Ett långt liv i sällskap med människor, Gud och poesi

sep152006

Skrivet av Helena Leijd

Porträtt

Ett långt liv i sällskap med människor, Gud och poesi

Helena Leijd ger oss en glimt in i en numera förgången, men ack så nära, värld, då hon lyssnar på ett föredrag av Aina Holmström, 90.

Oljemålningen föreställande Norrbackagatan 19 i Stockholm hänger lite snett i det rum hos Internationella Kvinnocentrum IWC (som förresten erhöll Nelson Mandelas pris förra året) som det oftast hålls framträdanden i. Det är även ett klassrum för elever som nyligen eller tidigare kommit till Sverige för att lära sig svenska. I dag har eleverna fått provrösta. De har haft besök av två kvinnor från Socialdemokraterna, och Aina Holmström, som har varit medlem i IWC i sex av sina 90 år, ska hålla ett anförande om de episoder i hennes liv som påverkat henne. Hon har knappt sovit natten till denna regniga septemberdag. Det är snart val och torsdageftermiddag. Studieförbundet Vuxenskolan är huvudman bakom kvinnoföreningen som Mirella Musa en gång startade och fortfarande är ordförande för. Gabriella Kassius, drygt 80 år, är en annan av eldsjälar i föreningen som håller i många lektioner. Hon lyckas samla eleverna efter oordningen som följde på provvalet.

aina_holmstrom_och_soledad_bellange

Aina Holmström här tillsammans med Soledad Bellange, ägare till Galleri Bellange i Stockholm. Foto: Galleriet.

Hon arbetade under flera år från 1979 och framåt med flyktingar. I januari till april samma år höll hon en mor och hennes två barn från sydöstra Turkiet gömda hemma hos henne.

- Polisen kom just när flyktingarna var hos sina föräldrar på annan ort, berättar Aina. De kom även en annan morgon, men lika tur hade vi då; polisen kom klockan 08.00 och flyktingarna var på annan ort., fortsätter hon.

Så började hennes frivilliga arbete inom en grupp som försökte hjälpa flyktingar. Varje torsdag hämtade hon en lista från ett möte i regeringen där de invandrares namn stod som skulle utvisas. Hon sände fax och brev till bl.a klostret i Alsike som gömde flyktingar. Detta skedde i femton år. Genom FARR lärde hon sedan känna Anita Dorazio, känd för sin engagemang kring flyktningsfrågor, som kämpar än i dag.

Innan hon gifte sig 1945 skrev Aina Holmström dikter och på 80-talet samlade hon dem i samlingen "Pyrande glöd". Hon har även spelat in två cd-skivor och detta har DN uppmärksammat.

Hon inleder berättelsen om sig själv med en dikt om sin fars svettdroppar han fick då han i Jörn drog upp kärran med post från stationen tillsammans med en farbror Söderman. (Hans son, Fredrik Söderman, var förresten en ivrig socialdemokrat som lade ner ett stort arbete för att visa på orättvisorna och diskrimineringen av arbetarna, berättar Aina)

Aina hade åtta syskon och de växte upp i ett stort hus i Jörn i Västerbottens län. Nu är vi i hennes minnesbank. Publiken lyssnar andäktigt. Det är 1920-tal i Västerbotten och familjen tillhörde Evangeliska fosterlandstiftelsen. Hennes mor startade en kaféverksamhet och hennes far var postiljon. Under en kort tid hade de råd med pigor, som regementsenligt fick sova på kökssoffan. Aina själv fick TBC, men blev frisk genom att vila två timmar varje dag samt genom att dricka varm getmjölk hos grannarna.

När Aina Holmström blev 17 år reste hon till Stockholm.

- Jag var sjuk av hemlängtan, men mina bröder betalade min resa. Jag var nog ett odrägligt barn, funderar hon.

I konfirmationsgruppen såg hon en annons i en kristen tidning och blev övertalad att bli praktikant på Ersta diakonissestiftelse och stannade i Stockholm i sex månader. Hon fick arbeta med servering och som köksbiträde i Mariahemmets kök. Hon fick även lära sig hur oblaten till nattvarden tillverkades.

- Prinsessan Ingrid kom på visit till stiftelsen vid ett tillfälle, berättar hon.  

1936 reste hon tillbaka hem till Jörn. 18 år gammal studerade hon på Vindelns folkhögskola. Hon studerade även på Lekmannaskolan i Sigtuna; en komprimerad kurs som berättigade till realexamen. 1937-39 studerade hon till sjuksköterska på Akademiska sjukhuset i Uppsala, dock blev det ingen examen för hennes del.

- Rektorn sa att det var Guds vilja att jag inte skulle ta någon examen, men att jag gärna fick vara med då de andra tog på sig sina mössor. En sjuksköterska tog med mig i bil till Umeå där jag bodde en tid, fortsätter hon.

1942 blev hon, nu dock utbildad till undersköterska, husmor för en barnkoloni som anordnades av KSS. Tretton barn kom sjuka från Karelen vid denna koloni vid Bråviken. Det var ett samarbete mellan Finland och Sverige. Hon hade tre unga kvinnor under sig från Sverige samt tre från Finland. De blev bland annat friska genom att de fick plättar gjorda av malda strömmingar.

1945 gifte sig Aina, född Backman med Arne Holmström. Han friade till henne före den första segelturen hon någonsin gjort. De firade förlovning på seglatsen och själva bröllopet stod i jultid.

- Han sade till mig att jag var fri fastän jag var gift med honom, berättar hon.

Aina blev hemma i femton år med de sex barn de fick, tre pojkar och tre flickor, varav två var tvillingar. Efter hammafrutiden arbetade hon som sjukvårdsbiträde på Stureby sjukhus. Hon fick en gång en reprimand av en sjuksköterska för att hon pratade med de senildementa. (De förstod ju ändå inte vad hon sa...)

Med sin poesi framträdde hon 2003 vid Stockholms stadshus 80-årsjubiléum, som undertecknad arbetade med. Hon framträder fortfarande i Stockholm. På SKÅL vid Bergsundsstrand och i våras på Mumbai Poetry Slam.

Föredraget hon håller på IWC pågår i fyrtiofem minuter. Aina blir kvar bland sina vänner och beundrare en stund efter sitt anförande och tar sig sedan kommunalt hem, uppför berget där hon bor i Svedmyra.