Manet: modernismens grundare

altUtställningen i den gamla järnvägshallen i Paris - numera Musée d'Orsay - speglar konstnärens modernism genom att placera honom i sitt historiska och konstnärliga sammanhang. Edouard Manet var verksam före impressionisterna, med Monet i spetsen, och han inspirerade dem. Men Manet ville inte delta i deras grupp - först kallad Batignolles gruppen, efter namnet på kvarteret där hans ateljé och kaféerna låg där konstnärerna träffades och diskuterade, utan han fortsatte att måla i sin egen rena stil.

Edouard Manet föddes i Paris 1832 i en borglig familj med anknytning till Sverige: modern var nämligen svenska konungens gudbarn och diplomatbarn. Trots tydliga tecknings- och karikatyrtallanger, gör föräldrarna vad de kan för att få in honom på en annan bana, men ger upp efter några misslyckade försök. Manet var dock skeppspojke och seglade till Brasilien som gjorde ett djupt intryck på pojken.

Manet blir elev hos målarläraren Thomas Coutures 1950. Han övar sig också i Louvren med att kopiera de stora mästarna som Rubens, Murillo och Rembrandt. Under flera resor till Holland, Tyskland, Österrike och Italien, studerar han vidare och lär känna andra konstnärer som Degas. 1956 installerar han sig i en egen ateljé tillsammans med en annan konstnär. Tre år senare presenterar han sin första tavla - Le Buveur d'absinthe - på konstsalongen men den blir refuserad trots att den försvaras av Eugène Delacroix som är med i juryn.
Poeten Charles Beaudelaire lovprisar honom också och de blir vänner för livet. Det var delvis tack vare hans stöd som Manet vågade fortsätta i sin bana och utvecklas till att bli en sann modern målare.

Han chockerade societeten genom kontrasterna i sina tavlor: i tavlan Déjeuner sur l'herbe målar han en naken kvinna sittandes bredvid en fullt påklädd man. Hans använder sig även av skarpa kontraster i sin färgskala mellan mycket ljusa färger i samklang med mörka färger - vilket impressionisterna inspireras djupt av - och dova, enkla bakgrunder. Manet intresserar sig för helheten i måleriet och inte för detaljerna. Innovationen i Manets måleri ligger i att han skapar starka intryck med enkla medel.

alt Efter Baudelaires död, försvaras konstnären lika energiskt av författarna och kulturpersonligheterna Emile Zola och Mallarmé trots flera refuserade verk. Det är inte förrän 1879, fyra år innan hans tidiga död, 51 år gammal, som kritikerna börjar acceptera och se upp till hans konst. När hans vän Proust blir nominerad till minister får han utmärkelsen Légion d'Honneur.

I Manets fall kan man verkligen prata om ord och färg. Det var poeternas uppskattning av hans konstart som till sist fick kritikerna på hans sida. Degas lär ha viskat vid hans grav "han var större än någon av oss anat". Han förblev en individualist som vägrade att följa med i tidens spår och unik i sin genre.

De långa köerna för att komma in på utställningen visar att det var på tiden Paris fick uppleva Manets retrospektiv med ett hundratal av denne produktive konstnärens tavlor.

Anne Edelstam