En Resa till Phnom Penh i Kambodja

jag vill se att rättvisa skapas genom att de fyra ledarna säger sanningen och sedan döms för sina brottJag reste till Kambodja nyfiken på vad landet har att erbjuda men framförallt intresserad av dess folk. Efter mina resor i diktaturens Burma, vet jag att man inte kan döma ett folkslag efter dess ledare. Det är nämligen ett av de vänligaste folk jag har mött. Asiens sydvästra hörn – med Laos, Vietnam och Kambodja – är fortfarande ett kommuniststyrt fäste med viss liberal ekonomi. Befolkningens fattigdom, avsaknad av yttrandefrihet och individuella rättigheter i dessa länder kontrasterar med Thailands jämförelsevis moderna och rika levnadsstandard. Dessa tre länder gör stapplande försök att öppna sig framförallt för turismen och den ekonomiska fördelen den för med sig. Utanför turiststråken, möttes jag dock av misär och prekära levnadsförhållanden samt en korruption som kanske är mest påtaglig i Kambodja.

Indokina
Det går inte att komma från det franska koloniala inflytandet i dessa länder. Engelskan har dock helt tagit över som språk, Frankrikes tappra försök med sin francophonie märktes det inte mycket av, deras baguettes till trots.

Däremot investerar fransmännen stort i Kambodja. Direktflyg med Air France öppnades i april 2011 från Paris till Phnom Penh. Jag anlände för övrigt till en utsökt – helt i Khmer stil – av fransmän utformad flygplats, där statyer och bassänger med papyrus gav en angenäm start på vistelsen. Dagen efter processen mot de fyra mest betydelsefulla röda khmererna (Pol Pot själv dog för några år sedan stilla i sömnen) började i slutet av juni, anlände den franske premiärministern, François Fillon, till landet.

”… Vi uppmuntrar privata investerare, finansierar utvecklingen av infrastruktur och arbetstillfällen genom att skapa textil- och turistträning till exempel”, säger Fillon i en intervju med The Phnom Penh Post. Med sina årliga 25 millioner € i bistånd till Kambodja, är det inte underligt att Frankrike vill hålla sig framme även om det betyder dialog med landets fruktade premiärminister Hun Sen.

Processen mot Röda Khmererna
Le Safran La SuiteEnligt Philip Short i sin utmärkta och kompletta biografi av Pol Pot (Pol Pot, the History of a Nightmare, John Murray Publishers, 2004) är de flesta röda khmerer kvar i maktens korridorer. Landets två mäktigaste män, Hun Sen och Chea Sim (senatens president) är båda före detta röda khmerer och ingen av dem har förnekat sin bakgrund eller tilltron till den extrema kommunistiska ideologin som Pol Pot förespråkade. Båda beskrivs som ”ytterst obarmhärtiga och våldsamma, utan några som helst mänskliga känslor”. Hun Sen är dessutom känd för att ha ”använt sig av hot och mord för att manipulera röstlistorna till sin fördel”.

Detta sagt, är rättsprocessen en väsentlig del av återhämtningsmöjligheten för de tiotusentals offer som fortfarande lever och för att landet ska ha någon trovärdighet internationellt. Dess betydelse, även för skamsna västerländska nationer, kan mätas i de miljontals dollar som investerats i denna process. ”Det är enbart ett spel för gallerierna” sa en kambodjan jag talade med. ”Offrena måste hedras”, sa en annan. Ett av vittnena, en sjuttioårig dam, Sou Yoon, vars hela familj utplånades av röda khmererna, och som själv lyckades komma undan enbart för att hon spelade död, säger att ”jag vill se att rättvisa skapas genom att de fyra ledarna säger sanningen och sedan döms för sina brott”. Många följer rättegångarna på nära håll eftersom rättssalarna är öppna för gemene man och det finns informationsblad på khmer men även på engelska och franska att få för den som tar sig dit. Annars kan utredningen följas på Internet (www.cambodiatribunal.org och www.genocidewatch.org ).

 Återuppbyggnaden
Vissa Kambodjaner som lyckats fly till Frankrike under Pol Pots förföljelser, flyttar nu tillbaka till sitt ursprungsland. En av dessa är en familj som upprustat och nyligen öppnat ett högst rekommendabelt, mindre familjehotell i huvudstaden: Le Safran La Suite ( Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den ). ”Vi vill ge landet en chans, även om det är riskabelt”, säger ägarinnan vars dotter gjort en elegant, minimalistisk inredning i khmerstil. ”I Frankrike hade vi en restaurang”, förklarar hon när jag ger dem en komplimang för deras utsökta maträtter med det bästa från både öst och väst – croissanter inberäknade. Från hotellet tog jag mig lätt in till centrum som ligger ett stenkast därifrån med en tuk-tuk som alltid stod parkerad utanför hotellets dörrar. Shopping i Phnom Penh är inget problem: det finns mycket och prisvärt att handla, västerländska skor och kläder såväl som inhemskt hantverk. På de stora avenyerna ligger de mera eleganta butikerna och i den enorma stängda marknaden finns allt man kan tänka sig behöva.

Nationalmuseet är ett måste innan man tar sig vidare till de kända templen, Ankor Wat, i Siem Reap. På så vis får man historien förklarad för sig och kan se fram emot att möta ett av världens sju underverk. För att besöka det kungliga palatset, där kungafamiljen fortfarande bor, gäller det att klä sig rätt (inga bara ben eller armar) annars blir man portad. Men väl inne är det värt besväret. Den som har solida nerver, kan få sig en ordentlig genomgång av livets fasor genom ett besök på ”Genocide Museum” – massmordsmuseet från Pol Pots värsta år vid makten.

Foreign Correspondence ClubNattlivet
Under den varma kvällen börjar jag med att långsamt ta mig till strandpromenaden längs med Mekongfloden. En bred trottoar förvandlas på kvällen till allt från bollplan för unga och äldre – de spelar med lätta, små bollar – till utegymnastik med musik och lärare, till dansbana eller promenadstråk. Innanför denna ligger en uppsjö med uterestauranger, många chica sådana men även flera billigare varianter. Min favorit var naturligtvis den ökända Foreign Correspondence Club. Den ligger en våning upp från gatan, med utsikt över floden. I trappan på väg upp, visades en skrämmande fotografiutställning från kriget och högre upp en annan om fiskarbefolkningen. Det går bra att gå dit för en kaffe, eller senare för en drink. De serverar även mat, bland annat utsökta ugnsbakade pizzor för resenären som tillfälligt tröttnat på asiatisk mat. Ett annat måste är ett besök på Raffles Le Royal. Det är ett helrenoverat hotell i kolonialstil där journalister bodde under långa perioder under Vietnamkriget och där, efter de röda khmerernas fall, hela FN-delegationer tog in. Hotellet andas historia och anekdoter; affärerna, restaurangen och baren är högklassiga.

På barer och diskotek kunde jag inte undgå att uppmärksamma de solglasprydda khmererna som kör in och parker sina fyrhjulsdrivna bilar och kastar upp dollarsedlarna på bordet efter att ha inhandlat en whiskyflaska. Men trots den uppenbara korruptionen och nepotismen, vid sidan av tiggeriet och fattigdomen, besitter Phnom Penh en oemotståndlig charm. Lite som Berlin precis efter murens fall. I förfallet finns något äkta, något odefinierbart dit inte kommersialismen ännu nått fram.

De gamla kolonialbyggnaderna håller på att målas och rustas upp, men fortfarande är flera i dåligt skick, elkablar hänger betänkligt i stora klasar över gatorna och utomhusmarknaderna är livfulla med sina exotiska frukter och grönsaker. Med korgar över axeln, iklädda den traditionella, rutiga krama (ett tygstycke som kan användas till det mesta från turban till väska eller sarong) eller modernt klädda, körande runt i skinande, nya bilar, är surret av invånarna inbjudande i denna inte alltför stora huvudstad som bjuder på det mesta. Kornishen längs Mekongfloden med alla dess aktiviteter, museerna, hantverket, exotismen… allt detta och mycket mer finns i Phnom Penh som snabbt bör besökas innan det blir alltför restaurerat och plastigt.

Anne Edelstam, text och bilder