Laos juvel: Luang Prabang

Foto: Anne EdelstamMitt ute i djungeln, omgiven av berg och intill Mekongfloden har Laos anrika kungliga huvudstad – mirakulöst – undgått bomber och förödelse. Luang Prabang räddades slutligen från skövling tack vare Unesco.  Staden är så pass liten att man kan promenera eller cykla runt den. Men man behöver minst tre dagar för att hinna med att se alla dess vackra tempel och palats. För att riktigt njuta och insupa atmosfären är fem dagar inte för långt.

Vi installerade oss på ett mycket trevligt litet hotell mitt i centrum, bredvid nattmarknaden (www.ancientluangprabang.com) men det finns fler att rekommendera. Det flottaste och med mest historia eftersom det har tillhört prins Souphanouvong är definitivt Satri House men det ligger lite avigt till.

Annars tyckte jag att Maison Dalabua var väldigt smakfullt inrett och en riktig liten pärla. 

Väverier, papper och smycken.
Efter att ha besökt det intressanta nationalmuseet, utsökta tempel och palats blir man lite mättad av alla intryck och historiska fakta som till slut snurrar runt i huvudet. Jag bestämde mig därför att promenera bort från stadens mitt och gav mig av åt andra hållet för att se vad jag kunde upptäcka där. Det var inte bortkastat för jag hamnade hos en kultiverad fransktalande laotier som hade mycket fina väverier. Laotierna är kända för sin väverikonst och sitt vackra siden. Deras tyger i smakfulla, naturliga färgkombinationer har jag aldrig sett maken till i denna del av världen. I mitt tycke, har de vackrare siden än alla sina grannländer inklusive Thailand.

Mullberries är namnet på ett laotiskt företag som försöker förbättra bybornas leverne genom organiskt odlat silke. En av de kvinnor som väver där, Mrs Kommaly Chanthavong, blev tilldelad ett Unescopris som bästa konstnär år 2002. Organisationen har även blivit nominerad till Nobels fredspris. Hon startade på 70-talet ett kooperativ för silkesproduktion. Kooperativet undervisar mest kvinnor hur man uppföder silkesmaskar på traditionellt vis, hur man färgar organiskt och de traditionella vävmönstren. Försäljningen och marknadsföringen ger en stadig inkomst till hundratals förut fattiga familjer.

Mixay är ett annat företag i liknande stil men med mer varierande varor som deras linje med inredningsdekorationer, möbler och kläder och är absolut värt ett besök. 

Papper tillverkat av jute är en annan laotisk specialitet. De använder sig också av organiska vackra, lite dova färgskalor för sina olika papperssorter, album, och större eller mindre ark, värda att införskaffa för en ringa penning. Sniderier, mest i trä, finns lite överallt, inte minst på nattmarknaden då hela stadens huvudgata förvandlas till ett myller av affärer med presenningar som skydd mot skyfallen. Där intog vi en enkel men utsökt middag: man går till ett stånd och väljer ut den fisk, kyckling eller padda man vill ha. Sedan grillas den, och i mellantiden går man till nästa stånd och tar för sig av ris, nudlar, grönsaker och annat gott. Sedan, med en kall öl eller en läsk, slår man sig ner med andra resenärer och laotier om vartannat vid ett långbord och konverserar och äter tillsammans. När vi ätit färdigt uppmanades vi att snabbt lämna plats åt nästa gäst dock. Men det var trevligt så länge det varade.

Fabrice – en ung laotier – designar och tillverkar prisvärda och originella smycken i silver och sidentyger, i sin nyöppnade butik: Naga creations. Jag stannade och pratade länge och väl med denne vänlige konstnär. Laotierna är kreativa och har ett lugnt, behagligt sätt. Det tar lite tid att lära känna dem men efter ett tag öppnar de sig, långsamt som de lotusblommor man ser lite varstans. De gör inget väsen av sig och man måste leta efter deras gömda juveler men när man väl hittar dem blir man begeistrad.

Foto: Anne EdelstamElefantutflykter, heliga grottor och stamfolk.
Laos var ju känt som ”landet med en million elefanter”, Lane Xang, men elefanterna är numera utrotningshotade. Enbart 1600 har överlevt av vilka ungefär 560 arbetar i skogsindustrin med att transportera timmer. Elephant Village är ett privat elefantläger och en turistattraktion där både internationella experter såväl som frivilliga arbetar med att bevara och rehabilitera Laos elefantbestånd. De har utmärkta ekologiska bungalows för dem som vill sova över. Men vi tog oss dit med bil, cirka en halvtimmes färd från Luang Prabang. En liten kanot hämtade oss och tog oss över till lägret. Där stod ett tjugotal bruna, ganska till växten små elefanter. Vi var de enda ”falanger”, utlänningar, där och hade elefanterna för oss själva. Jag klättrade upp på en ställning från vilken det var lätt att ta sig upp på elefantryggen och satte mig i den stol som var fastspänd på elefantryggen. Efter en tur i djungeln, hoppade skötaren ner och jag fick själv sitta bakom elefanthuvudet och styra det tunga men snälla och fogliga djuret. Tiden tycks stå stilla där uppe bland trädkronorna och de sjungande fåglarna, långt från all civilisation.

Att åka båt på Mekongfloden är ett måste när man är i Laos. Vi tuffade långsamt bort till två intilliggande grottor fyllda med tusentals, guldbemålade Buddha statyer i alla storlekar som pilgrimer har lämnat efter sig. Vi passerade några byar med enkla halmhyddor på vägen men annars stod djungeln tät så långt ögat nådde. Det bergiga landskapet kastade långa skuggor över det bruna vattnet.

De björnar som fanns i mängder i skogarna börjar också försvinna. På väg till de fantastiska vattenfallen någon timmes bilfärd bortom Luang Prabang, fick man se några stackare ligga och sova i hettan, i större inhägnader. Björnarna liknar mer pandor med sina vita hakor och svarta päls. Men efter att ha besökt det utfattiga Hmongfolket i en av deras byar så undrade jag om inte de var i mera nöd än björnarna. Det är svårt att tala om utrotningshotade djur när inte befolkningen har tillräckligt att äta. Var fanns frivilligorganisationerna här? Inga skolor, ingen el, inga basvaror… barnen var överförtjusta när vi lekte med dem och kastade dem upp i luften en efter en. Falang pengarna har tydligen inte sipprat ner till stamfolken.

Laos är ett land i uppbyggande och för den nyfikne är det väl värt att resa dit och ta sig tid att stanna upp, åka ut till landsbygden, njuta av de vackra risfälten och de vänliga människorna. Tack vare att det inte finns några vita stränder kommer nog detta lilla land aldrig att bli en turistattraktion av större mått och det är just det som är Laos charm. 

Anne Edelstam, text och bilder