Övriga porträtt

Sex, sprit och angora. Om Edward D. Wood, Jr

Porträtt

Skrivet av Jonas Wessel

maj042013

Ed WoodAlla med en faiblesse för B-filmer har sannolikt hört talas om Edward D. Wood, Jr. Idag är han mest känd för Glen or Glenda (1953), Bride of the Monster (1955) och Plan 9 from Outer Space (1956). Den 10 december 1978 dör Wood i en hjärtattack. Han är då 54 år gammal och av de flesta betraktad som ett talanglöst fyllo. Två år senare utses han till ”den sämste filmregissören någonsin”. Efter detta uppstår snart en kult kring hans filmer, som är ”så dåliga att de är bra”. Känd för en bredare publik blir Wood 1994, då han i Tim Burtons Oscarbelönade dramakomedi Ed Wood gestaltas av Johnny Depp. Burtons film slutar med att Wood efter en visning av Plan 9 friar till sin flickvän i ösregn, sedan åker de mot Las Vegas för att gifta sig. Slutet gott, allting gott. Eller?

”One is always considered mad when one perfects something that others cannot grasp.”
– Bride of the Monster

April 1958, Westwood, Los Angeles: Eddie spelar in filmen Revenge of the Dead, om ett bluffmedium vid namn Dr. Acula som låtsas kunna kontakta de döda och tar hutlöst betalt av deras släktingar som vill prata med dem. Det är kväll, regnet öser ner. Eddie gråter ut inför Valda Hansen, som spelar Det Vita Spöket i filmen. Hon gör sitt bästa för att trösta honom. Eddie är utmattad efter en dags intensivt filmande och trasslande med idiotiska finansiärer. Han är säker på att de kommer att blåsa honom. ”De tänker göra en Plan 9 på mig en gång till!” snyftar han. ”Jag tänker inte ta det här, Valda! Jag älskar den här filmen så mycket, den är nästan en del av mig. De ska inte få göra det mot mig den här gången. Den här filmen är min bebis – de ska inte få ta den ifrån mig. Tror du jag bryr mig om att jag inte är miljonär? Nej, Valda, det som sårar är grymheten mot mig. Hur de vill förlöjliga mig, hur de vill få slut på mig, bespotta mig. Jag försöker ju bara göra det bästa av det jag känner. Allt detta skräp som jag ser, det hyllar dem, och mig tycks de älska att förlöjliga.”

Stig in i dimman

Porträtt

Skrivet av Jonas Wessel

maj012013

Dagerman kreerarPå något sätt har mitt liv gått i baklås och jag förstår inte, hur jag skulle kunna öppna det igen. Jag kan ingenting längre, inte skriva, inte skratta, inte tala, inte läsa. Jag känner mig utanför hela spelet.

Stig vaknar av den vinande vintervinden strax efter klockan fem på morron. Anita sover inte intill, ty hon är fortfarande i Tyskland. Nyss var de på ännu en i raden av menlösa premiärer. Stig minns inte om det rörde sig om en film eller pjäs – han tröttnade och flög ensam hem. Anitas tre kvarglömda jumprar på hennes sida av sängen fyller samma funktion som en snuttefilt för ett ängsligt barn. Han trycker en av dem mot näsan, inhalerar henne. Ensam, tänker Stig. Ensam att tänka och göra vad man än får för sig … På nattduksbordet ligger Almqvists ”Törnrosens bok”. Den ligger där för att Stig skall kunna se det senaste nederlaget i vitögat – att det inte blev någon Almqvistbok.

Stig funderar på att dricka en kopp varm mjölk med whisky. Den senaste tidens ovana att ta sig en tupplur då och då har rubbat hans nattsömn. Ett glas mjölkwhisky, tänker han och går ut ur sovrummet, skulle det vara botemedlet mot ”den senaste tidens passivitet”? Improduktivitet är ett mer passande ord. Oförmögenhet. Vid 31 års ålder har han blivit mer slappgumpad än en pensionär. Alla dessa tankeslott och lönlösa påbörjanden … Han är för feg för att skriva mer än två sidor, ty han är säker på att det nya förstör hans rykte och namn. Ragnar gillade visserligen Newtonprologen till Almqvistboken, men det var evigheter sen. Ragnar vet att han inte kommer att få något färdigt bokmanus i sin hand, varken det här året eller något annat. Sedan april förra året beviljar förlaget inga fler förskott. Förra julen föreslog Stig att man kunde samla hans dagsverser till en bok, men Ragnar sa nej – han ville ha en roman.

Stig går upp till riddartornet. Arbetsrummet är nu i total oreda på grund av reparationer. En av arbetarna har efterlämnat sitt handavtryck i kakel på golvet. Trots att Stig ryser varje gång han ser den diffusa handen torkar han inte bort den. Den fyller sin bestämda funktion. Att se arbetsrummet får honom återigen att minnas allt som borde göras. Han beger sig upp till sovrummet och klär på sig. Sedan går han ut, kall och hård som om någon kört en frostpåle igenom hans torso.

Ockulta Aurora Ljungstedt går igen

Porträtt

Skrivet av Bertil Falk

apr282013

 Aurora LjungstedtPå sin litteratur-, språk-och kulturblogg ”Månskensdans” skrev Johan Jönsson för några år sedan att han hellre läser Aurora Ljungstedt (1821-1908) än Jan Guillou. Jaha, och vem är då Aurora Ljungstedt? Svar: hon var på sin tid vårt lands kanske populäraste författare av spännande berättelser, länge totalt bortglömd, men under de senaste 25 åren långsamt men säkert mer och mer uppmärksammad av litteraturvetare, kritiker, förläggare och läsare. Kanske denna successiva förtätning av intresset kan leda till ett andra genombrott för denna banbryterska.

Med Hastforska vapnet skrev hon vårt lands första riktiga deckare med detektering, alltså inte bara en kriminalberättelse utan faktiskt en utomordentlig puzzledeckare långt före Conan Doyles Sherlock Holmes. Aurora Ljungstedt var dessutom hos oss den främsta företrädaren för den gotiska skräckgenren. Att hon föll i glömska beror främst på att hon skrev under pseudonymen Claude Gérard, men också på det finkulturella föraktet under 1900-talet för så kallad kolportagelitteratur (som var ett distributionssätt och inte en kvalitetsbestämning som en del litteraturforskare länge inbillade sig). Därtill kom den negativa inställningen till skräck och science fiction.

Liksom sina samtida författarkollegor, som hon i sin anonymitet inte umgicks med, sådana som Almqvist, Blanche, Flygare-Carlén och Ridderstad, så var hon påverkad av Eugène Sues Parisiska mysterier och sin pseudonym hämtade hon från en av Sues romaner. Nu föreligger hennes skräcksvitt En jägares historier, som innehåller novellerna ”Dramat i skogen” och ”Harolds skugga” samt romanerna En gubbes minnen och Farmors skrin i en utgåva från Hastur förlag. När jag nu efter en del år läser om dessa berättelser kan jag bara konstatera att de även vid en omläsning fascinerar. Aurora visste hur en slipsten ska dras och hon har en magisk förmåga att frammana stämningar samt beskriva märkliga karaktärer och mystiska situationer. Hon föregriper Selma Lagerlöf och man kan fråga sig om inte Selma i någon mån var påverkad av Aurora. Dessutom märker man att hon var en kunnig person, insatt i de tankar som rörde sig i tidens skilda sammanhang.

Burroughsparasiten

Porträtt

Skrivet av Jonas Wessel

apr142013

The Priest”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”
– William S. Burroughs

 Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga skjorta från Gibraltar skuren i den engelska stilen och din djupblå slips med små vita polkaprickar. Du uppför dig med samma återhållsamhet som en identitetslös banktjänsteman. Trots ditt prydliga gentlemannayttre har du ungefär lika mycket karisma som en tusenfoting. Du försökte undkomma mig i hela ditt liv. Jag fick dig att skjuta din fru och din son att supa ihjäl sig. Jag är anledningen till att du föredrar katter framför människor. Åh, jag vet allt om dig, Burroughs, jag har alla dina bilder till mitt förfogande … Ska jag berätta din historia? Förvänta dig inte för mycket, jag är inte känd för att vara pålitlig. Men vad spelar det för roll? Allt ska ändå omkullkastas och förvrängas. Nåväl; du föds i St. Louis, Missouri, den 5 februari 1914 och dör i Lawrence, Kansas, den 2 augusti 1997. Du dör av en hjärtattack – gubbdöden. Som liten pojke har du inga kompisar. Du ser småfolket. Du står i utkanten och drömmer dig bort. Din hjärna är skarp, men du vet inte vad du ska använda den till. Som ung tar du droger för att du är uttråkad. Harvard är inte din grej, inte heller antropologi eller medicinstudier i Wien. 1939 gör du en van Gogh – du skär du av dig översta delen av ditt vänstra lillfinger med ett rakblad för att få en reaktion från en kille du är kär i. Du avfyrar gärna en puffra eller två, och med en hagelbössa i famnen känns allting rätt. Du har alltid en pistol med dig, till och med i sängen. Du börjar skriva omkring 1950 i Mexiko, vid 35 års ålder, för att ha något att göra, men du roas inte av det. När du lär känna Kerouac pratar ni mest om stugor, aldrig om skrivande, men du föreslår en del böcker – Spengler, Korzybski, Céline.

Klas Lundström: En modern Dagerman i det krisdrabbade Europa

Porträtt

Skrivet av Guido Zeccola

apr112013

Klas LundströmKlas Lundström är journalist och författare. Han samarbetar med flera tidningar och tidskrifter, bland andra Fria Tidningar och Tidningen Kulturen. Klas är intresserad att resa, men det gör han liksom vore han en 2010-talets Stig Dagerman, för att skriva reportage tillräckligt långa blott för att rymmas i bokform. Även hans senaste bok, "Portugals vinter", utgiven av bokförlaget Notis, är ett omfattande reportage om Portugal och den rådande ekonomiska krisen. Jag träffade Klas Lundström för en intervju.

Min första fråga är lite personlig. De flesta människorna, speciellt när de är unga som du är, gillar äventyret och att resa. Men du gör det med ett särkilt syfte: att kunna berätta om den sociala situationen hos de länderna du besöker. Vad är det som bestämmer resmålet, den politiska nyfikenheten och förkunskapen eller slumpen?

— Lite av varje, det beror lite på vilket resmålet är och vad det är jag tänker skriva om. Men i de flesta fall där resor mynnar ut i bokprojekt har en lycklig slump varit ledstjärnan. Men på senare år känns det som om jag blivit lite modigare och kastat mig ut i okända vatten, utan att riktigt veta om jag kommer att ro saken i hamn.

"Portugals vinter" är din senaste bok, varför valde du Portugal och inte till exempel Grekland?

— Av flera medvetna skäl. Dels tycker jag att det länge saknats en bred bevakning från samtliga hörn av Europa som skadeskjutits av EMU-krisen, och dels har Portugals kolonialism och historia intresserat mig mycket. Men främst var jag intresserad av hur en så pass genomgripande politisk och ekonomisk kris kan påverka en historiskt framträdande sjöfararnation, och mycket riktigt har krisen slagit hårt mot Portugals självbild.

Omöjliga intervjuer – J.D. Salinger

Porträtt

Skrivet av Jonas Wessel

apr052013

J.D. SalingerDe omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar blir intervjuade av en skribent såsom dessa fortfarande vore vid liv. Gränsen mellan livet och döden är ibland efemär eller illusorisk – dessa figurer fortsätter sitt liv i odödlighet genom sina verk och genom berättelserna de skapat.

Texterna kommer kanske att vara ironiska ibland eller möjligen seriösa. Men, det som är viktigt, det är att skribenten som intervjuar kommer att ge en ny röst till den intervjuade. Vi hoppas kunna ge dels en underhållande, men också lärorik stund, till våra läsare.

När J.D. Salinger möter mig nere på vägen är det med ett stort leende. Jag kan inte låta bli att jämföra det hela med när Marlow mötte Kurtz. Vi går arm i arm längs grusvägen upp mot hans enkla, mörkbruna boning, som spanar likt ett skyddsnäste genom träden och ut över det fridfulla New Hampshirelandskapet. Trots Salingers höga ålder är han snabb och smidig i rörelserna, hurtig, om än något kutryggig. Håret är alldeles vitt. Han är klädd i ett slitet blåställ, på fötterna har han gymnastikskor, men det är ändå något aristokratiskt över honom. Vi går förbi stugan, fortsätter bortåt. Det dröjer inte länge förrän jag ser en rektangulär, fönsterlös betongbyggnad med välvt glastak. Hans skrivkammare. Jag påminner mig själv om att behålla lugnet, att inte fjäska, att inte låta för inställsam. Jag tänker inte prata om Räddaren i nöden, eftersom han antagligen är mer än lovligt less på att höra folk förklara hur mycket den betytt för dem. När vi kommer in slår sig J.D. Salinger ner i något som ser ut som en gammal roterbar bilstol placerad framför ett långt skrivbord belamrat med böcker, pärmar, pennor samt en mörkgrön skrivmaskin. Detta är hans innersta. Skrivandets hjärta. Få har fått sätta sin fot innanför dessa väggar. Jag sätter mig i skräddarställning på golvet. När han ser detta skrattar han högt och säger att jag knappast är någon Sri Ramakrishna. Han sitter i sitt högsäte, ser ner på mig. Leendet är borta. Han spänner den mörka blicken i mig och frågar om vi ska sätta igång.

Lina Sandell – barnatrons poet

Porträtt

Skrivet av Thomas Notini

apr042013

Lina Sandell, tecknat porträtt av Maria Röhl 1861. Kgl. Biblioteket, Stockholm.Skön är naturen, stor dess Herre är,

Som lif och näring åt hvar ört beskär.
Från eken, som sin krona stolt upphöjer
Och med sin skugga trötta vandraren förnöjer,
Till minsta blomma, som i dalen står,
I allting samma visa ordning rår!

Så skriver den tolvåriga Karolina Sandell på en av sidorna i en tjock anteckningsbok, som har en inpräntad titel på främre pärmen: Barndoms Försök af Karolina Sandell 1845. Miljön är Fröderyds prästgård i Småland, där hennes far Jonas Sandell är kyrkoherde och kontraktsprost.

Karolina – eller Lina, som hon livet ut kom att kalla sig – var ett barn av 1800-talets pietistiska väckelse. Det var i 1700-talets herrnhutism och hos Nikolaus Ludwig von Zinzendorf som prosten Sandell hämtade sina andliga förebilder, som teolog, själasörjare och förkunnare. Men Lina Sandells hem var också genomsyrat av en humanistisk och allmänkulturell bildning av ett slag som visserligen inte var helt ovanligt i äldre tiders prästhem, men som inte alldeles självklart odlades i miljöer med pietistisk prägel, där en viss kulturfientlighet inte sällan fanns med i bilden. Prosten Sandell var mycket språkbegåvad och behärskade förutom de klassiska språken latin, grekiska och hebreiska ett flertal moderna språk – däribland även engelska, vilket var mycket ovanligt i Sverige vid den här tiden. Bokhyllorna i den Fröderydska prästgården var fyllda med bl.a. den stora klassiska litteraturen, både den skandinaviska och den allmänna europeiska. Historia och konst hörde också till prosten Sandells levande intressen, liksom hembygdskunskap, samt botanik och annan naturvetenskap. Under sin studietid vid universitetet i Lund hade Jonas Sandell t.o.m. tjänstgjort som informator i diktaren, professorn i klassiska språk och sedermera Växjöbiskopen Esaias Tegnérs hem. Det förtroendet var nog ett gott betyg på kvalitén i den unge teologistudenten Jonas Sandells kunskaper. Tegnér hade säkerligen höga intellektuella fordringar på den han anställde som informator.

Kulturradikalen Herbert Tingsten

Porträtt

Skrivet av Crister Enander

apr022013

Herbert TingstenDet är en liten rund och ettrig man med cigarrettmunstycket ständigt vippande i vänsterhanden. Händerna rör sig gestikulerande i luften. Byxorna är så långt uppdragna över den bastanta magen att de nästan når upp till armhålorna. De breda hängslena är spända över axlarna. Och under den tunga och rätt feta hakan slokar som så ofta en fluga som förlorat styrseln under den långa arbetsdagen och den blöta lunchen. Han var en avgörande del av det svenska femtiotalet. På många sätt har han efter sin reträtt och död fått bli symbol för de högervindar som härskade då.

Herbert Tingsten var en man som utåt förde sig med sublim självsäkerhet. Han var en fruktad debattör. Orden sved. Orden hade bett. Han tvekade aldrig när det gällde, han avfyrade snabbt sina salvor med precision och inte sällan vässade intill det sårande. Alltid träffsäkert dräpande. Orden var hårda, hans röst dock pipig för att inte säga gäll. De inre tvivlen – sårigheten, tvekan, de plågsamma monologerna som inte lämnade honom någon ro – höll han länge för sig själv.

Att idag på nytt närma sig Herbert Tingsten är ett ytterst välkommet återvändande till en publicist och författare av sällan skådat slag i Sverige. Jag har läst honom sedan sena tonåren. Jag har flera gånger skrivit om honom, försökt nyansera den endimensionella och alltför vinklade bild som blev den förhärskande. Tingsten var nämligen avsevärt mer sammansatt och intressant än vad schablonen försöker slå fast, och dessutom radikalare än vad hans efterlevande ”vänner” – som Per Ahlmark – försökt förvrida sanningen till.

Hans-Jürgen Syberberg och det romantiska arvet

Porträtt

Skrivet av Ulf Stenberg

mar292013

Ur Parsifal av Hans-Jürgen SyberbergDet har varit ganska tyst om Hans-Jürgen Syberberg på senare år, om man jämför med sjuttiotalet och några år in på åttiotalet. Då hade hans stora filmprojekt, av vilka Parsifal var det senaste, avslutats. Därefter har det mest blivit installationer och böcker. Ulf Stenberg skriver en genomgripande essä om den tyske mästaren. Den stora internationella uppmärksamheten dessa år, som innefattade ett antal priser, kröntes med ett specialnummer av den legendariska franska filmtidskriften Les Cahiers du cinéma, februari 1980, vilket kanske inte är så konstigt, eftersom Frankrike är det land där Hans-Jürgen Syberberg fått det bästa mottagandet, medan det varit lite si och så med det i hemlandet för att uttrycka sig milt. Omslaget på Les Cahiers du cinéma upptogs av hans efternamn i fet stil och fotot av en ung man med kamera. Det var nämligen så det började.

Han är samtida med och gjorde ofta i filmpolitiska sammanhang gemensam sak med Werner Herzog och Rainer Werner Fassbinder, också det två högst egenartade stämmor i den tyska filmen, som i princip ägde sjuttiotalet, om vi håller oss till de konstnärliga landvinningarna. Det talades om den Nya Tyska Filmen (efter de polska och franska filmvågorna). Men frågan är om inte Hans-Jürgen Syberberg är den mest egenartade, om man nu kan tävla i sådant. Hans filmer avviker fullständigt från ett konventionellt berättande – betydligt mer än sina två kolleger – och liknar ingen annans vare sig före eller efter, möjligtvis med undantag för Georges Méliès.

Skrivandet som ett modus vivendi. Om Lars Norén

Porträtt

Skrivet av Gustav Borsgård

mar262013

Lars Norén Foto Michiel Hendryckx WikipediaDen tredje augusti år 2000 sätter sig dramatikern Lars Norén ner och skriver en kort text om sin dag. Han skriver om hur han arbetar med några pjäser, om hur han förbereder ett tal inför en väns begravning. Han skriver om en namngiven skådespelare som han inte vill jobba med längre. Han skriver att han har köpt vit golvsåpa till hallgolvet. Nästan på dagen fem år senare har Lars Norén färdigställt det som kom att heta En dramatikers dagbok (2008), nämligen 1680 sidor korthuggen, monoton och sval prosa om allt det som utgör ett människoliv.

En dramatikers dagbok är en inblick i ett medvetande, med samma lågintensiva språkliga frekvens rakt igenom. Litteraturvetaren David Ellis har påpekat hur biografiska texter ofta lägger tonvikt vid det som är ovanligt i ett människoliv, det som sticker ut eller skiljer sig från mängden. Norén tycks göra tvärtom när han fokuserar på det vardagliga och triviala, det gigantiska nätverk av små och obetydliga händelser som en människas tillvaro sammantaget består av. Genom att mala dessa vardagliga händelser genom ett medvetande framträder gradvis bilden av ett liv, i detta fall ett liv som tillhör en Sveriges kanske mest uppburna samtida dramatiker.

Vad utgörs då Noréns liv av för händelser? Han skriver och regisserar pjäser, han reser, blir förälskad i och gör slut med kvinnor; han grubblar över pengar, joggar, jobbar i trädgården och han uttalar sig om människor i sin kulturella sfär, inte sällan med vass tunga. Det sistnämnda är också vad receptionen av boken främst kom att uppehålla sig vid, likaväl som det troligtvis är vad som ledde många läsare till boken. För det som är speciellt med Noréns dagbok är att det är en dagbok – ett dokument som vanligtvis endast är avsett för den som skriver det – som upphovsmannen redan från början har bestämt sig för att sälja.