som inte har ett dyft att göra med vare sig texten, musiken eller dvalan.

Vad är det som har hänt?

Har tid förflutit här?

Nyss bröt ett ljus igenom

Och nu ser jag var jag är.

Jag vet att jag var borta,

jag vet att jag var hemma,

Mer än någonsin förut.

Jag ser hur ljuset flödar,

Jag känner tidens puls.

Jag hör, jag ser och allt är sant

Men aldrig som förut.

Ulf Stenberg