Kulturreportage
I häxornas krets, om häxtron i Sverige
HäxjaktEn insändare på DN-debatt under titeln ”Religionsfriheten missbrukas” lyder:”… det är upprörande att Borås tingsrätt friade föräldrarna som bedrev djävulsutdrivning på sin flicka, som kallades häxa”. På säkerhetsavstånd från skärtorsdagsnatten och efter att ha läst nyheten om flickan som hade bränts med glödgad kniv och hållits isolerad för att inte smitta den övriga familjen, dristar jag mig till att erinra om den häxhysteri som nådde sin kulmen under senare hälften av 1600-talet, alltså strax före Upplysningstidens förnuftstro.
Mellan 1660 och 1670 hade häxkarusellen varit igång runt om i hela Sverige. Våren 1675 satte Satan igång ett djävla liv i Katarina församling på Södermalm i huvudstaden och det skulle dröja mer än ett års tid innan man sansade sig något så när åtminstone i Stockholmstrakten. Dessförinnan hade redan fyrtio häxor hunnit brännas på bål i Bohuslän efter det att de halshuggits. Efter att ha bränt nio häxor och halshuggit fyra vittnen i Stockholm upphörde häxdansen tillfälligt.
Satan hade slutit en pakt med skomakaränkan Karin Nilsdotter från Gävletrakten som tagit med sig sin 12 årige son Johan Johansson Griis flera gånger till Blåkulla. Genom sonens utförliga vittnesmål halshöggs modern och brändes på bål. Därefter skickades den nu föräldralöse pojken till Stockholm och togs omhand av släktingar där.
Han fotvandrade från Gävle till Stockholm och på vägen försörjde han sig genom att vittna i trolldomsprocesser, ja han blev till och med städslad av en speciell kommission i Uppsala som var intresserade av autentiska upplevelser i Blåkulla. Där berättade han och de visgossar som han slagit följde med för alla som ville höra på om hur det gick till i Blåkulla.
En barntillåten och en barnförbjuden Parsifal – Malmö och Köpenhamn
Parsifal i Malmö. Susanne Resmark Reinhard Hagen Foto Malin ArnessonDet finns tydligen ingen samordning mellan operascenerna i Malmö och Köpenhamn. Därför två Parsifal samtidigt. Och inget ont i det, snarare tvärtom, det öppnar för intressanta jämförelser, och samordning är inte heller det allena saliggörande i konstnärliga sammanhang, där krockar ofta är att föredra. För en krock handlar det verkligen om denna gång, en konstnärlig sådan. Samma verk, två radikalt olika synsätt. Parsifal som rogivande saga eller som brutal rit. Det är bara att välja. Parsifal har många in- och utgångar.
I centrum, det går inte att trolla bort, står det kristna syndabegreppet, dess förhållningssätt till sexualiteten och drifterna. Där båda skuldbeläggs, djävulens verk som de är med kvinnan som hans lydiga redskap. I denna absurda kvinnosyn samsas de flesta religioner, och visserligen är Parsifal lite av ett hopkok på detta men med en klar dominans för kristendomen, vilket fick Nietzsche att anklaga Wagner för att ha ”knäfallit inför det kristna korset”. Det är ett religiöst drama och ett drama om religion, samtidigt, även om man som icke-religiös förstås upplever den problematiken på distans. Utan egentlig, innehållslig aktualitet idag (förhoppningsvis).
Däremot, i allra högsta grad, en formellt dramaturgisk och konstnärlig sådan. Som en programbokskommentar föreslår, man ska inte driva den innehållsliga tolkningen alltför långt utan ”bara låta sig förtrollas, mystifieras av en förvirrande, fascinerande berättelse”. Genomlyst, måste man tillägga, av en musik som överglänser allt detta, den kanske vackraste och innerligaste som Wagner skrivit.
Eller, om man får vara lite prosaisk och önsketänkande, se Parsifal som en kraftfull vidräkning med religion överhuvudtaget. Även om jag tror att det är att göra Wagner mer modern än han förtjänar. Det finns det inte heller någon täckning för. Nietzsche hade helt enkelt rätt.





































