Anitras konstrunda: från Ecole du Louvre, Pontus Hultén till samtida gallerier

Intervju med en fransk-svensk konstexpert, Anitra Delmas-Vidal

Anitra Delmas-Vidal Vi träffas på Svenska Institutet i Paris - mitt i Marais gallerikvarter - och slår oss ner på gården vid ett bord i solen för att prata innan vi fortsätter att promenera bort till Louvren för att se var ingången till skolan låg.   

- Var är du född?
Jag föddes i Paris, i 9de, konstnärernas kvarter en gång i tiden och började mina första skolår här. Min svenska mamma var gift med en fransman men dessvärre dog min pappa ung. Efter det bestämde sig min mor för att flytta till Sverige. Det var 1968 och jag var nyss fyllda åtta år.

- Så du fick sedan en svensk uppfostran?
Snarare en fransk-svensk-norsk sådan! Vi bodde med min norska mormor, varifrån mitt förnamn. Men jag kunde ingen svenska när jag kom till Sverige så jag fick snabbt lära mig det. Dels därför och dels för att inte glömma bort mitt franska ursprung satte mamma mig i Cours St-Louis - en fransk skola i Stockholm. På den tiden var det en sträng nunneskola men numera har den både sekulariserats och expanderat. Men jag trivdes i min lilla skola. Där fick jag även undervisning i svenska.
- Vad gjorde du efter din franska studentexamen?
Jag flyttade tillbaka till Paris för att läsa konsthistoria och bodde i ett litet chambre de bonne på sjätte våningen utan hiss i det charmiga kvarteret Montmartre där jag stormtrivdes. Jag upptäckte marknaden och de trivsamma caféerna.

- Hur kom du in på konstbanan?
Konstintresset hade jag med mig hemifrån via mina föräldrar som båda var dansare och allmänt konstintresserade. Så det föll sig naturligt för mig att studera konsthistoria. Jag skrev in mig och kom in på Ecole du Louvre som låg i en del av museet. Detta var i slutet på 70-talet, innan museet renoverats. Ingången till skolan låg vid floden - på Louvrens baksida - och lokalerna var gammalmodiga. Kurserna hölls ofta i museets olika salar och vi elever tillbringade mycket tid med att beskåda och diskutera de olika verken. Det hände faktiskt en gång att en kurskamrat blev instängd en hel natt på Louvren. Hon upptäcktes dock inte och kände sig helt orädd, hon var ju i gott sällskap!

- Hur lång är utbildningen på Ecole du Louvre och vad går den ut på?
Jag tog en motsvarighet till en filkand vilket är en treårig utbildning. Under ytterligare ett år fick jag lära mig museologi. Då besökte vi Louvrens laboratorium och lärde oss en hel del om restaureringsarbeten. Till exempel Modigliani - som var pank - målade över samma duk flera gånger fick jag veta. Med röntgenbilder kunde man se de olika skikten. Det första året läste vi arkeologi. Vi studerade sedan konst från medeltiden och framåt. Jag specialiserade mig på 1800- och 1900tals konst.
Vi var ett glatt gäng och hade mycket roligt ihop även om studierna var typiskt fransk korvstoppning med mycket fakta att lära sig. Å andra sidan fick jag gedigna grundkunskaper och vissa "inofficiella" sådana. Som när vakten visade oss studenter hemliga trappor och passager direkt från matsalen till museumsalarna - väl dolda spiraltrappor bakom lönndörrar. Man kan bara spekulera om vad de tjänade till under kungatiden...

- Praktiserade ni också eller var det enbart att läsa böcker?
Jodå vi fick praktisera. Jag hade turen att få prya på Centre Pompidou under Pontus Hulténs ledning. Det är ovanligt för Frankrike att nominera en utlänning på en så fin post. Det säger mycket om Hulténs enastående begåvning och kunskap. Han var briljant och väldigt respekterad.
Hans rykte skapades under de år då han var chef för Moderna museet i Stockholm (1960-73). Vänskapen med Niki de St-Phalle ledde till de verk som fortfarande står framför museet. Men när museet invigdes på 60-talet och besökarna fick gå in mellan benen på en jätteskulptur de två, tillsammans med Jean Tinguely hade tillverkat, väckte det skandal.
Hultén kom sedan till Paris och var med att skapa Beaubourg - ett av världens främsta moderna och samtida konstmuseum - som öppnade sina dörrar för publiken 1977.

ett verk av Zarina Hashimi - Vad fick du i uppgift av Hultén?
Bland annat fick jag översätta den svenske konstnären Öyvind Falhströms texter från svenska till franska. Samtidigt var det en otrolig förmån att kunna umgås och lära mig av Pontus Hultén. Jag fick en tidig kick i mitt arbetsliv tack vare honom. Men även av de utmärkta professorer och intendenter, alla experter på sina områden, som kom och höll föreläsningar i skolan på Louvren.    

- Vad var ditt första jobb?
Jag blev erbjuden det redan i skolan på ett nytt galleri specialiserat på 1800-tals måleri och orientalism. Jean-François Heim - ägaren - tog ofta med mig till loppmarknaden i Clignancourt klockan fem på morgonen, innan de satt upp stånden. Vi hade med oss ficklampor och gick runt och letade varor i skåpbilarna, som vällde in från hela Frankrike under helgerna. Det gällde att vara snabb och på hugget. Det var "snabba cash" och stora sedelbuntar köparna hade med sig i bakfickan.

- Vad hände sedan?
Efter några år, 1986, fick jag reda på att en antikhandlare sökte en assistent. Han hette Eric Vidal. Där arbetade jag i ett par år. Som besökare och kund kan jag nämna bland annat Karl Lagerfeld och den libanesiske konstnären Nabil Nahas. Men när Eric och jag blivit ett par, ville jag fortfarande stå på egna ben och gå tillbaka till mitt ursprungliga intresse: samtidskonsten.
Genom en New York gallerist som jag tog runt i Paris konstvärld, träffade jag galleristen Jean Fournier som arbetade med nutida konstnärer. Där kom jag sedan att arbeta under åtta givande år. Under vårt besök, satt den amerikanska galleristen och jag på varsin stol mitt i galleriet då Fournier dök upp och ner ur källaren med det ena mest fantastiska verket efter det andra. Många köptes!
Det var där jag blev förälskad i Joan Mitchells måleri. Joan - ursprungligen från USA - levde och verkade under flera år i Frankrike, bland annat i Monets ateljé, där hon dog 1992. En stiftelse, med stipendier till konstnärer, har grundats i hennes namn.  

- Fick du arbeta på ett erkänt galleri?
Ja, Fournier anställde mig först på prov på den årliga konstmässan FIAC i Paris. Och vilken debut det blev! Vi ställde ut den erkände amerikanske konstnären Sam Francis. Jag hade noggrant studerat alla hans verk och kom tidigt till ståndet för att gå igenom mina noteringar en sista gång. Ingen annan hade anlänt ännu. Döm om min förvåning och bestörtning när jag ser den dåvarande premiärministern Jacques Chirac komma mot mig med sina långa steg. Han tog ett stadigt tag i min skakiga hand och jag fick lov att berätta vad jag kunde om konstnären vi ställde ut.
Med Jean Fournier lärde jag mig mycket. Han var en otroligt lärd och generös man. Vi reste en hel del ihop och besökte gallerier och konstnärer i framförallt New York och Los Angeles.

- Vad arbetar du med nu?
Sedan ett par år arbetar jag på ett galleri där jag trivs väldigt bra: Jaeger Bucher. Galleriet grundades 1925 med kända namn som Kandinsky, Giacometti, Nicolas de Staël, Max Ernst för att nämna några. Numera har ytterligare ett galleri tillkommit som ställer ut samtida konst och ligger bakom Picassomuseet.
Det är också där jag avrundar min intervju med att be Anitra att berätta lite om den indiska konstnärinnan - Zarina Hashmi - vars konst är så uppskattad att utställningen har förlängts. Zarina ställer även ut på en indiska paviljongen under årets biennal i Venedig.

Anitras känsla för konst och hennes inlevelse när hon för mig från tavla till tavla och berättar ingående om verkets uppkomst, betydelse eller färgkombination är hänförande. Hon har hittat sin sanna roll i livet och kan verkligen entusiasmera den eventuelle köparen eller betraktaren. Det som en gång Niki de Saint Phalle lär ha sagt om Pontus Hultén, passar även in på Anitra: "hon har en sann konstnärssjäl som kan förmedla konstnärens inre".

Anne Edelstam, text och bilder