GayPride 2011 i Paris

En av de flerfärgade vagnarnaHundratusentals människor tog del av lördagens GayPride i Paris. Syftet var att väcka intresset för gayäktenskap hos de franska politikerna inför presidentvalen 2012.  

GayPride har nu blivit en tradition som äger rum sista lördagen i juni månad. Hundratusentals aktivister och deltagare paraderar längs gatorna i Paris. Även om det nu har gått fyrtio år sedan första GayPriden är det fortfarande mot samma diskriminering människor marscherar.  Från Montparnasse till Bastille kunde man följa 86 vagnar i en festlig stämning. Folk dansade till musiken som varje vagn spelade. 
GayPridemarschen startade natten mellan den 27 och 28 juni 1969, efter ett uppror i New York.  Den natten gjorde New Yorkpolisen ett flertal razzior i gaybarerna i Greenwich Village. När de gjorde razzia på Stonewall Inn på Christopher Street gjorde kunderna uppror. Folkmassan blev så stor att polisen tvingades barrikadera sig i Stonewall Inn i väntan på förstärkningar. Det dröjde tre dagar.

Till minne av denna händelse organiserade HBT-aktivister i olika storstäder en marsch. I Frankrike var det inte förrän 1977 som den första självständiga marschen startades. Den blev populär under 90-talet då aktivisterna demonstrerade för sociala och juridiska jämlikheter, Särskilt rätten till partnerskap, detta med en ny lag - PACS - som regeringen röstade fram 1999. Den möjliggör för homosexuella rätten till en civil union. Detta var ett stort framsteg för de homosexuella och deras integration i samhället. Under 2000-talet tog man även upp rättigheter för transsexuella. Den 12 februari 2010 bestämde hälsoministern, Roselyne Bachelot, att transsexualitet inte längre är klassificerad som en mental sjukdom.  

I år började förberedelserna Paris i redan några månader innan. I mars kontaktades bland annat polisen och länsstyrelsen för samarbete. De rekryterade 300 till 500 volontärer och designade den affisch som ska pryda väggarna i Paris.
När den första affischen publicerades den 10 april väckte den polemik. Affischen visade den franska nationalsymbolen, tuppen med en boa runt halsen.
För HBT- organisationer var det en negativ bild av Gaypriden. En av dessa organisationer var Le Refuge. De hjälper ungdomar som är mobbade på grund av deras homosexualitet. Enligt dem gav affischen en negativ och fördomsfull bild av de homosexuella.

Ett beslut som godkändes av HBT-organisationerna som ändrade affischen. Ett klokt beslut med tanke på att de homosexuella strider mot fördomar och för normalisering.

En euforisk stämning fyllde gatorna i Paris Efter denna polemik ändrades affischen till något mer minimalt. Den var enbart svart och vit, med en stor text i mitten där det stod: För jämställdhet: år 2011 marscherar jag. År 2012 röstar jag.
Detta blev också mottot för årets GayPride. Den politiska sidan framhävdes eftersom de homosexuellas juridiska och sociala rättigheter har varit en debatt inom fransk politik den senaste tiden. Nästa år är det presidentval i Frankrike och debatten har delat partierna i två läger, de som är mot gayäktenskap och de som är för, de från högersidan och de från vänstersidan. För en månad sedan har en representant av högerpartiet för kommunen Montauban, sagt att om vi låter homosexuella gifta sig kan vi lika väl låta djur göra det också.  

Politiska ord som underminerar det franska nationella mottot är: jämlikhet, broderskap och frihet. Dessutom är det politiskt inkorrekt, frågan gällde gayäktenskap mellan.
Jag visste inte att det fanns likheter mellan djur som gifter sig och vanliga medborgare som bara vill ha rätt till lagliga äktenskap, som alla heterosexuella har rätt till.

Detta är ett exempel på hur diskriminering manifesteras än idag, och dessutom offentligt. Fler och fler politiska figurer har öppet haft t liknande uttalanden. Problemet blir att fortfarande år 2011 pekas de homosexuella på med fingret som om de var mentalt sjuka. Bortsett från det faktum att sedan 1981 har hälsoministeriet godkänt att det inte är en mental sjukdom, är det absurt att fortsätta att se det på det viset. Denna form av homofobi är beviset att GayPriden fortfarande behövs. Det är en drivkraft för HBT-rörelsen.

Även under marschen har opponenter till homosexualitet manifesterat sig. När marschen passerade förbi kyrkan Saint-Nicolas-du-Chardonnet ropades det homofobiska slagord som: "AIDS är för bögar" och "Gaypride ut från Europa".
Polisen mobiliserades under eftermiddagen för att dela de två grupperna. Detta visar att kampen mot homosexuell diskriminering är långt ifrån över.  
Frankrike är långt efter många andra europeiska länder.
Bland annat Sverige, Nederländerna och Spanien har legaliserat rätten för homosexuella att gifta sig och skaffa barn. I Frankrike har homosexuella par bara rätt till partnerskap.

Marschen påminner att runt om i världen finns det fortfarande 80 länder som straffar homosexualitet.  Nio gör det med döden.
Det som skapade polemik inom HBT-grupperna i år var att FN tog bort referensen till homosexuella från resolutionen som skyddar människor från diskriminering. Detta betydde att människor som straffas för sin sexuella läggning inte skyddas av FN.
Men efter ett intensivt kampanjarbete har FN fört tillbaka de homosexuella till skyddslistan igen. Det röstades igenom med 23 röster mot 19, med en majoritet av de afrikanska och arabiska länderna emot.

Även om HBT-rörelsen i Frankrike manifesterar känns det som om rörelsen stagnerar. En av orsakerna kommer från en stor brist på stöd från politikerna. Dessutom får de inget stöd heller från medierna.
Det är oftast stereotypiserade bilder som reflekteras via medierna. Bilderna som offentliggörs visar oftast transvestiter med fjädrar i baken eller bögar i sadomasochistisk klädsel.

Egentligen representerar de enbart en minoritet av hela HBT-rörelsen. Istället för att offentliggöra en sann och eklektisk bild nöjer sig medierna med de stereotyper som alla har vant sig vid. Resten av året är det få homosexuella som går till jobbet halvnakna eller i en transvestitkostym.
Om de finns under GayPriden är det för två syften. Det första för att få uppmärksamhet av folk och det andra är helt enkelt för den festliga sidan av marschen.

Gay-Bear vagnen Detta hindrar de homosexuella att göra politiska och sociala framsteg eftersom de alltid beskrivs som en udda grupp utanför samhällets normer. Detta märks till exempel genom den assimileringen man gör mellan HBT-personer och zoofiler eller pedofiler.  HBT-rörelsens kamp för att motarbeta dessa stereotyper samlade i år 86 vagnar, många kända franska figurer var med och hundratusentals HBT-personer och gayvänliga.  

Årets marsch var mycket viktig med tanke på den aktuella situationen. Det är sista marschen innan presidentvalen och för några dagar sedan avvisade franska regeringen en socialistisk text som har som mål att öppna äktenskapet för homosexuella. Därför lades allt fokus på jämställdhet politiskt och socialt. Talesmannen för HBT, Nicolas Gougain, påminner oss att det är inte eftersom vi kan kyssas i all enkelhet under GayPriden att det inte fallet i våra vardagliga liv.

Många av HBT-rörelsens minoritetsgrupper var representerade i paraden som till exempel läkar- och polisgay-organisationerna, homosexuella pensionärer, SOS Rasism, olika religiösa och politiska gay- organisationer.
Från klockan 14 till 21 defilerade vagnarna genom Paris från Montparnasse till Bastille. Paraden var mycket festlig och hela vägen var det fullt med människor. Folk dansade bakom vagnarna, på trottoarerna och till och med på busshållplatserna.
Det är en marsch som organiseras för att heterosexuella och homosexuella ska enas kring ett problem. Inte en marsch för att betona skillnaderna.
Framme vid Bastille hade det installerats en scen där olika DJ:s spelade. Efter det att den av sista vagnen kommit till Bastille organiserades en enorm "Kiss in". Det innebär att alla, oavsett kön eller sexuell orientering, skulle kyssa någon i ett par minuter. Detta för att vissa att kärlek är universell och känner ingen diskriminering.

GayPride kan fortsätta att kritiseras varje år men så länge homosexuella anses vara olika kommer marschen att finnas. De ber inte om att få mer rätt än heterosexuella par, bara samma lagliga rättigheter.
Den sexuella läggningen bör inte definiera en människas helhet, det är bara en detalj. Det är inte normalt att dölja vem man är, det är inte det som utgör om man är rolig, snäll eller smart. För mig är det svårt att förstå vart homofobin kommer ifrån. Vad själva problemet är.
Vissa menar att det är onaturligt. Men när man har känslor för någon av samma kön så är väl känslorna naturliga?

Kyrkans argument är att det inte är naturligt. Bör inte kyrkans synpunkter och statens beslut vara skilda, eftersom staten och kyrkan har separerats?
Många andra tycker bara att det är äckligt. Killar tycker att det är särskilt äckligt mellan två killar, men mellan två tjejer är det mer accepterat. Det finns faktiskt väldigt få skillnader mellan ett heterosexuellt par och ett homosexuellt.
Förhoppningsvis kommer fransmännen nästa år att rösta på ett parti som lägger homosexualitet i centrum av de politiska ändringar de vill göra.

HBT-rörelsen vill inte ta bort de rättigheter heterosexuella har, bara ha rätt till jämställdhetsprincipen, oavsett om man är gay, bi, hetero eller trans.

Pauline Malmqvist, Text och bilder