Fidel Castro och Kubas framtid

Den 2 december firade Kuba Fidel Castros 80-årsdag, några månader för sent, då Castro föddes den 13 augusti. Diktatorns hälsotillstånd var för skört i somras, och han sköt således på firandet till 50-årsdagen av den morgon 1956 då ett åttiotal man ombord på fartyget Granma landsteg på Kubas östkust för att inleda kampen mot diktatorn Batista, Fidel själv, hans bror Raúl, den mytiske Che Guevara, med flera.

Men Fidel uteblev. Han har inte hämtat sig från i somras, när han för första gången tillfälligt lämnade över makten i landet till Raúl. Hans konvalescens och högst sannolika avsked från politiken har gett upphov till mängder av teorier om Kubas framtid. Exilkubanerna i Miami vädrar morgonluft och hoppas på att den kubanska revolutionen inte ska överleva sin grundare, många dissidenter, såväl på ön som i diasporan önskar reformer som kan öppna upp för yttrandefrihet och tryckfrihet, många kubaner fruktar ett systemskifte som kan tänkas bryta ned landets framgångar inom sjukvård och utbildningsväsende. Och så finns där radikala kommunister som anser att den kubanska diktaturen är paradiset på jorden.

Något paradis är inte Kuba. Folk har det dåligt ställt, men tillståndet är, till skillnad från vad kritikerna hävdar, inte sämre än i jämförbara länder. Kuba har inte halkat efter resten av kontinenten när det gäller makroekonomiska siffror; man var ett av de mest utvecklade länderna på 1950-talet och fortsätter att vara det. 100 procent av barnen går i skola (såväl pojkar som flickor) och den förväntade livslängden ligger på närmare 80 år, det vill säga ungefär samma siffror som i Europa. På den västra hemisfären kan bara Kanada visa upp bättre siffror.

Så planekonomin har fungerat, i alla händelser bättre än den nyliberala ekonomi som kastat fordom välbärgade länder som Argentina ner i ekonomiska svarta hål, eller där länder som Mexiko och Colombia förfallit till våldsamheter och narkotikaekonomi, i en allmänt utbredd korruption.

Problemen på Kuba ser annorlunda ut, även om korruptionen även där har antagit proportioner som för tankarna till George Orwells Animal Farm; den härskande klassen kring Castro lever gott på en aldrig erkänd sexturism, där kubaner arbetar för statligt fastställda löner medan de utländska bolag, som spanska Sol Meliá, som bedriver verksamheten betalar internationella priser för tillstånd av olika slag. Men jämför man med den monumentala rovdrift som de styrande ägnat sig åt på i stort sett hela den övriga kontinenten har Kuba lyckats väl.

Det stora problemet är att folk är rädda för att prata. Kuba är totalitärt och den som vågar sig på en aldrig så timid kritik förföljs eller kastas i fängelse. 2003 fängslades 75 regimkritiska intellektuella - en av dem hade berättat om det kristna kärleksbudskapet utan att göra några jämförelser - varav flera fortfarande sitter bakom galler. Den Parisbaserade organisationen Reportrar utan gränser kallar ön för världens största fängelse för journalister.

Den som inte får uttrycka sina åsikter förvandlas till boskap, skadas i grunden i sin mänsklighet, förnedras. Och förnedring är bränslet för revolt. Vi kan som människor utstå allehanda orättvisor, men förnekas vi vårt människovärde reagerar vi, i mån av möjlighet.

Det är den möjligheten som nu öppnas på Kuba, efter ett 50-årigt styre som till en början var berättigad i ljuset av den tidigare diktaturen under Batista, men som vartefter förlorat sin moraliska auktoritet och förvandlat sig själv till en diktatur.

I sitt tal till nationen under lördagens festligheter antydde Raúl Castro en första öppning genom att föreslå förbättrade relationer med Washington, byggda på "jämlikhet, ömsesidighet, icke inblandning i varandras angelägenheter och respekt". Washingtons svar är av enorm betydelse för att en begynnande övergång till demokrati ska kunna gå lugnt till, och inte leda till att de ultrakonservativa exilkubanerna i Miami ska få inflytande över utvecklingen. I stället skulle Kubas reserv av mänskliga resurser som idag är bundna av diktaturen kunna frigöras. Ett första steg skulle kunna vara att bryta handelsembargot mot ön, som inte lett till något annat än att Fidel Castro kunnat stärka sin maktposition, och gjort kubanerna fattigare - så som handelsembargon nästan undantagslöst fungerar. Kanske en ny amerikansk administration skulle kunna ha den vidsynen.

Anders Forsberg