La Rochelle: Atlantkusten, ostron och vikingar

Pierre LotiLa Rochelle ligger några timmars färd sydväst om Paris vid Atlantkusten. Vikingarna kom båtledes dit och upptäckte områdets rikedomar. Jag följde efter i deras spår och tog mig även till de romerska lämningarna i Saintes, besökte Rocheforts repslageri och promenerade längs med stränderna på Île de Ré.

La Rochelle, ett protestantiskt fäste
Hamnstaden var på 1500-talet ett protestantiskt fäste med sina tre torn som dominerar havsbilden. Från 1562 till 1598 rådde det religionskrig i Frankrike, präster slängdes ner från tornen, invånarna svarade med att hälla kokande olja på erövrarna och höll ställningarna tills den kungliga armén allierad med engelsmännen vann över staden.
Innan dess hade vikingarna kommit dit i sina båtar och röjt. Men mest var de intresserade av handel. Senare seglade sjömän över Atlanten och berikade sig i "den Nya Världen" med handelsvaror från Amerika och Kanada.

I ett anrikt 1700-tals palats upptäcker besökaren den mindre anmärkningsvärda slavhandeln som florerade på den tiden. Man kan även bege sig sjöledes till Fort Boyard där Fångarna på fortet spelas in.
Den gamla delen av staden är angenämt anlagd med arkader för flanören att skugga sig under. Stadshuset är värt omvägen: framförallt är dess innergård magnifik med sina skulpterade pelare och en fantastisk fajansstaty av kung Henrik IV. Flera intressanta museer om konst, det marina livet och historien kring staden erbjuds den som inte vill ligga på stranden och lappa sol eller de dagar då det regnar.

Regionens specialiteter
Ostronodling på île de Ré Jag promenerar på stadsmuren och låter blicken falla över hamnen och båtarna i vårsolen och bestämmer mig för att pröva några av regionens ostron. Ostron kan komma att bli en lyx som blir få unnade: ett virus sprider sig som dödar ostronbebisarna innan de hunnit bli stora, så det gäller att passa på. Traktens rosévin passar bra till likasom det goda smöret saltat med råsalt från traktens saltkar på hembakat råkost bröd. Till huvudrätt beställer jag riven, rå rocka på en bädd av ljummen aubergineröra med en blandsallad som tillbehör. Jag unnar mig även traktens efterrätt: karamellkaka bakat med saltat smör. Det finns en variant av denna i glassform som inte går av för hackor heller. Vill man verkligen kosta på sig, har La Rochelle en stjärnrestaurang, vackert belägen uppe på en kulle, intill havet med fin utsikt.

Solnedgången lyser upp skyn i rosa och lila skiftningar vid horisonten när jag mätt och belåten tar en kvällsrunda för att smälta maten. För den trötte kan annars tänkas ett glas Pineau des Charentes: denna digestif kan varieras i det oändliga tycks det. Eller ett örtte gjort på angelika: en ört som odlas regionalt och som ska vara bra för dåliga nerver, trasslig mage och sömnproblem. Den tillverkas även kanderad som godis men smakar mest som medicin. Angelikan - eller kvanne - har fått ett uppsving efter år av försummelse. Det kan bero på att den är lätt att odla: kräver bara sol och vatten och skördas i augusti.

Saintes med sina romerska lämningar
Cirka 70 kilometer söder ut, ligger orten Saintes. Det är lätt att hitta dit och vägen är utmärkt. Jag kör igenom stadens många vackra hus och platanalléer från tiden innan revolutionen då adliga och lärda bodde här och stannar vid den romerska arenan. Den är välbevarad och inte alls skrämmande trots vad som måste ha varit grymma och blodiga spektakel invånarna bevittnade där. En kort promenad därifrån, i grönskan uppför kullen, ligger en tusenårig kyrka, St-Eutrope, vars kapell är en liten pärla. Men det är klostret - l'Abbaye aux Dames - som är stadens juvel. Byggd 1047, har det upplevt bränder, religionskrig och andra eländen, men 1972 restaurerades klostret fullständigt tack vare anordnandet av en musikfestival där. 1988 invigdes detta kulturcentrum av president François Mitterand och folk köar redan för att köpa biljetter till sommarens konserter. En liten bro tar besökaren över till gamla stan där katedralen väcker uppmärksamhet framförallt dess vackra smidda ingång.

Åsnor med strumpor Île de Ré: en smaragd ute i Atlanten
Efter så många kulturella och arkitektoniska sevärdigheter känns det skönt att komma ut i naturen. Det tar inte mer än tjugo minuter att köra bort från La Rochelle till den enorma bro som numera förbinder fastlandet till den drygt 30 km avlånga ön. På förmiddagen är det lågt tidvatten och ostronodlarna var på plats för att se till sina skördar. "Folk förstår inte vilket jobb det innebär att odla ostron" sa en av arbetarna som var i färd med att rensa dem. "Det är som med fruktträd, blir det för många på en gren, måste man ta bort några för att de andra ska ha en chans att växa till sig", förklarade han. När jag undrade hur de kunde äga stranden som de odlar på berättade han vidare: "vi hyr delar av stranden av staten varje år".

Detsamma gäller tydligen för öns andra inkomst: salt. Ett "ekologiskt saltmuseum" är pedagogiskt upplagt så att vi ska lära oss allt om livet för en saunier - en saltsjudare. Detta "vita guld" är en naturlig vara och samlas upp med hjälp av en kratta från saltdammarna efter att vattnet har dunstat. Det är en känslig hantering beroende av årets vattenmängder. Men i vanliga fall samlas saltet upp för hand mellan juni och september. Varje saltsjudare skördar cirka 40 kilo salt varannan dag.

Cykelvägar slingrar sig runt denna platta och cykelvänliga och ekologiskt rätt upplagda turistö. Det är här som "la gauche caviar" - mest bestående av franska intellektuella - har sina sommarställen. Jag fastnar för de två mindre - klassade - byarna: La Flotte och Ars en Ré. Docksöta små hus, gator så smala att vissa huskanter har fått kurvas för att bilarna ska komma runt dem, blommande gränder, trivsamma hamnrestauranger, hippa affärer där jag köpte ett par blommiga (danska!) träskor och krämer och tvålar gjorda på åsnemjölk. Åsnor iklädda randiga strumpor är öns tredje attraktion. På artonhundratalet kom en bybo på idén att klippa sönder några av sina gamla randiga, köksgardiner och sätta dem på sina åsnors ben för att skydda dem mot ohyra. Det var innan dessa åsnor med långt och krusigt hår höll på att försvinna som ras. Av de 300 som finns kvar lever 19 stycken på ön.
Det är med tungt hjärta jag sliter mig från denna vackra ö och kör tillbaka till staden.

Stadshuset i La Rochelle Rochefort med dess internationella havs centrum
För en viking är det dock inte möjligt att lämna regionen utan ett besök till Rochefort och dess kungliga repslageri. Under 250 år har man där byggt, armerat och underhållit en enorm flotta. Staden hade fallit i glömska efter industrialiseringen och världskrigen när stadens borgmästare bestämde sig för att ge den ett lyft. Sedan 70-talet har repslageriet restaurerats och är nu klassat som kulturarv. Med dess 374 meter långa byggnad, var det kungliga repslageriet det längsta i Europa under 1600-talet. En lärorik dokumentärfilm, modeller och demonstrationer återger dåtidens repslageri och båtliv. Bredvid nytillverkas ett enormt skepp från 1780 som tog La Fayette till Amerika. L'Hermione kommer att göra samma tur igen om några år.

Turen till Rochefort hade dock inte varit komplett utan ett besök hos en marinofficer, reseskildrare, skribent, excentriker och ledamot i den franska akademin: Pierre Loti. Ett litterärt sällskap med samma namn organiserar regelbundet resor i hans namn och i hans fotspår. Hans hus avspeglar hans manér och hans resor med ett helt tak stulet från en moské i Syrien, tegelpannor från Portugal och Turkiet pryder väggarna tillsammans med tavlor från Indien... När Loti inte låg på sin soffa och rökte opium, bjöd han vänner på maskeradbaler som den då alla skulle komma i Medeltidskläder och tala som man gjorde då, äta underliga rätter med fingrarna och lyssna på musik från den tiden.

Några dagars havsluft och kulturellt rikare reser jag tillbaka till Paris med mina inköp, varav korgen med lock för att bevara potatis jag tänkt ha på landet kanske inte var det mest praktiska att ta med sig på tåget - efter att ha lämnat tillbaka hyrbilen i La Rochelle - inser jag när jag ska släpa på kassarna i detta land som inte insett ännu det praktiska med rulltrappor på tågstationerna.

Anne Edelstam, text och bilder