Övriga porträtt

Om den aktuelle Hjalmar Söderberg

Porträtt

Skrivet av Gunnar Lundin

maj192012

Hjalmar Söderberg Porträtt av Astrid KjellbergVår värld är i grunden ett mysterium. Att människan finns till, att naturen och universum existerar. Vi tränger in i mikrokosmos och ser atomens beståndsdelar vilka beskrivs som vågor och med instrument når vi ut i makrokosmos och ser stjärnor miljoner ljusår avlägsna utan att mysteriet minskas, snarare tvärtom. Inför en stjärnhimmel i augusti kan vi uppleva denna mystik och försonligt eller upproriskt känna att Hjalmar Söderbergs motto stämmer:”man väljer inte sitt öde, man får det”. Den finns i barnets förundran innan uppfostran lärt det vad världen är och innan försörjningspiskan hos den vuxne skapat själsliga valkar. Man kunde säga att mystik ger en om än så tillfällig ledighet från piskan, förmågan att vara sysslolös, likaväl som ett glatt humör i det arbete som fallit på vår lott. Hos mäster Eckehart stunder av varförfri tillvaro.

Men – ”Att mänsklig visdom är dårskap för vår Herre, betyder inte att mänsklig dårskap är visdom för vår Herre” (Viktor Rydberg). Den värld vi fått är förnuftigt och logiskt inrättad. Om den kan vi genom kultur och språk och vetenskap få kunskap och urskilja vad som är sant och falskt. Vi kan se när det som går för religion är humbug, genom att visa hur den är medel till makt eller verktyg för demagoger att befrämja grupp- eller nationsintressen. Makten söker en o­världslig moral att stödja sig på.

Låt oss alltså utgå från det vi kan veta något om, och lämna det andra åsido; ungefär så kan Hjalmar Söderbergs Weltanschauung formuleras. I senare delen av sitt liv lade han ner energi på att granska Bibeln, vår moraliska urkund, för att få syn på sanningen bakom myterna. Religionskritiken bottnade, enligt vännen Bo Bergman, i ett historiskt och politiskt intresse. Han var inte ensam om sin kristendomskritik; Taine hade skrivit om Jesus liv, liksom George Brandes, ”vår tids Voltaire”. Jesus hade blivit människa, för Viktor Rydberg ”idealmänniska” men inte för Söderberg, som i gudssonen inte bara såg en arvtagare av äldre religiösa myter utan också en upprorsmakare som ”poetiskt-suggestivt”, det vill säga med samma medel som politiker och journalister, fick massan med sig mot en romersk civilisation, som ändå var ett framsteg för mänskligheten. (I uppskatt­ningen av antiken, ett arv från Montaigne och upplysningsfilosofin, låg grunden till Söderbergs humanism.) Moses, i Jahves eld, är en politisk ledare som använder religionen för att befästa sin makt; Jesus, i Jesus Barrabas en religiös svärmare, som kanske mot sin vilja dras in i en mass­psykos. I Ödestimmen är det akademiker och intellektuella som, poetisk-suggestiv hegelinspirerad retorik om Tauriens historiska mission, får kejsaren att inleda kriget. Hjalmar Söderberg låg en termin i Uppsala erfor hur snabbt det nationella giftet spritt av akademiker och intellektuella löpte risk att utvecklas till en pandemisk härd.

Jag kan inte välja att inte tro på Gud. Intervju med Michela Murgia

Porträtt

Skrivet av Guido Zeccola

maj152012

Michela Murgia

Michela Murgia är en sardisk författarinna (hon själv försvarar sin sardiska identitet och kallar inte sig italienska) som är mycket erkänd i Italien. Hon har tidigare varit aktiv i den katolska kyrkan men bevittnar nu, genom en skarp kritik mot dess dekadens och maktmissbruk, om hur Kyrkan har “in eternum” utan hopp abdikerat sitt kristna ursprung för att välja en tankestruktur som förtrycker kvinnan.

Murgia demaskerar också den falska vetskapen, den ovetande vetskapen som pretentiöst visar sitt eget vakuum i tron att det är sanningen.

Jag träffade Michela Murgia i Stockholm under hennes Sverigebesök i samband med utgivningen av en hennes bok Själamakerskan (Accabadora på sardiska) utgiven på Brombergs förlag.

Efter dina akademiska studier började du arbeta på ett Call Center, samtidigt som du startade en blog, det vill säga en digital dagbok, där du antecknade dina tankar om ditt arbete. Plötsligt dyker det upp en förläggare som vill publicera en bok med material taget från din blog: Il mondo deve sapere (Världen måste få veta

”Jag är så glad att jag är svensk…”

Porträtt

Skrivet av Ivo Holmqvist

apr192012

Gustaf Sundbärg . Bild från WikipediaFrån mitten av 1800-talet och åttio år framöver utvandrade en och en kvarts miljon svenskar. De allra flesta av dem drog till Amerika. Kring sekelskiftet 1900 fanns var femte svensk däröver, och Chicago kunde räknas som den tredje största svenska staden i världen. Där bodde fler svenskar än i Malmö. Orsakerna till denna väldiga emigration var många, bland annat en betydande folkökning i hemlandet under en lång fredsperiod med bättre hälsa och bättre mathållning – med Esaias Tegnérs ord fred, vaccin och potäter. Folkmängden steg kraftigt men samtidigt proletariserades en stor del av landsbygdens folk genom vittgående jordreformer som slog samman små splittrade ägor till större.

Historikerna som granskat detta brukar tala om push- och pull-faktorer. Till de negativa i hemlandet hörde klassmotsättningar, religiöst förtryck, en utsträckt värnplikt. Till de positiva på andra sidan Atlanten kunde räknas goda arbetsmöjligheter, bättre löner, löftet om ett eget ”homestead” – och så hoppades man hitta guld, först i Kalifornien, sedan i Klondyke. Långt om länge vaknade myndigheterna här hemma och insåg att denna åderlåtning på kapabel folk inte kunde få fortsätta. På sedvanligt svensk sätt tillsatte man en utredning. Statistikern Gustaf Sundbärg genomförde den i en imponerande rad faktaspäckade volymer 1907-13 (han avled året därpå). Kanske intressantast av dem är bilaga XVI, ”Det svenska folklynnet”, där han aforistiskt försöker sammanfatta just det.

Den kom för hundraettår sedan och lästes flitigt både då och senare. ”I och med denna bilaga, en högst märklig, av brinnande patriotism genomandad folkpsykologisk analys, blev han med ett slag en av Sveriges mest lästa och beundrade författare, en sanningssägare, vars ord under de följande åren citerades mer är de fleste av våra större författares” påstår Nordisk Familjebok. När Herbert Tingsten 1969 publicerade sin ideologikritiska genomgång av hundra års svensk skolpropaganda, ”Gud och Fosterlandet”, så kom han bland mycket annat in på Sundbärgs åsikt att svenskarna har lätt att förgapa sig i allt utländskt men ringaktar det inhemska, ett tacksamt ämne att ta upp och generalisera. Så här skrev Gustaf Sundbärg:

”Ett av vårt folks mest utmärkande drag är den starka fantasin. Den gör sig gällande på en mångfald områden. Här skola vi blott undersöka dess betydelse för den svenska nationalkänslan. Fantasien ställer för svensken i en lysande dager allt som är avlägset. Vad som ligger alldeles framför honom, ser kan icke. Svensken är långsynt. På nära håll ser han dunkelt och oredigt (…) Svensken är likgiltig för sitt eget, hänförd av allt som ligger långt borta. Här skulle nu den nationella instinkten ha inneburit en högeligen önskvärd och hälsosam motvikt. Men denna nationella instinkt existerar icke. Och sålunda har svensken fått utveckla sin ringaktning för allt svenskt, sin kärlek och beundran för allt som är främmande.”

Dock fanns det, framhåller den spydige Tingsten, gränser för Sundbärgs klander av sina landsmän: ”Den kritiska tonen i behandlingen av det svenska lynnet kan emellertid inte dölja grundtanken, att vi egentligen är ett utomordentligt fint folk, ett begåvat, ädelt och förnämt folk…” För övrigt kom emigrationsutredningens kloka synpunkter och förslag lite för sent för att ha någon större betydelse. Ett drygt dussin år senare blev det dåliga tider i USA, och invandringen krympte från en flod till en rännil genom ett restriktivt kvotsystem. 

Edith Stein - Teresa Benedicta av Korset. Från ateist till karmelitnunna och helgon

Porträtt

Skrivet av Lena Månsson

apr042012

 Edith SteinEdith Stein som dog 1942 år i gaskammaren i Auschwitz helgonförklarades 1998. Biskop Anders Arborelius har i sin biografi över hennes liv beskrivit denna kvinna i många olika skepnader. Hon framträder under rubriker som judinna, ateist, filosof, katolik, nunna, martyr och mystiker. Att alla dessa roller kan gestaltas i en enda person väcker naturligtvis nyfikenhet och frågor. Min intention är att försöka förstå denna mångfacetterade människa, att följa hennes utveckling från otro fram till kristen tro och se vilka faktorer eller händelser som varit betydelsefulla på vägen och hur omvändelsen sker. Dessutom vill jag undersöka vilka konsekvenserna av denna erfarenhet blir för hennes fortsatta liv och varför hon beskrivs som mystiker.

Edith Stein föddes den 12 oktober 1891 i Breslau i Polen som det elfte och sista barnet i en judisk familj. Att hennes födelsedag sammanföll med judarnas största högtid, Yom Kippur, försoningsdagen, uppfattades av den djupt troende modern som ett bevis på Guds försyn. Fadern dog ett och ett halvt år därefter, och modern stod ensam att försörja den stora syskonskaran.

Edith framställs som ett livligt och viljestarkt litet barn, som helt förändras vid skolstarten, hon blir nu en stilla och flitig skolflicka, men även överkänslig, grubblande och ängslig. Att tala sant var av största betydelse och att söka sanningen kvarstod för henne hela livet.  Hon tycktes äga en rik inre verklighet som hon inte yppar för någon, inte ens modern blir hennes förtrogna. Skolan blir något av en tillflyktsort för henne, hon har en stor kunskapstörst och får strålande betyg, trots detta sågs hon inte som plugghäst utan var alltid hjälpsam och omtyckt av kamrater. Det kan därför tyckas förvånande att hon plötsligt vid tretton års ålder avbröt sina studier, och skickades till en syster för att ta hand om dennas barn.I sin självbiografi skriver Edith att hon var ateist mellan tretton och tjugotvå års ålder, en period som sammanföll med då hon slutade skolan.

Modern märker till sin stora sorg att hennes barn, särskilt älsklingsdottern Edith, tar avstånd från de religiösa ceremonierna. Hon återupptar därefter sina studier i avsikt att bli lärare och efter studentexamen börjar hon läsa filosofi, psykologi, germanska språk, historia och fenomenologi. Även om hon fortfarande kallar sig ateist söker hon ständigt efter livets mening och eftersom Edith är djupt intresserad av människans inre väsen och personlighet väljer hon att läsa psykologi. Till sin besvikelse finner hon den dåtida experimentella psykologin totalt meningslös, där människan reduceras till ett själlöst objekt.Hon börjar nu ifrågasätta sin ateism. Studier i germanska och historia får henne att känna betydelsen av något större, som ger motivation och som leder fram till en helhet i tillvaron. Hon tog starka intryck av bönen" Fader vår", religiositet förknippades kanske främst med bön. Vid besöken i synagogan blev hon djupt gripen av moderns försjunkenhet i bön. Edith har ännu ingen uttalad tro, men hennes intellektuella studier, liksom moderns förebild och förbön har säkert varit en bidragande orsak till hennes fortsatta sökande efter Gud. I Göttingens skola för fenomenologi finner Edith, vad hon inte fann inom den experimentella psykologin, klara grundbegrepp och ett sökande efter den mänskliga personens inre väsen och tillvarons mening.

Här kom Edith i kontakt med många människor som skulle få stort inflytande över hennes fortsatta liv och sökande, inte minst den kände filosofen Edmund Husserl, som var av judiskt ursprung, men som sedan blivit protestant. Hos honom kom hon senare att bli assistent, men begärde efter en tid avsked, då hennes självständiga natur inte klarade av att lyda och underordna sig. Max Scheler var en annan, vilken tidigt konverterat till katolicismen. Han gjorde starkt intryck genom sina tankar om det heligas väsen. Under denna period uppkom tankar på äktenskap och barn hos Edith, men med sin intellektuella och introverta personlighet gjorde hon säkert ett svårtillgängligt intryck på de män som blev förälskade i henne. Fenomenologin fick många att söka sig till Gud, men Ediths gudstro var fortfarande mycket vag och obestämd.

Intervju med Kerstin Aronsson, förläggare på Styxx Fantasy

Porträtt

Skrivet av Jessika Ahlström

mar292012

Kerstin Aronsson. Foto Ola KjelbyeStyxx Förlag är ett imprint under Kabusa Böcker helt hängivet åt utgivning av genrerna fantasy, skräck och science fiction. Då samtliga tre genrer är mycket populära i Sverige idag, både som tvspel, tvserier och litteratur kändes det på plats att titta närmre på Styxx. En liten intervju med dess förläggare, Kerstin Aronsson gav kött på benen.

Vad var det som fick Kabusa Böcker att starta Styxx Fantasy som ett imprint 2010?

- Beslutet att starta Styxx Fantasy var en kombination av övertygelsen att fantasy går en strålande framtid till mötes, Anna Henriksson (som arbetade på Kabusa Böcker och kan mycket om fantasy) och att det fanns en ledig plats för ett förlag helt inriktat på fantasy.

Är teamet som arbetar på Styxx unga i branschen, gamla rävar eller en blandning av båda?

- En blandning.

Styxx Fantasy skall vara inriktat på att ge ut fantasy, science fiction och skräck med alla dessa subgenrer som ingår. I dagsläget verkar science fiction ligga lågt i jämförelse med de andra genres. Vad beror det på då det finns en uppsjö av utomordentligt skickliga och berömda science fictionförfattare från både Storbritannien och USA, exempelvis Alistair Reynolds, Peter F Hamilton, Greg Bear och John Scalzi?

- Kristina Hårds Alba hann komma på Kabusa innan vi startade Styxx, vilket hade förändrat statistiken något. Det kommer ta lång tid att bygga en lista som täcker alla genrer/subgenrer och vi har heller inget krav på oss själva att fördela titlar rättvist mellan olika genrer. Vår ambition är att bidra till att fler kan läsa fantasy på svenska och i bästa fall vara med och utveckla utgivningen av fantasy i Sverige. Jag är övertygad om att de flesta som jag pratar med idag och som säger ”Nej, fantasy läser jag inte.” kommer ha ändrat sig om några år. Precis samma sak hörde jag till leda i början av 90-talet om deckare. Det gäller alltid att hitta sina egna favoritförfattare, det vet alla som har läst deckare med stor behållning under de senaste femton åren.

Fantasy har getts ut i relativt riklig mängd sedan 1987 då bland andra Äventyrsspel och Wahlströms började utgivningen av rena fantasyböcker. Under 1990-talet kom en riktig boom av fantasyböcker och i och med J.K.Rowlings succé med Harry Potter kan man definitivt säga att fantasy genren är stor i Sverige. Till skillnad från science fiction. När kommer den genren att slå lika stort som i Finland, ett annat nordiskt land med gedigen litteraturhistoria och mycket stor läskrets? Tar man in tvserieaspekten är ju flera av de populäraste som sänds i Sverige science fiction baserade, exempelvis: Flashforward, Lost, Falling Skies, Stargate Universe, Primeval för att nämna några. Ser man åt spelmarknaden är majoriteten av de som varit populärast under flera år ofta science fictionbaserade även de, så som Mass Effect, Halo, EVE online, Fallout, Half-Life, Alien v/s Predators med många flera exempel. Torde inte det betyda att många som följer dessa serier eller spelar sådana spel även läser science fiction? Eller beror science fiction torkan i bokbranschen på att majoriteten av läsarna föredrar att läsa dessa verk på originalspråk?

- Jag har tyvärr inget bra svar på din fråga.

Vilka olika subgenrer har ni representerade i dagsläget i er utgivning? Hur ser er definition av dessa genres ut, vad kännetecknar till exempel ”urban fantasy”?

Porträtt av en poet, en fröke och ett kuvert

Porträtt

Skrivet av Stefan Hammarèn

mar022012

Kuvert från poetenKuvertet är skrivet från den okände Poeten till en fröke, en sommar sista juni 1969. Orimattila är annars en håla. Där fanns åtminstone förr stora billiga tygbutiker och en av dem hade så stor och tung yttre dörr, att när jag var liten, orkade jag knappt skuffa upp den, sedan kom en polisfarbror och skuffade upp den åt mig, och sa att inte är den nu så tung. Tror nästan jag höll på att skuffa den från fel håll, och kände mig pinsam för första gången i livet.

På vägen till Orimattila (fastän på hemvägen) fanns någon stor djup grop, typ varggrop, men hade någon forntida funktion som jag inte minns. Mer annat minns jag inte från mitt enda besök i hålan ifråga. Kuvertet är ett objekt man på finska benämner ”sekapostite”, heter det blandfrankering, detta eftersom har frimärken med gamla finska mark och medelst den nya finska marken efter myntreformen 1963. Objektet är försett med, tror nästan det var rätt dåtida frankering en tid, 35 finska penni styck, jag har dock inte kollat saken, men frankeringen har gamla 1 marks frimärken (värda en penni), samt med frimärken från det moderna 1960-svaret. Motivet är finska vapnet på bruksfrimärkena, samt på jubileumsmärket den okände vaktposteringen.

Sorgen finns ju där tillgänglig hela tiden.Intervju med Regina Lund

Porträtt

Skrivet av Freke Räihä

nov142011

Regina Lund Foto: Therés Stephansdotter BjörkStormvinden i solstrålens mitt, den mångbegåvade multikonstnären och renlevnadsivraren Regina Lund – ständigt lika aktuell – släpper den 7 december sin diktsamling Laserstrålar på Kalla Kulor förlag. Det är knappast hennes litterära debut. Vi talas vid, helt hastigt, för att få klarhet i hennes drivkrafter, egentliga bakgrund och utsikter inför framtiden. Den som vi alla väntar på. Det blev snabbt ett samtal med poetiska förtecken och om att i sina ord kommunicera med hela världen, dessutom passar vi på att få något sagt om skrivandet i sig. Om att växa i mötet med ett nytt språk och leva med en saknad som får även en vuxen människa att gråta.

Hej! Vem är du?

- Jag ÄR. Jag är också Regina. I detta livet. Regina livet. Regina. Betyder drottning på latin. Min pappa ville jag skulle heta det. Han hade stora tankar. Stora drömmar. Han var blyg. Han ville jag skulle bli modig drottning, Regina. Pappa dog i förtid för 4 år sen och lämnade efter sig en liten, ganska modig, drottning. Efter pappa dog skrev jag www.nothingbuttheveil.com. Regina. Började spela teater som 6-åring, elitgymnast vid 8, vann första tävlingen vid 10 och vid 11 års ålder var jag med i min första film och var samtidigt ordförande i elevrådet och ville rädda världen och djuren och naturen.

Busig, vild, nyfiken, kärleksfull, känslig. Mycket musik i kroppen. Mina lärare ville jag skulle bli författare men jag ville dansa och sjunga. Spring i benen. Jag sjöng och dansade med Gävle lyriska- och Gävle musikteater från 12 och gav lektioner till andra i dans vid 14 års ålder. Jag började jobba extra i klädaffär och var samtidigt på teatern och fick bra betyg i skolan, jag älskade skolan och dansen. Jag älskade som barn att dansa dansa dansa och göra volter. Och skriva brev till mina föräldrar. Och lyssna på mina fastrar och farbröder prata massa olika språk och politik. Som 4-åring lärde jag mig engelska för jag ville kunna hänga med i diskussionerna och mina ingifta amerikanska och french-canadian farbröder lärde sig inte svenska så vi bytte språk till engelska i familjen. Jättekul. Loved it. Fick massa nya ord, musik och sånger.

Intervju med den katolska biskopen Anders Arborelius

Porträtt

Skrivet av Guido Zeccola

sep092011

den katolska biskopen Anders ArboreliusPå Götgatan i Stockholm i en gammal byggnad nära den katolska domkyrkan ligger den katolska biskopens ämbete, kontor och bostad.
Att tala om katolicism väcker fortfarande uppseende i Sverige. Men i ett land där frikyrkorna blir allt fler och den svenska lutherska kyrkan får allt färre besökare borde det inte vara så märkligt med den katolska kyrkan, som ju trots allt är moderkyrkan för alla kristna sedan många sekler tillbaka. De många katolska kyrkobesökarna kommer från ett flertal länder: polacker, latinamerikaner, européer men också svenskar, konverterade eller inte.
Jag träffar lundateologen och – sedan 1998 – biskopen Anders Arborelius under en varm eftermiddag i september.

Du är den första svenska biskopen sedan reformationen. Varför tog det så lång tid innan katolikerna i Sverige fick en svensk som biskop?

- Det berodde på att det inte fanns så många katoliker och de svenska prästerna var ännu färre. Dessutom var det inte så lätt att vara katolik en gång i tiden. Så sent som 1951 öppnades katolska kloster igen i Sverige. Men det har blivit bättre allteftersom fler och fler utländska katoliker invandrat. Vi kan väl säga att det är en följd av den historiska utvecklingen att den katolska kyrkan har börjat rota sig mer och mer i den svenska kulturen och samhället, så det är inte så konstigt att det finns fler svenska katoliker än förr.

Bo Ahrenfelt – Förändring är ett livslångt tillstånd i lugn och kaos

Porträtt

Skrivet av Antoon Geels

jul292011

Bo AhrenfeltFörändring är ingen tillfällighet, ingen slump, menar Bo Ahrenfelt. Han är läkare och psykiater med bland annat kroppsterapi som specialinriktning, men arbetar sedan många år tillbaka med förändrings- och utvecklingsarbete inom privata företag och offentlig verksamhet. Förändring som tillstånd är också titeln på Ahrenfelts kritikerrosade bok. Det är en grandios titel, något av en paradox som förenar ett dynamiskt med ett statiskt perspektiv, en rörlig fasthet om man så vill.

Osökt går mina tankar till det taoistiska bildspråket i det gamla Kina. I Boken om vägen och dess kraft av den legendariska Laotse favoriseras bilden med vattnet, som förenar båda dessa egenskaper. Vatten kan manifestera sig i en porlande bäck och i ett stormigt hav; eller som ånga och is. Men det gagnar livet bäst när det är i ett flytande tillstånd – förutsättningen för allt liv. ”I hela världen finns intet som är mjukare än vatten”, skriver Laotse och tillägger: ”men gäller det att kämpa emot det som är hårt och fast, finns intet som överträffar det i styrka”.

Kulturhöjdare

Porträtt

Skrivet av Bruno Franzon

jul292011

auroraJag sitter här och grunnar på några storslagna epoker i historien…

 Inte var det väl nån tillfällighet att det under den period vi brukar kalla klassisk tid (ca 400 talet f. Kr) i Aten verkade en unik samling med snillen?

 Det fanns goda förutsättningar för Platon och gubbarna. (Ja, just det - vi hittar förstås bara gubbs i det här illustra sällskapet; kvinnorna var satta till annat.) Aten på Perikles tid var en stark stadsstat med handelsförbindelser och god ekonomi. Platon själv kom från en aristokratisk släkt och var genom sina resor starkt påverkad av pythagoréernas abstrakta matematiska tänkande. Överhuvudtaget var grekerna lite mer teoretiskt inriktade än de tidigare högtstående civilisationerna. Arvet från just pythagoréerna och de joniska naturfilosoferna på 500 talet f. Kr. som sökte naturlagar istället för praktiska lösningar betydde en del för utvecklingen av den klassiska filosofin.