Frivilligorganisationer på gott och ont

Sala BaïI Kambodja finns det över tretusen frivilligorganisationer – NGOs – allmänt kallade. ”Vissa har bara den benämningen som en täckmantel för att slippa insyn och skatter”, berättar en fransman jag pratar med. Men de flesta bedriver en aktiv och välbehövlig hjälpinsats i detta eftersatta land. Resultatet av år av krig och vanskötsel trots att landet har många naturtillgångar. Låter det bekant?

Kambodja har accepterat att tillåta flera NGOs att verka i dess land. De kan arbeta tämligen ostört om än med ett visst – inte alltid gratis – samarbete med olika ministerier med allt vad det innebär av byråkrati och nepotism.

Är detta en positiv eller en negativ utveckling var frågan jag ställde mig och jag låter läsaren själv finna svaret. Kanske inte här, kanske inte nu, men det är en viktig fråga som borde intressera oss alla som lever i ett bidragsgivarland.

Sala Baï eller ”risskolan”
Denna restaurang- och hotellskola startades av en fransk frivilligorganisation 2002. Utmaningen är att utbilda ungefär ett hundra fattiga khmerer per år. Skolan kan stoltsera med att under sju års tid ha format och utplacerat 605 personer på vad som just nu är landets mest dynamiska sektor. Dessa har blivit ekonomiskt oberoende och bidrar till att förbättra livsödet för sina familjer. Heritage Suites med Magnus Olovson är en av de nöjda hotellägarna som har anställt flera av de nyexaminerade eleverna från Sala Baï i Siem Reap (www.salabai.com). Den franska kedjan Sofitel har anställt 60 elever.

Christian Michels skolaJag tar mig dit och tas om hand av Nov Piseth som talar en perfekt engelska. ”Jag är en av de 30% pojkar som har antagits här, för 70% är annars flickor”. När jag undrar hur de rekryteras svarar han att ”det är fyra personer som under flera månaders tid försäkrar sig om att studenten verkligen är intresserad av att arbeta och att han eller hon behöver denna hjälp för att försörja familjen.” Ungdomarna rekryteras runt om i landet. Ofta från de mest avlägsna och fattigaste områden som i slummen i ”den flytande byn” utanför Siem Reap. Där besökte jag en annan NGO: ett hem och en skola för föräldralösa barn. Läraren jag pratade med kom från Vietnam och arbetade frivilligt som matematiklärare åt barnen.

Men för att återgå till risskolan, går jag runt och tittar på de fyra rummen de hyr ut i sin lilla hotellverksamhet. Alla är charmanta, i Khmer stil, rena och snygga. Det dyraste kostar 30 dollar och standardrummen 15 dollar. Jag sätter mig ner i deras matsal och serveras en utsökt lunch för en femtiolapp, med öl inberäknat. Jag går därifrån med en inhandlad kokbok under armen (Cambodian Cooking av Joannès Rivière, Periplus förlag, ”A humanitarian project in collaboration with Act for Cambodia”).

Utbildning
Skolor är väl det viktigaste för uppbyggnaden av ett land där alla lärare – ja, alla som bar glasögon – mördades av de Röda Khmererna. Bönder och obildade hyllades som landets stjärnor. ”Endast 16 lärare överlevde massakern och inga av dessa vågade arbeta inom sitt gamla yrke något mer” berättade Christian Michel, en schweizisk pensionär, som startat ett flertal skolor, med delvis egna medel och de han lyckats skrapa ihop från diverse sponsorer varav två schweiziska banker (www.ecole-cambodge.org). Hans energi och entusiasm är smittsam då han släpar med mig till de mest osannolika och avsides platser, bland grisar, bråten och smuts. ”Det är ju ingen idé att starta skolor där det redan finns så jag letar upp de platser dit ingen vill komma…” förklarar han och jag nickar instämmande när jag tas i timmar i en gammal, hålig fiskarbåt till en avlägsen ö, eller då jag får traska på leriga och slitna småvägar på vilka inte ens vår tuk-tuk vill köra… Där finner jag hela klasser med barn i olika åldrar iklädda av honom införskaffade uniformer i blått och vitt (nåja grått…) som snällt sträcker upp handen för den handikappade – efter att ha gått på en av de otaliga minorna som fortfarande finns på landsbygden – men stolta läraren. De skriver på små skiffertavlor med bitar av kritor och när ett av barnen svarar rätt, applåderar resten. I slutet av dagen, ställer de sig upp och sjunger nationalsången medan de ser vördnadsfullt på kungen och drottningen vars porträtt hänger på väggen till stråhyddan som är deras skola. På skylten ovanför läser jag ”Educating Smiling Children” och jag tänker på alla dessa barns förhoppningar och drömmar, ser deras leenden och deras föräldrars stolta miner. Månaden därpå rapporterar Christian att skolan vid vattnet spolades bort i en orkan ”men jag ska bygga upp en ny, längre in i landet” lägger han till, obrytbar inför nederlaget.

Biblioteket på Ecole Française du KepKep
Kambodias St-Tropez – eller det som representerat elitens livsföring – är en av de städer där jag såg mest skövling. Det var som att promenera runt i en spökstad där de en gång vackra villorna var sönderbombade och enbart grindstolparna stod intakta. Innanför kunde jag urskilja igenväxta trädgårdar och ett förflutet i storhet och stil. De franska kolonisatörerna och landets elit har levt här i sus och dus. Nu finns bara fiskare och några hotell som börjar ta form igen ödsligheten till trots. Ett av dessa var ”Villa Romonea” (www.villaromonea.com) som ägs av Stéphane, en trevlig fransman. Denna vita villa i Corbusier-stil, kontrasterar helt med resten av landskapet och att stiga in där var som att stiga in i en god väns hus. Vi blev mottagna som om vi var hans närmaste vänner och fick ta för oss i kylskåpet, klappa katten, promenera bland risfälten, bada i saltvattenspoolen och skåda ut över havet. Jag kunde inte låta bli en massage nere vid havet i solnedgången…

Färska krabbor och havets läckerheter serverades enkelt men gott i små skjul vid havet. Traktens peppar – både den vita och den svarta – bidrog till läckerheterna.

Men anledningen till att jag var i Kep var för en intervju på deras språkskola ”Ecole Française du Kep”. Skolan sponsras helt av privata medel av en fransktalande khmer, Sok Ngo-Sisowath (www.ecolepourtousaucambodge.org).

”Jag är här för att inreda deras bibliotek och för att leka och läsa med barnen som är oerhört glada trots deras fattigdom”. Sommarpraktikanten Mikael berättar hur han besöker familjerna ”vissa bor vid soptippen, andra i små skjul; det är svårt att prata med föräldrarna som bara kan khmer, men de vill uppenbarligen att deras barn ska lära sig främmande språk”. I början var vissa misstänksamma mot skolan på grund av landets förflutna. ”Det fanns ju inte en enda bok kvar i landet efter Pol Poth”. Men nu växer skolan för varje år. ”Tyvärr har Keps guvernör inte mycket till övers för utbildning, det är dollarna som styr därför riskerar skolan att raseras i förmån för turismens framfart.” Sok – vars bror dog av svält – investerar allt i skolan, korruptionen till trots. Men för hur länge?

Hur det skulle gå för Kambodja utan dessa frivilligorganisationer kan man undra. Troligtvis bidrar dessa till landets rekonstruktion även om deras ansträngningar förblir en droppe i havet så länge landets ledare inte själva intresserar sig för sitt folks välstånd utan helst roffar åt sig själva förmånerna utlänningarna för med sig.

Anne Edelstam, text och bilder

Frivillig01: Sala Baï
Frivillig02: Christian Michels skola
Frivillig03: Biblioteket på Ecole Française du Kep