Hon vill aldrig gå i pension

sep022006

Skrivet av Johanna Wilkens

Porträtt

maria_gruvvagen

Hon vill aldrig gå i pension

Från ett krigshärjat Afghanistan till människoöden i Vitryssland.  Hennes engagemang i sociala frågor har fört henne till de mest avlägsna platser och det är individerna som driver henne.
   - Vissa personer sätter sig och man kan inte vara utan dem, säger Maria Söderberg.

Fotografen och journalisten Maria Söderberg har skildrat människor och miljöerna de lever i under hela sitt yrkesliv. Viljan att hjälpa håller henne konstant sysselsatt med olika projekt rörande narkotikamissbruk och sexhandel. Hon beger sig ofta tillbaka till de platser hon besökt för att följa upp människor hon mött. I Vitryssland där hon både arbetar med naturskildringar och mänskliga rättigheter har hon varit 26 gånger.

- Enskilda händelser och personer förklarar mycket om vad som händer i ett samhälle, genom dem lär man sig, säger hon. Om man gång på gång återvänder med nytt material och nya vinklar kan man inte följa utvecklingen på samma sätt.

marianov2005När jag träffar Maria Söderberg är hon precis klar med middagslagningen åt barnen Lars och Anna. Pannkakor med blåbärssylt, den mörklila färgen från bären sitter fortfarande kvar på händerna.

- Jag har alltid drivits av en vilja att berätta någonting. Sociala frågor har engagerat mig ända sedan jag var ung. Allt från Rädda djuren till skoltidningen, viljan att ingripa och angripa har alltid funnits där.

Endast 23 år gammal förde denna vilja henne till krigets Afghanistan. Där samlade hon material till sin första bok "I krigets skugga". Istället för att vända linsen mot frontlinjen valde hon här att skildra folket och främst kvinnornas vardag.

- Jag var lycklig! Att resa i Afghanistan i en fyrhjulsdriven jeep genom sandöknen på väg till en gerillabas var otroligt. Där levde jag fullt ut, använde alla sinnen. Man vet att man gör något som är viktigt, att det betyder något. 

Vistelsen i Afghanistan och önskan att förstå de ryska män som krigade där fick upp hennes ögon för Vitryssland, av somliga kallat Europas sista diktatur. I landet har hon bland annat gjort olika reportage från staden Barysau där hon träffat unga kvinnor som utnyttjas i sexhandeln.

- Det började med att jag åkte runt i Vitryssland och höll visningar av "Lilja 4-ever", det kändes viktigt att visa filmen. Sedan börjar man tänka, finns dessa flickor i verkligheten? Man vet att de finns, men vad har de för berättelser?

Under tiden vi pratar ringer Marias mobiltelefon flera gånger och hon reser sig ur soffan för att svara. Den här gången är det ambassadrådet i Minsk som vill tala om ett kommande litteraturseminarium i Vitryssland. Maria berättar att ideologiska kommittén vill ha materialet som ska användas under litteraturdagarna fyra veckor i förväg för att godkänna det.

- Censuren av medier är så utbredd och regimen trakasserar alla som inte tycker som dem. Jag tycker mest synd om vitryssarna som har det så svårt att agera, säger hon.

Det är svårt att inte bli avundsjuk när Maria med stor entusiasm berättar om sina projekt och om hur hon känner inför sitt jobb. När jag frågar henne vad hon gör på fritiden replikerar hon blixtsnabbt, "när jag arbetar är jag fri".

- Det är konstigt hur folk ser på ordet fritid, som om tiden man har på jobbet inte är fri. För mig är den det. Jag älskar ju mitt jobb!

Överallt i radhuset där hon bor finns spår av hennes olika projekt. I köket välkomnas jag av bilder på hemkommunen Laisvalls dunkla gruva. I vardagsrummet faller ljuset från takets spotlights på en broschyr om Vitryssland. Hon lutar sig tillbaka och reflekterar med självklar säkerhet om sin framtid.

- Jag vet att jag kommer arbeta med det här hela livet. Det är just det som är så underbart med att jobba frilans, man går aldrig i pension.