En svensk i Ankor

Alla från HeritageDe berömda templen, Ankor Wat, ligger precis i utkanten av den charmiga staden Siem Reap. Jag anlände till en, mot förmodan, både elegant och effektiv flygplats. Det gick enkelt att införskaffa visum på plats och slussas ut till loungen. Det visade sig att även denna flygplats – liksom den i Phnom Penh – var byggd med franska medel och arkitekter, helt i Khmer stil.

Magnus Olovson
Döm om min förvåning när jag blev hämtad i en gammal, fin Mercedes från 1962, av en khmer iförd vita handskar som sträckte över en kyld fruktdrink, med parasoll och sugrör, och susade iväg med mig till Heritage (www.heritagesuiteshotel.com ). Där stod hotellets manager, Magnus, en lång, blond, svensk och tog emot mig. Hotellet ligger trevligt i en gränd, utanför de stora stråken, men nära nog för att lätt ta sig dit i tuk-tuk. Från den luftiga, stilrena och ytterst smakfulla receptionen, med intilliggande bar och matsal, visades jag till min bungalow. Genom prunkande alléer, förbi en liten butik med inhemskt hantverk och upplyst saltvattens pool – lång nog att simma i – steg jag in i mitt eget paradis. En liten trädgård med Jacuzzi och två angränsande, bekväma rum med soffhörn. Vad mer kan man begära av livet?

”Hur hamnade du här?” frågade jag Magnus. ”Det var en lång resa innan jag kom hit”, svarade han och berättade om sin uppväxt i Paris och sina tio år i restaurangbranschen mellan Stockholm, Paris och New York. ”Efter det anrika Negresco i Nice, bar det av till ett lyxhotell i Oran, i Algeriet”. Magnus fick dock lämna landet efter upprepade dödshot mot honom i samband med Mohammedkarikatyrerna. ”Sedan bar det av till en privat semesterort på British Virgin Island, där tog jag hand om Robert de Niro med sin tredje fru och deras barn. Jag dök och seglade mycket också.” Efter att ha ryckt upp det hotellet under två års tid, var det dags för nästa lyxhotell, denna gång i Beirut. ”Det blev en finansiell succé och jag älskade både staden och människorna där.” Det var en brokig färd runt världen innan Magnus kom till Kambodja.

”Jag fick ett samtal en dag från en gammal kompis som undrade om jag kände till detta land”. Det gjorde Magnus inte men intresset växte och han beslöt sig för att associera sig med aktieägarna som inte känner till hotellbranschen. ”På ett år har vi drivit upp hotellet finansiellt och kvalitativt samt bytt kökschef.”

Maten är en subtil blandning av kambodjanska och västerländska rätter. Vinet stod Baptiste – en trevlig ung fransman – för. Han påstod ”jag tror jag stannar i Kambodja, jag älskar både landet och människorna här”. Hans utmaning var att hitta lagrade viner. Men det lyckades han bra med: både franska och australiensiska.

”Jag vill vara värd för mina gäster och ta personligen hand om var och en, det är mötet med människorna som jag tycker om”, säger Magnus avslutningsvis. Det opersonliga, ytliga ligger inte för honom. Jag kände mig definitivt ”som hemma” i Heritage och kunde konstatera att Magnus gick runt till alla sina gäster, delade med av sig själv, kom med tips till aktiviteter och restauranger på stan. ”Detta är ett heltidsjobb, det går inte att tro att ett hotell kan drivas mellan 9 och 5 inte!”

Tuk-tuk
Diwo galleriFrån första dagen – jag stannade i fem dagar – använde jag mig av samma, sympatiske och engelskspråkige tuk-tuk chaufför. Varje arla morgon väntade han troget på mig och vi tuffade bort till det gigantiska tempelområdet i hans fina trehjuling, iförd mjuka, stoppade träsitsar och handtag att hålla sig i när det hoppade lite väl mycket på de gropiga vägarna. Jag tog en tredagars biljett som kunde nyttjas vilka dagar som helst inom en vecka. Det visade sig vara ett klokt beslut, för tempel – hur fantastiska de än må vara – blir mättande efter ett antal timmar och dagar i över 30 graders hetta och hög luftfuktighet. Jag ska inte gå in på några tempel- eller symbolförklaringar utan enbart nämna att blandningen av buddhism och hinduism är intressant och spännande. Flera tempelstatyer dyrkas fortfarande och det är ett levande område. ”Djungeltemplet”, Ta Phrom, med trädstammar och mossa som växer vilt upp genom byggnaderna och murarna var min favorit. Helhetsintrycket är omvälvande också. Det ligger inte längre bort än att man kan återvända efter en välbehövlig siesta och se solnedgången på en av världens vackraste platser.

Den flytande staden
En dagsutflykt ägnades åt att tuffa runt med en båt i en fiskeby helt uppbyggd på en kanal. Fiskarna bor ovanpå sina fiskeburar. En ”flytande” kyrka ligger kant i kant med en lika flytande moské och ett tempel. Skolor samsas med hem för föräldralösa barn. Krokodilfarm och fiskfarmar är vad befolkningen lever av. Barnen flyter omkring i stora baljor, där flera har tagit en naga, en orm, och lindat runt halsen: one dollar! ropar de när jag tar ett fotografi. Vår styrman och guide tycker att jag ska lägga mina pengar på barnhemmet istället så vi fortsätter till en ”båtaffär” där jag inhandlar mitt livs dyraste pennor och pappersark som sedan skänks till skolan. Jag misstänker att hälften av pengarna går till någon ”båtmaffia”.

När de stora regnen kommer flyttar alla därifrån, upp på kullarna. Då höjs vattenytan så pass mycket att det inte går att vara kvar. De värsta regnen kommer under hösten. ”Då torkar det aldrig och möglet sprider sig på kläderna, på möblerna, i lungorna…” berättar Khio, en tandlös fiskare med ett brett leende.

Siem Reap
Staden är ren och proper, helt i mänsklig storlek och innefattar allt man kan önska sig: en kul marknad som är öppen även på kvällen där man finner allt man behöver och framförallt det man absolut inte behöver; trevliga restauranger med den utsökta lokala, asiatiska maten, inte alltför starkt kryddad, för cirka fem dollar per person; barer och diskotek.

Nationalmuseet är nybyggt med Thailändska medel, i pedagogisk stil, med filmer och sparsamt fyllt med framförallt statyer. Det är värt att ta ett besök där innan man tar sig till Ankor Wat (”wat” betyder tempel) för att få ett hum om historien och symboliken.

Eftersom det är så varmt, kan det vara klokt att resa med lätt, men rymligt bagage som kan fyllas på plats med olika saker.

Barn i Diwo (www.tdiwo.com) är ett galleri som startades av en fransk fotograf, gift med en kambodjanska. ”Jag kom hit för att göra ett reportage för tjugo år sedan och har stannat sedan dess”, berättar Thierry. Han började sin kambodjanska karriär som fotografilärare på Phnom Penhs universitet och har gett ut böcker också. Jag får med mig en utsökt porträttbok i svart-vitt med intervjuer med olika kambodjaner. Dessvärre nöjer jag mig inte med det, utan kan inte motstå en tung men vacker Buddhafigur ”kambodjanerna är fortfarande utomordentligt skickliga skulptörer”, säger han. Thierry arbetar med lokala förmågor han finner på landsbygden. Galleriet öppnade 2010 och familjen har gjort ett hem av det och bor ovanpå. Vägen dit är tämligen skröplig och vår tuk-tuk fick punktering men jag ångrar mig inte en sekund att jag tog omvägen dit.

Mera lättillgänglig men även mera turistisk är ”Ankors hantverkare” (www.artisansdangkor.com) där Alain – den nye franske chefen – tog emot mig. Det liknar en mindre ”hantverksby” med allt från skulptur till väveri och målningar. Sedan drygt tio år har flera tusen unga formats i de olika yrkena, vars verk sedan säljs i en rymlig och elegant affär på området. Det ägs delvis av den kambodjanska staten, delvis av fransmän och en del av hantverkarna själva. ”En lyckad integration”, beskriver Alain det som. På busslasterna som stannar och shoppar förstår jag att affärerna är på toppen.

Ett liknande projekt i mindre skala och med ett tillägg av fina tvålar, krämer och kryddor, teer och kaffesorter är www.senteursdangkor.com som ligger vid marknaden. Där hittar jag även en liten, privatägd, smyckeaffär – Garden of Desire – där en khmer sitter själv och designar och tillverkar de mest utsökta smycken i silver med halv-ädelstenar. Eric Raisina tillverkar sina egna modekläder, helt i västerländsk smak men även prismässigt så.

Detta är enbart ett axplock av vad denna trivsamma stad har att erbjuda. Bortglömda är alla Röda Khmerer och allt elände som följt i dess spår. Kambodja återuppstår sannerligen i Siem Reap!

Anne Edelstam, text och bilder