Reportage

I häxornas krets, om häxtron i Sverige

Reportage - Kulturreportage

Skrivet av Lilian O. Montmar

maj162012

HäxjaktEn insändare på DN-debatt under titeln ”Religionsfriheten missbrukas” lyder:”… det är upprörande att Borås tingsrätt friade föräldrarna som bedrev djävulsutdrivning på sin flicka, som kallades häxa”. På säkerhetsavstånd från skärtorsdagsnatten och efter att ha läst nyheten om flickan som hade bränts med glödgad kniv och hållits isolerad för att inte smitta den övriga familjen, dristar jag mig till att erinra om den häxhysteri som nådde sin kulmen under senare hälften av 1600-talet, alltså strax före Upplysningstidens förnuftstro.

Mellan 1660 och 1670 hade häxkarusellen varit igång runt om i hela Sverige. Våren 1675 satte Satan igång ett djävla liv i Katarina församling på Södermalm i huvudstaden och det skulle dröja mer än ett års tid innan man sansade sig något så när åtminstone i Stockholmstrakten. Dessförinnan hade redan fyrtio häxor hunnit brännas på bål i Bohuslän efter det att de halshuggits. Efter att ha bränt nio häxor och halshuggit fyra vittnen i Stockholm upphörde häxdansen tillfälligt.

Satan hade slutit en pakt med skomakaränkan Karin Nilsdotter från Gävletrakten som tagit med sig sin 12 årige son Johan Johansson Griis flera gånger till Blåkulla. Genom sonens utförliga vittnesmål halshöggs modern och brändes på bål. Därefter skickades den nu föräldralöse pojken till Stockholm och togs omhand av släktingar där.

Han fotvandrade från Gävle till Stockholm och på vägen försörjde han sig genom att vittna i trolldomsprocesser, ja han blev till och med städslad av en speciell kommission i Uppsala som var intresserade av autentiska upplevelser i Blåkulla. Där berättade han och de visgossar som han slagit följde med för alla som ville höra på om hur det gick till i Blåkulla.

En barntillåten och en barnförbjuden Parsifal – Malmö och Köpenhamn

Reportage - Kulturreportage

Skrivet av Ulf Stenberg

apr292012

Parsifal i Malmö. Susanne Resmark Reinhard Hagen Foto Malin ArnessonDet finns tydligen ingen samordning mellan operascenerna i Malmö och Köpenhamn. Därför två Parsifal samtidigt. Och inget ont i det, snarare tvärtom, det öppnar för intressanta jämförelser, och samordning är inte heller det allena saliggörande i konstnärliga sammanhang, där krockar ofta är att föredra. För en krock handlar det verkligen om denna gång, en konstnärlig sådan. Samma verk, två radikalt olika synsätt. Parsifal som rogivande saga eller som brutal rit. Det är bara att välja. Parsifal har många in- och utgångar.

I centrum, det går inte att trolla bort, står det kristna syndabegreppet, dess förhållningssätt till sexualiteten och drifterna. Där båda skuldbeläggs, djävulens verk som de är med kvinnan som hans lydiga redskap. I denna absurda kvinnosyn samsas de flesta religioner, och visserligen är Parsifal lite av ett hopkok på detta men med en klar dominans för kristendomen, vilket fick Nietzsche att anklaga Wagner för att ha ”knäfallit inför det kristna korset”. Det är ett religiöst drama och ett drama om religion, samtidigt, även om man som icke-religiös förstås upplever den problematiken på distans. Utan egentlig, innehållslig aktualitet idag (förhoppningsvis).

Däremot, i allra högsta grad, en formellt dramaturgisk och konstnärlig sådan. Som en programbokskommentar föreslår, man ska inte driva den innehållsliga tolkningen alltför långt utan ”bara låta sig förtrollas, mystifieras av en förvirrande, fascinerande berättelse”. Genomlyst, måste man tillägga, av en musik som överglänser allt detta, den kanske vackraste och innerligaste som Wagner skrivit.

Eller, om man får vara lite prosaisk och önsketänkande, se Parsifal som en kraftfull vidräkning med religion överhuvudtaget. Även om jag tror att det är att göra Wagner mer modern än han förtjänar. Det finns det inte heller någon täckning för. Nietzsche hade helt enkelt rätt.

Funkisbyrån - En modellagentur fri från stereotyper

Reportage - Reportage om politik & samhälle

Skrivet av Marcus Ridung

apr202012

Sandro Grip och Sabina Hosseinbor, aktiva i modellagenturen Funkisbyrån. Foto: Marcus Ridung Viljan att bryta med samhällets stereotypa bild av människor med funktionsnedsättningar låg bakom initiativet av modellagenturen Funkisbyrå. En modellagentur med intressepolitiska syften där det inte bara är ytan som räknas. Idag finns det över 250 aktiva modeller som arbetar för ett mer jämställt samhälle.

I JAGs lokaler i Stockholm är det full aktivitet. På två våningsplan samsas verksamhetens olika delar: Föreningen, brukarkooperativet och stiftelsen. Men alla arbetar mot samma mål: Rätten att få vara huvudperson i sitt liv och i sin förening även när man har stora funktionsnedsättningar. Rullstolar och rullatorer står vid ingången, några sitter och äter lunch på de rosa stolarna med sina personliga assistenter. Bakom några dataskärmar diskuteras man innehållet i medlemstidningen, i ett annat rum står musikinstrument uppradade i väntan på att undervisning. På nedervåningen står egengjorda dockor som används i animerad film. De kreativa inslagen dyker upp nästan överallt.

Efter ett tag förstår man att Funkisbyrån bara utgör en liten del av JAGs agenda. JAG, som står för jämlikhet, assistans och gemenskap, är en ideell riksförening som startade 1992 och arbetar med att påverka och sprida information om människor med omfattande funktionsnedsättningar. Man arbetar med människors rätt att leva fullt ut, på samma villkor som alla andra och med bästa möjliga personliga assistans. Ett av uppdragen för föreningen var att driva på genomförandet av assistansreformen i Sverige. 1994 fick personer med omfattande funktionsnedsättningar rätt till personlig assistans.

Kerstin Sellin är informationsansvarig på JAG och vill lyfta fram vikten av det intressepolitiska arbetet.

-Det är inte så länge sedan målgruppen levde undangömda på institutioner. Det har blivit en attitydförändring i samhället mot personer med funktionsnedsättningar. Men vi måste hela tiden jobba aktivt så att pendeln inte slår tillbaka.

Vilse en dismorgon

Reportage - Resereportage

Skrivet av Bo Bjelvehammar

mar302012

vid bronNattens svartmoln är borta, himlen ligger stilla, marken är så stel, jag saknar vinden i det svepande gräset. Vinden som en vallhund. Men solen kommer att hetna, det kommer att ryka över markerna, tjälen är kvar i marken. Nu arbetar jag vidare på att fullborda en självbiografisk skiss, fullborda är fel ord, snarare komma med stödlinjer och randanmärkningar. Plötsligt kommer ett nytt ord fram, distopi och med det menar jag att min sorg är lika stor som min längtan.

Det går inte att se långt bort denna morgon med mjölkhinna, jag får ta till kikaren för att se bergfinkarna, som kommer troget om jag har ett gott förråd av nötter och solrosfrön, det går lätt att bestämma dem med det orangegula och det vita, även om de är mera klenfärgade under vintern. Och de lyfter och de kommer alltid i småflockar, de är mycket beroende av ett buskage nära matplatsen. De tar få risker och de bråkar sällan med de två stöddiga nötväckorna. Luften är rå, det är ett par minusgrader och sopbilen har inte kommit på utsatt tid, det är möjligen det svåra vädret eller så är det bara ny bemanning på bilen. Två telefonsamtal visar att folk ljuger, en håller inte sitt löfte, en annan skojar bort ett arbete, som inte är utfört. Samtidigt går smilfinken Robert förbi med hunden, det är ingen människa att lita på, lat, sladderaktig och verkligen elak mot sin kvinna, som han hånar öppet inför andra. Det blir en promenad intill klena björkar, som inte ens känner att våren är på väg, de är stela och stumma, liksom en vit huskropp och en sliten grålada. Några grågäss betar förstrött på en kalfläck nära skogsbrynet. Men gässen är oroliga, de lyfter då och då, de far åt öster och åt väster, inte i plogar, utan i ordnade klungor, en gås står vakt i utkanten av samlingen, men just den verkar nervös och den inbjuder till rörelser och kackel. Det är grågäss, näbbar och ben är orangefärgade. Tillbaka tar jag fram i huvudet en bild med en flock lupiner i rött och blått och lägger blommorna under stenen av rosenkvarts.

Från en plats till en annan sker en lätt förändring, det sker en grå övergång till en blågrå dag, men det sker ljudlöst, de fåglar som jag ser är både blyga och tysta, inga dofter känns. Innestängd, i vad då? I regelbundenheten, i ensamheten, i repetitionen av vardagens detaljer, som återkommer. Ögonblick läggs till ögonblick som blir tid och sammanhang. Inte ens trasor av moln som hänger på soltork, lätt färgade och med en glidande förmåga, som är svår att beskriva. En enslig glänta och ett snedblåst träd, ingenting mera. En stengård väcker både åtrå och motstånd, det känns lite udda, som en mur i skugga.

I väntrummet på vårdmottagningen läser jag ett nummer av magasinet Land från april 2007, särskilt ett reportage om Sam och Mia som driver lantbruk utanför Månstorp, de har under 43 år varje morgon druckit halvvarmt vatten och ätit en sked ljunghonung, de är aldrig förkylda och aldrig har de andra åkommor som ledvärk, bihåleinflammationer eller Tourettes syndrom eller liknande neuropsykiatriska funktionshinder. Om allt detta går det att läsa i den kolorerade tidskriften Doktorn, även den finns i väntrummet, den får man gratis, jag tar med den hem för att lösa ett sudoku, resten slänger jag. På ena väggen sitter en affisch som visar farliga hudutslag, det ser inte ut som eksem, snarare dödlig cancer, jag läser inga texter, bara de två orden malignt melanom gör att man genast känner sig sämre och illa till mods. Efter allt detta elände blir det min tur att komma in, blodtrycket är inte bra och allt är relaterat till svåra upplevelser i väntrummet. Där det även satt en märklig dansk medborgare, han sa sitt namn, Ole Viesland. Det han talade länge om var gråsuggors seende, han frågade efter min uppfattning, men svarade själv och föreläste om punktögon (fast jag tror det handlar om fasettögon) och sensorer för fuktavläsning och rullförsvar vid anfall. Det enda jag hade att säga var att jag inte tyckte om gråsuggor, att de fanns på fel platser, skuggiga och fuktiga och att de verkade leva så planlösa och begränsade liv. Dessutom prisade dansken både avkok av mjölkört och lindblom i te.

Tillbaka i den svarta och ödsliga vintern tänkte jag lite mera på detta kräftdjur, som liknar en platt grå klump, från somrarna i Bohuslän minns jag så ordet monkelus, samtidigt ser jag bilden av faster Johanna med vårtan med hårborst, som klagade på allt och alla, hon var en redig gråsugga, aldrig har jag sett en sådan snipmun, som ett tunt streck i en kassabok med linjer som på ett modernistiskt konstverk. Vårtan var platt, runt sju mm, hudfärgad och den hade inga mjuka och böjliga hårstrån, den såg mera ut som grisborst. Att vara ensam hos faster Johanna var bland det hemskaste i barndomen, värre än att bli biten av en ilsken hund och jagad ut i kornåkern av äldre pojkar. Det var en ensamhet, en tystnad och en terrorverksamhet, som jag inte kan beskriva. Det har gett men, detta att tvingas vara hos en viss faster. Och allt hänger samman med vårtan, det var omöjligt att inte se på vårtan (Nu tvingar mig detta att komma tillbaka senare till fenomenet vårtor). Och bredvid ser jag hennes vän, den avlägsna släktingen Marina Eldcrona, i grå kofta, grå kjol utan veck, grått hår, grått ansikte. Marina Eldcronas handslag glömmer jag aldrig, det var som att ta en lungfisk i hand eller en lätt aladåb, att krama om henne var aldrig att tänka på. Hela hon var grå, hon var en äkta gråsugga, när hon öppnade munnen kom det bara fram gråa ord, små regnmoln, hon blev 58 år, så skulle Kafka ha skrivit, utan att lägga ut texten om allt det gråa. En trång, grå värld! När jag fortsätter att gå ett stycke till möter jag en betongsugga, som ska hindra obehöriga att köra där de vill men inte får och då är inte tanken lång till småbrukaren Olof Ahlgren med sin Grålle, den bullige grå traktorn. En låg Ferguson, där Olof i en låda hade hö och havre till hästen och i en sockerlåda handle till sig själv, han var en småbrukare, de finns inte mera, de är utrotade, de var inte lönsamma och inget att ha. Ingen ville hämta deras mjölk och befatta sig med deras kreatur. Småfolket fick stå kvar på vångarna, färdas längs med övervuxna markvägar och glo efter den första starflocken och se ägorna flacka igen, storbonden kunde inte ens vända där med sina förväxta maskiner. Ta av mössan, tumma på pappskärmen och svettremmen, snyta sig i blåblusen och se på sina förvärkta händer, finna sig i att kroppen kroknar som ett gammalt träd och tänka på snöyra och slagregn. Jag gråter när jag vill, nu. Tårarna möter de likgiltigas övermakt och jag minns när vi gick till bäcken för att vattna korna och när vi drev dem hem från betet i utmarkerna.

Kyla i Kabul

Reportage - Resereportage

Skrivet av Åsa Pernilla Gustafsson

mar272012

det snöar i KabulVintern är kall i Kabul. Det sägs att på många, många år har det inte varit sådan kyla. Temperaturen går ner till runt tio minusgrader på natten.

I kylan inträffar ’koranbränningen’: Den 20 februari bränns koraner på den stora amerikanska Bagram-basen en bit norr on Kabul. Det finns inte av alla berörda parter bekräftade uppgifter om vad som verkligen hänt, men från amerikansk sida understryks att det rör sig ett oavsiktligt misstag, att bränningen gjorts av ’ovetande soldater’. President Obama och amerikanska dignitärer ber om ursäkt för vad som hänt. Men upprördheten är stor och bränningen följs av en våg av demonstrationer och oroligheter över hela landet. Även om det i grunden är en genuin upprördhet är det i många fall sannolikt också en kumulativ ilska som får utlopp, baserad på det oupphörliga kriget och annat som skapar de svåra levnadsförhållandena. Det finns risk för att situationen utnyttjas av uppviglare och oroselement. På ambassaden blir vi försiktiga med vart vi kör. Vi undviker känt oroliga områden i Kabul. Många ambassader och internationella aktörer, som FN, ställer in möten och håller sig mest hemma. En del ambassader bedömer säkerhetsläget som så allvarligt att de har s.k. lock down; personalen lämnar inte ambassadområdet alls och tar inte heller mot besökare. Vi på vår ambassad har bara lock down en kortare period och i övrigt är vi mycket försiktiga med vart vi åker. Kylan i kombination med det allmänna osäkra läget blir en mental press på oss alla på ambassaden.

Demonstrationerna blir färre, det lugnar sig efter runt en vecka. Men i media påminns om attacken på FN-kontoret i Mazar-e Sharif i norra Afghanistan. Den skedde inte i direkt anslutning till, utan en tid efter, den koranbränning som ägde rum i Florida förra året. Det finns skäl för fortsatt försiktighet en tid framöver. I den tragiska attacken i Mazar-e Sharif dödades flera av en folkmassa, inklusive en svensk, Joakim Dungel, som inte hade arbetat så länge på FN-kontoret.

När oroligheterna avtar rapporteras om ’resultatet’ denna gång; ca 200-300 skadade och ca 30-40 döda i hela landet (lite olika siffror anges beroende på källa). ’Resultatet’ efter koranbränningen i Florida förra året uppskattades till ca 25 döda, så den här gången är det ’värre’.