Malmöfestivalen och självinsikt

sep012006

Skrivet av Ida Thunström

Reportage

Malmöfestivalen och självinsikt

Ida Thunström vandrar på Malmöfestivalen och inser plötsligt att den förhatliga individualismkulten plötsligt faller henne i smaken - "självdistans" heter receptet.

Det som är roligt med Malmöfestivalen är precis samma sak som på andra stadsfestivaler. Jag tror att det ligger i själva begreppet, själva definitionen av en festival. Att promenera fram och tillbaka på stadens välkända gator och springa in i olika musikaliska arrangemang och andra attraktioner och happenings, utan att riktigt känna igen det annars så planerade liv man lever. Överallt händer något oförutsett, eller för dem som ändå föredrar framförhållning, något förutsett som man ser fram emot.

Dock behöver man inte välja om man inte vill, utan kan bara stanna till där det känns skönt och låter fint och det är hela saken. Så som livet borde vara. Man tar upp tips och följer med strömmen. Håller öron och ögon öppna, i den mån man förmår.

En bra festival kännetecknas därmed av ett brett, men inte alltför stort urval, samt en bra crowd helt enkelt. Detta har Malmöfestivalen; Malmöfestivalen är behaglig.

missu

Miss Universum ÄR självdistans, och det är denna som gör det kul, denna som gör att det går hem. www.missuniversum.nu

Jag vänder mig främst mot: det naiva anammandet av det absoluta egot och individualism-kulten, frosseriet i alla former av provokation - för provokationens skull, liksom det medvetna upphöjandet av dumheten som strategi och den anti-intellektuella hållning, allt detta börjar riktigt stå mig upp i halsen. Jag har hört att G.W.Bush använder sig av samma metoder när han kritiseras för sin dyslexi (läs verbala idioti), och jag gillar det inte. Det kan bli en farlig väg i längden.

Ändå infann jag mig i gräset framför alumascenen, och i stort sett alla mina dubier om Miss Universum besannades. Hon använde sig av humoristisk kvinnlig bitterhet, degraderande av professorer och forskare, av vetenskapen. Ironiserade över städning och annat sånt som man måste göra, ja över det mesta faktiskt, utom folk med Downs Syndrom för de är så söta fast tyvärr inte så många för de flesta aborteras innan de kommer ut.

Dessutom var hon snyggast-i-världen och jävligt-skärpt-fast-hon-inte-visar-det. Båda klassiska grepp, väl ackompanjerat av hemmagjorda komp som man kan göra med ett enda högerklick på musen.

Jag borde alltså, för att följa min egen grundinställning, avsky det. Eller åtminstone tycka att det är hemskt dåligt. Ändå märker jag helt oväntat att jag finner Miss Universum alldeles förträfflig.

På riktigt, det är sant (tänkte jag förbluffat), hon är skitkul!

Hon är oemotståndlig med sin trumpna charm och avslappnade dialog med publiken (vi fick gärna sjunga med i refrängerna, de var lätta att lära sig) och låt gå för att hon inte gav mig någon omvälvande livs-insikt, men hon gav en mycket stor portion feel-good.

Självfallet frågade jag mig hur detta kunde komma sig, vad som gjorde att Catti Brandelius trots att hon uppfyller alla mina kriterier för vad jag inte vill se, får mig att tok-le i hela 50 minuter.

Jag tror att det handlar om hur hon, i allt detta, framställer sig själv med en ärlig och väl menad självdistans.

Miss Universum ÄR självdistans, och det är denna som gör det kul, denna som gör att det går hem. Hos mig, och hos den övervägande delen av publiken, som var ungefär i min ålder.

Denna självdistans är, när allt kommer omkring, betydligt viktigare än teknisk färdighet och intellektuella texter, t ex.

Detta bevisades för mig ytterligare då jag följande festival-dag följde med en annan vän, denne härrörande från en tidigare genration än jag, till Mölle-platsen för att lyssna på rockmusik.

Där spelade Dungen sin tunga psykedeliska rock med alla rötter i 60 och 70 talet. Internationellt erkänt band som gjorde sin enda sverige-spelning just där, på Malmöfestivalen.

De fick en fantastisk recension av sydsvenskan, och det kan de ju förtjäna. Min enda tanke var dock, för att sammanfatta, att jag plötsligt tycktes befinna mig i en fullkomligt anakronistisk situation. Fyra killar står i halvlångt hår och rockar så det står härliga till och spelar tvärflöjt och sjunger så jag tror Ted Gärdestad har återuppstått.

Och det är riktigt bra, eller, de är riktigt skickliga. Men de saknar självdistans.

'Det är som att vara tillbakakastad i tiden',  säger min följeslagare på 40+ lite lyriskt och jag har full förståelse för att han tycker om det.

Av samma anledning som att det är logiskt att jag tyckte om Miss Universum; eftersom jag tyckte om Miss Universum tyckte jag inte om Dungen. De fick ingen plats hos mig för de hade ingen självdistans.

Miss Universum har självdistans och då blir det mycket bättre.Med självinsikt kommer självdistans, och först då kan det bli bra. Tycker jag. Jag tycker det och jag har rätt, det är sant.

I varje generation finns en norm. Självdistans ligger i att ha insikt även om sin egen generation och varifrån man kommer. 70-talet är tråkigt, lika tråkigt som allt annat som inte har självdistans. Jag är nämligen uppvuxen på 90-talet, och jag är också snyggast i hela världen.

För att sammanfatta är det alltså lika viktigt för upplevelsen närifrån, varifrån och med vem man kommer dit. Den egna kontexten är lika viktig som den yttre. Ett folkligt jippo där man tillåter sig att driva runt och acceptera sin omgivnings preferenser -så som livet borde vara - skapar samtidigt ett tillfälle för kulturen att bli tillgänglig på ett ärligare sätt, eller, så ärligt som man väljer att göra det för sig.