”Jag är så glad att jag är svensk…”

apr192012

Skrivet av Ivo Holmqvist

Porträtt

Gustaf Sundbärg . Bild från WikipediaFrån mitten av 1800-talet och åttio år framöver utvandrade en och en kvarts miljon svenskar. De allra flesta av dem drog till Amerika. Kring sekelskiftet 1900 fanns var femte svensk däröver, och Chicago kunde räknas som den tredje största svenska staden i världen. Där bodde fler svenskar än i Malmö. Orsakerna till denna väldiga emigration var många, bland annat en betydande folkökning i hemlandet under en lång fredsperiod med bättre hälsa och bättre mathållning – med Esaias Tegnérs ord fred, vaccin och potäter. Folkmängden steg kraftigt men samtidigt proletariserades en stor del av landsbygdens folk genom vittgående jordreformer som slog samman små splittrade ägor till större.

Historikerna som granskat detta brukar tala om push- och pull-faktorer. Till de negativa i hemlandet hörde klassmotsättningar, religiöst förtryck, en utsträckt värnplikt. Till de positiva på andra sidan Atlanten kunde räknas goda arbetsmöjligheter, bättre löner, löftet om ett eget ”homestead” – och så hoppades man hitta guld, först i Kalifornien, sedan i Klondyke. Långt om länge vaknade myndigheterna här hemma och insåg att denna åderlåtning på kapabel folk inte kunde få fortsätta. På sedvanligt svensk sätt tillsatte man en utredning. Statistikern Gustaf Sundbärg genomförde den i en imponerande rad faktaspäckade volymer 1907-13 (han avled året därpå). Kanske intressantast av dem är bilaga XVI, ”Det svenska folklynnet”, där han aforistiskt försöker sammanfatta just det.

Den kom för hundraettår sedan och lästes flitigt både då och senare. ”I och med denna bilaga, en högst märklig, av brinnande patriotism genomandad folkpsykologisk analys, blev han med ett slag en av Sveriges mest lästa och beundrade författare, en sanningssägare, vars ord under de följande åren citerades mer är de fleste av våra större författares” påstår Nordisk Familjebok. När Herbert Tingsten 1969 publicerade sin ideologikritiska genomgång av hundra års svensk skolpropaganda, ”Gud och Fosterlandet”, så kom han bland mycket annat in på Sundbärgs åsikt att svenskarna har lätt att förgapa sig i allt utländskt men ringaktar det inhemska, ett tacksamt ämne att ta upp och generalisera. Så här skrev Gustaf Sundbärg:

”Ett av vårt folks mest utmärkande drag är den starka fantasin. Den gör sig gällande på en mångfald områden. Här skola vi blott undersöka dess betydelse för den svenska nationalkänslan. Fantasien ställer för svensken i en lysande dager allt som är avlägset. Vad som ligger alldeles framför honom, ser kan icke. Svensken är långsynt. På nära håll ser han dunkelt och oredigt (…) Svensken är likgiltig för sitt eget, hänförd av allt som ligger långt borta. Här skulle nu den nationella instinkten ha inneburit en högeligen önskvärd och hälsosam motvikt. Men denna nationella instinkt existerar icke. Och sålunda har svensken fått utveckla sin ringaktning för allt svenskt, sin kärlek och beundran för allt som är främmande.”

Dock fanns det, framhåller den spydige Tingsten, gränser för Sundbärgs klander av sina landsmän: ”Den kritiska tonen i behandlingen av det svenska lynnet kan emellertid inte dölja grundtanken, att vi egentligen är ett utomordentligt fint folk, ett begåvat, ädelt och förnämt folk…” För övrigt kom emigrationsutredningens kloka synpunkter och förslag lite för sent för att ha någon större betydelse. Ett drygt dussin år senare blev det dåliga tider i USA, och invandringen krympte från en flod till en rännil genom ett restriktivt kvotsystem. 

Gustaf Sundbärg var varken först eller sist med att anse att svenskar har lite för lätt för att beundra allt utländskt. Av en slump fick jag häromdagen i min hand en amerikansk bok vars existens var obekant för mig och vars författare var mig en okänd storhet. På sidan 216 hittade jag följande försök till förklaring av en aspekt av det svenska folklynnet, den mördande självkritiken, och det som långt senare Aksel Sandemose myntade som Jante-lagen:

Det nya Sverige”I was sorry to notice not only in Stockholm, but more or less throughout Sweden, a spirit of detraction in regard to everything Swedish. Whenever I mentioned with admiration the name of a distinguished Swede, I was almost always sure to hear, in return, some disparaging remark, or a story to his disadvantage (…) No amount of renown, nor even the sanctity which death gives to genius, can prevent a certain class of them from exhibiting the vices and weaknesses of their countrymen. Much the severest things which I heard said about Sweden, were said by Swedes themselves, and I was frequently obliged to rely upon my own contrary impressions, to protect me from the chance of being persuaded to paint things worse than they really are.”

Men om det ska rackas ner på Sverige så är det svenskarna själva som ska göra det, utländska besserwissrar ses med oblida ögon: “Yet, singularly enough, the Swedes are rather sensitive to foreign criticism, seeming to reserve for themselves the privilege of being censorious.” Som märks av de sirliga och lätt omständliga formuleringarna har texten en del år på nacken. Den skrevs 1857, samma år som Flaubert gav ut sin roman ”Madame Bovary” och Baudelaire sin diktsamling ”Fleurs du Mal”. Det året företog Bayard Taylor från Pennsylvania en resa till Skandinavien. Han var trettiotvå år gammal, sedan länge skribent i New York Tribune, och hade hunnit med mängder av resor till Europa, till Kalifornien under guldrushen, till Centralafrika, Indien, Kina, Japan…

”Northern Travel” som G.P. Putnam på Broadway i New York gav ut året efter hans resa i Norden är en välskriven bok som snabbt översattes, men någon ny upplaga kom aldrig. Några år innan denne amerikan gav ut sina ”Summer and Winter Pictures of Sweden, Denmark and Lapland”, som underrubriken lyder, hade Fredrika Bremer skildrat sin resa runt Amerika i ”Hemmen i Nya verlden”. I den märks knappast några observationer av en amerikansk självkritik. Däremot är det trängselfyllt med hennes möten med tidens berömda amerikanska författare. Celebriteterna är mera sparsamt förekommande hos Taylor även om H. C. Andersen figurerar på ett par sidor, vänligt om än lite intetsägande.

Vidare är Taylor imponerad av det svenska kungahuset, och han erkänner att Stockholm är vackert: ”The Swedes are proud of Stockholm, and justly so. No European capital, except Constantinople, can boast such picturesque beauty of position, and none whatever affords so great a range of shifting yet ever lovely aspects.”  Fast han gillade Göteborg bättre: “This is, in every respect, a more energetic and wide-awake place than Stockholm.” Det är en genomgående positiv bild han ger av Sverige (liksom av Danmark och Norge), och han är välinformerad både i fråga om Lings gymnastik, svensk titelsjuka, det ideliga tackandet för maten och mycket annat.

omslagetMen han förskräcks över den lösa moralen. Stockholm ”has been called the most licentious city in Europe, and, I have no doubt, with the most perfect justice. Vienna may surpass it in the amount of conjugal infidelity, but certainly not in general incontinence. Very nearly half the registered births are illegitimate, to say nothing of the illegitimate children born in wedlock.” Efter den salvan om horeriet i huvudstaden kommer han in på supandet: “Drunkenness is a leading vice among the Swedes, as we had daily evidence.” På ett café träffar han på en adelsman, en gång lovande, nu nersupen. Dock är denne inte värre plakat än att han självironiskt kan citera Bellman: ”Så vandra våra stora män/ Från ljuset ned till skuggan”. Men så var det visst också, komenterar Taylor, med både Bellman och Tegnér, ”and many others, with how much justice I care not to know, for a man´s faults are to be accounted to God, and not to a gossiping public.”

Superiet var allmänt förekommande redan tjugo år tidigare, om man får tro en annan gammal bok som jag samtidigt råkar ha till hands, ”Scandinavia Ancient and Modern” där de båda författarna Andrew Crichton och Henry Wheaton hävdar att ”Drunkenness seems to be the epidemic vice of the Scandinavian people. Brandy is resorted to on all occassions; it qualifies the breakfast, acts as a whet to the appetite before dinner, and is not more indispensable at marriages and merry-makings than on Sundays after sermon. This unfortunate habit is the parent of many evils both physical and moral.”

Det behövdes inga utlänningar för att konstatera att hembränneriet och supandet var epidemiskt. 1854 föreslog den elake satirikern Henrik Bernhard Palmær, han som grundade Östgöta Correspondenten, att lejonet i Sveriges riksvapen borde förses med dessa symboliska attribut: ”Lejonet skall hava brännvinsredskapen i tre sina tassar. Med den första tassen håller det pannan, men den andra hatten, och med första baktassen håller det kylfatet. Men den andra baktassen skall lejonet hava ledig, för att därmed klå sig bakom öronen, när det sent omsider börjar besinna sitt försupna tillstånd.”

Det kanske fanns en viss anledning för svenskar att ringakta om inte allt svenskt så i alla fall något av det, och att hysa både kärlek och beundran för det främmande: ”Blott barbariet var en gång fosterländskt…” Herrarna Crichton och Wheaton var generösa i sin bedömning från 1838 av den svenska nationalkaraktären, med vissa förbehåll. De trodde sig veta vad som var äktsvenskt, och vad som inte var det: ”The Swedes possess many excellent and admirable qualities. They are polite, kind, and hospitable to strangers; their honesty is proverbial, and contrasts strongly with the pilfering habits of the Russians.”

Och man kunde enligt vad de påstår lugnt ge sig ut på vägarna: “Highway robbery, as different travellers have asserted, is almost unknown.” Men man borde helst hålla sig till landsbygden och undvika de större städerna och de skumma utlänningarna där: ”These virtues of course belong only to the rural population. In the metropolis and other large towns, vice and corruption prevail; but these have been introduced by an admixture of foreigners, and where the inhabitants are not, strictly speaking, Swedes.”

Och Taylor då? Jo, sedan reste han vidare till Grekland och Ryssland och gav ut en bok om det. Han rapporterade från amerikanska inbördeskriget (träffade han kanske den landsflyktige Carl Jonas Love Almqvist?), skrev några romaner, och översatte Goethes ”Faust” för vilket han blev berömd i samtiden – det renderade honom en gästprofessur i Cornell. De lätt fördomsfulla engelsmännens ”Scandinavia Ancient and Modern” kan kanske få fortsätta att samla damm, men nog borde någon ge ut Bayard Taylors ”Nordisk resa: sommar- och vinterbilder från Sverige, Lappland och Norrige” på nytt…

 Ivo Holmqvist