Pontus Carle på språng mellan Berlin, Paris och Stockholm

Pontus CarleAvslappnad - trots hans hektiska liv - träffas vi en varm vårdag i ett 1600-tals palats i Marais, i Paris, som innan det ska renoveras har använts som några konstnärers exklusiva ateljé. Där ställer de ut sina verk tillsammans med bland annat Pontus.

"Jag har haft en ateljé i Berlin de senaste åren men funderar på att komma tillbaka och verka mera i Paris igen" berättar en lätt splittrad Pontus för mig. "Detta är trots allt min hemstad". Pontus kom hit som liten grabb 1959 med sina föräldrar, båda svenskar men med en förkärlek för Frankrike. "Min konstnärliga ådra har jag ärvt av mamma som är konstnärinna" förklarar han. Efter en konstnärsbana som börjar på Académie Henri Goetz och fortsätter på Beaux-Arts i Paris, samt på Malmös grafikskola Forum, känner ynglingen att han vill flyga med egna vingar och flyttar till USA.

New York
Konstnärskapet får en nyfödelse i denna pulserande stad. Pontus upptäcker oanade tallanger och utvecklar sitt måleri och provar på skulpterande också. Det är en tid då konstnärer har vinden med sig för det är ekonomiskt goda tider och det satsas stort även på konsten.

Under hela åttiotalet är Pontus verksam som konstnär i New York där han installerar sig i en ateljé i Chinatown och senare i Brooklyn där flera internationella och amerikanska konstnärer har flytt undan det stressade livet på Manhattan. "Jag trivs och säljer bra men längtar så småningom tillbaka till gamla Europa".

Paris och Berlin
I Paris väntar en ateljé som dock snart sprängs i luften av en olyckshändelse. Konstnärer har fortfarande förmånliga hyror i denna mångmiljonstad men den nya ateljévåning Pontus får till sitt förfogande är inte jämförbar med den gamla. "Jag söker mig bland annat därför till Berlin" och hittar snart en stor och luftig ateljé i sin smak. "Där har jag möjlighet på ett helt annat sätt att sprida ut mig och måla mina riktigt stora verk." När jag undrar om hans figurer och former betyder något svarar han "Jag har varit lite inspirerad av dadaismen och surrealismen men annars leker jag mest med formerna och färgerna utan att ge dem någon specifik betydelse."
De svarta bakgrunderna i hans senare tavlor - till motsats från de ljusa - tolkar jag själv som kanske ett visst grubblande över vad framtiden har i sitt sköte. Men det verkar gå bra för Pontus som har en imponerande rad utställningar världen över - inklusive Sverige - listade på hans hemsida (http://www.pontuscarle.com). "Jag vill ändå inte sprida mig för mycket" tillägger han.

Konstböcker
Under en resa i början på nittiotalet till Berlin, träffar Pontus en förläggare som för in honom på en annan bana. Tillsammans med en god vän - en amerikansk poet - illustrerar Pontus hans poem. Det blir 50 numrerade verk. Några av dessa böcker köps in av museer. Framförallt har Pontus arbetat med tyska förläggare. Detta blir början till en lång bana i konstboksvärlden som blir ett tillägg till den övriga konsten med målningar, grafik och till viss del skulpturer. Till och med tapisserier har denne allkonstnär prövat sig på. "Jag tilltalas av magin i konsten och låter fantasin dra iväg när jag skapar."

Ett verk av Pontus Carle Kinakvarteret i Paris
Pontus har bott och verkat i olika delar av Paris. Nu har han sin ateljé i kinakvarteren så det är där som jag uppsöker honom för ett andra givande möte. Jag tar tunnelbanan genom staden och när jag till slut kommer ut i luften igen möts jag av kinesiska tecken, restauranger och affärer. Här upptäcker jag att det finns en hel del konstnärsateljéer sida vid sida. "Det är fortfarande acceptabla hyror här och relativt stora ytor för oss konstnärer" berättar han när vi går runt i kvarteret.
Hans ateljé/våning är stor och luftig men dock inte med den yta det krävs för stora oljor det inser även jag. Keramikklossar han har gjort i samarbete med en keramiker pryder hyllorna. "Jag uppskattar att samarbeta med andra konstnärer eller hantverkare." Det blir ensamt annars och Pontus är av den sorten att han gillar att umgås. Det är dessutom inte svårt i detta levande kvarter.

Om det nu är så att som han säger "målningen är en spegelbild av sig själv" undrar jag när jag går därifrån, hur det är för betraktaren? Hans former och färger framkallar associationer från mitt undermedvetna och jag tolkar tavlorna enligt mina mått. Då har Pontus lyckats bestämmer jag mig för: för konst ska kunna tolkas på olika sätt och ge något utöver bildskönheten.

Anne Edelstam, text och bilder