Resebrev från Berlin

sep042006

Skrivet av Björn Gustavsson

Reportage

Resebrev från Berlin

Ändlösa hyreshuskaserner i norra Berlin svischar förbi i den grå morgonen innan tåget slutligen stannar vid Ostbahnhof - och här är allt så annorlunda jämfört med för tio år sedan. Då fanns bara en urmodig kiosk; nu vimlar det av serveringar och snabbmatsställen och ser ut som vilken modern terminalbyggnad som helst.

När jag bodde här 1992 var östra Berlin fortfarande DDR-präglat. Staden såg litet 50-talsaktig ut, med gles trafik (mest puttrande tvåtaktare), ålderdomliga affärer och enkelt klädda människor. Och i arbetarstadsdelen Prenzlauer Berg mötte hästdragna ekipage som levererade kol...

Nu sitter jag vid en av de trendiga uteserveringarna i skuggan av Wasserturm - vattentornet där Hitlers SA-trupper torterade sina meningsmotståndare till döds. Ja, historien är ovanligt närvarande och konkret i 4-miljonersstaden Berlin. I Prenzlauer Berg finns ännu hela kvarter där husfasaderna är pepprade av kulhål och där och annan balkong saknas: minnen efter slutstriderna 1945. Men på senare år har den slitna stadsdelen rustats upp och börjar nu bli riktigt glassig.

Det krigsbombade gamla 1920-talsvaruhus som i snart 15 år fungerat som alternativkulturens centrum, Tacheles, hotas av nedläggning. "Alternativfolket" får allt färre kvarter att hålla till i - men ännu finns massor av billiga bostäder, kollektiv och ockuperade hus. "Stop US aggression" och liknande utrop syns ofta på husväggar och över huvud taget är stadsbilden en annan än i Stockholm: sparsamt mobiltelefonerande utomhus, inga stadsjeepar, mängder av bensinsnåla "Smart"-bilar, och till skillnad från i Sverige bär nästan ingen keps...  

brandenburger_tor1	brandenburger_tor2
Den riktiga Brandenburger Tor	Ett konstnärligt projekt skulle gärna se      Brandenburger Tor på det här sättet.

Men den största yttre förändringen har ägt rum sydost om Brandenburger Tor, i det vidsträckta ingenmanslandet intill dåvarande muren. För tio år sedan skymtade här och var spårvagnsspår och gatsten i gräset... - en erinran om att för hundra år sedan brusade här storstadstrafiken genom Europas största trafikkorsning, med ett trettiotal korsande spårvagns- och busslinjer. Men efter 50 års träda har Potsdamer Platz förvandlats till ett ultramodernt centrum, där det internationella finanskapitalet investerat en nätt summa à 200 miljarder kronor. Vill man köpa en lägenhet här räcker dock futtiga 50 miljoner. Annars kan man ju alltid strosa runt i områdets sterila köpcentra, besöka legendariska Café Josty i nyuppförd, anonym form, besöka Berlins största biograf med 19 salonger eller den nyuppförda musikalteatern.

Jag sitter högt upp i Der Tagesspiegels hus och blickar ut över den Manhattan-liknande horisonten kring Potsdamer Platz - medan redaktör Hanssen berättar hur tidningens tolv musikkritiker sliter för att försöka hinna med den otroliga mängd konserter som äger rum.

Från svensk horisont ter sig Berlins kulturliv makalöst. Fyra operahus ångar på för fullt - samtidigt som ett nytt högmodernt operahus planeras. Teatrarna lockar med alltifrån läckert iscensatta Lessing-pjäser till rabiata multimediaäventyr på Volksbühne - ännu anfört av tyskt teaters enfant terrible: Frank Castorf.

Men institutionernas överlevnad är inte självklar. Jag var på en konsert med välansedda Berliner Symphoniker - där orkesterledningen i ödesdigra ordalag förklarade att nu indragna statliga subventioner gjorde att denna konsert förmodligen var den sista i orkesterns fyrtioåriga historia (med 17-åriga underbarnet Eduardo Zosi som solist i Tjajkovskijs violinkonsert). Flera i publiken replikerade genom att utlova ekonomiskt stöd. Det räcker dock knappast...

abbado

Claudio Abbado en orkesterdirigent som     har hunnit bli en myt.

Berlinfilharmonikerna (här finns minst ett tiotal symfoniorkestrar!) fortsätter att spela på absolut högsta nivå. Claudio Abbado ledde ju ensemblen till en rad konstnärliga arbetssegrar (se t.ex. dvd:n där han dirigerar Beethovens alla symfonier) men Simon Rattle har också visat sig vara en stor inspiratör.

Jag går till Deutsche Oper, som Götz Friedrich förde upp till absolut högsta världsklass, och ser Verdis "Ödets makt" - en modern iscensättning om "systemets" makt över den enskilde - och bländande snyggt, både visuellt och med en orkester som jag sätter som en av Europas fem främsta. Ibland bjuder även dess musiker (i olika konstellationer) på kammarmusik i foajén.

Minst lika hänförd blir jag av såväl "Norma" som "Tosca" på Staatsoper, världens äldsta opera, inhyst i ett fantastiskt rokokopalats från 1743 vid Unter den Linden. Sedan Daniel Barenboim (som ibland även bjuder på hisnande pianoaftnar) tog över huvuddirigentskapet spelar Staatskapelle bättre än någonsin.

Jag blir alldeles omtumlad när jag inser hur enastående rikt musikutbudet är. Jag försöker pricka in flera konserter per dag men hinner ändå bara en bråkdel av det jag vill. Jag hör Christine Schäfers underbara sopran tillsammans med Berliner Barock Solisten... jäktar sedan vidare... Och dessutom överallt en uppsjö av gatumusikanter - som dessutom ofta gör sina sedvanliga rundor på restauranger och caféer... Ûberall Musik...